Riksdagsseminarium 25 april 2002 Inledning Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s)
Jag har fått äran att hälsa er alla välkomna hit till riksdagen sedan Inger Segelström, ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet, tyvärr fått förhinder. Mitt namn är Hillevi Larsson och jag är liksom Inger Segelström riksdagsledamot och s-kvinna. Jag önskar er alla välkomna till seminariet, och ett särskilt välkommen till de män som faktiskt också kommit hit! Vi måste komma ihåg att jämställdheten är en mänsklig angelägenhet, inte en kvinnofråga enbart!
Det är nu 20 år sedan FN:s konvention om kvinnors rättigheter undertecknades men fortfarande består mönstret, från vaggan till graven, som underordnar, diskriminerar och förtrycker kvinnor. I alla länder och i alla samhällsklasser.
-Vilket uttryck tar sig förtrycket av kvinnor?
-Varför dröjer jämställdheten?
Detta är frågor som vi skall diskutera idag.
Anita Klum, Generalsekreterare för Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter och seminariets moderator
Titeln för dagens seminarium är ”Kvinnors Grundlag i den vardagliga verkligheten”. Grundlagen, det är FN:s kvinnokonvention, med populärnamnet CEDAW som står för ”Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women”, vilket betyder Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor. Konventionen kom till 1979 och trädde i kraft 1981. Då hade 88 länder ratificerat den. Flera länder som har ratificerat konventionen har även gjort många reservationer.
Det finns numera ett tilläggsprotokoll som ger en möjlighet till överklagande för enskilda kvinnor. Detta tilläggsprotokoll är det endast 34 länder som har ratificerat, och vi väntar på att Sverige skall göra det.
Det finns en speciell kommitté som har till uppgift att övervaka att de länder som har ratificerat konventionen också följer vad de har skrivit på. Dess ordförande samt två av hennes medhjälpare kommer ni att möta under eftermiddagen.
Kvinnors mänskliga rättigheter – en angelägenhet för det internationella samfundet
Maja Kirolova Eriksson, Professor i folkrätt, Uppsala Universitet
Internationellt är det inget nytt problem att folkrätten överträds av stater. I Tyskland blev det uppenbart att man inte kunde lita på att stater respekterar de mänskliga rättigheterna. Den klassiska folkrätten härstammar i stor utsträckning från den Westfaliska freden. Då var staterna suveräna och autonoma. På den tiden fanns inget intresse för kvinnors mänskliga rättigheter. Men också moderna texter är maskulina och täcker inte kvinnors mänskliga rättigheter. FNs stadgar är per definition till för alla, även kvinnor. Men varför räcker det inte till?
Justitia är rättvisans gudinna. Hon är en symbol för vår objektiva och könsneutrala rättvisa. Det har visat sig skapa problem. Men hur kan det vara problematiskt med könsneutral lagstiftning? Justitias ögonbindel gör att hon inte ser verkligheten och det kommer att bli den manliga verkligheten som återspeglas eftersom normen är maskulin och det osynliggör kvinnans verklighet. Kvinnor har inte funnits med i utarbetandet av lagarna. Det fanns till exempel inga kvinnor med när ”Bill of Rights” kom till. Det var bara manliga delegater som författade utkastet till deklarationen om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration on Human Rights). Det första utkastet inleddes med orden ”All men are brothers” och texten fortsatte med att han har rätt till liv, han skall skyddas mot tortyr och så vidare. Men så kom Eleanor Roosevelt att bli ersättare på grund av att en av delegaterna var sjuk. Hon såg omedelbart det orimliga i texten och drev igenom en ändring så att rättigheterna blev ”envars”. Dock hann hon inte gå igenom alla artiklarna, och envar har fått det possessiva pronominet hans och i portalparagrafen är det fortfarande en anda av broderskap som gäller.
Idag finns det 4 kvinnor bland de 64 delegater som fått uppgiften att skriva EU-stadgan för mänskliga rättigheter. Man kan vara kritisk mot detta och måste räkna med att kvinnors mänskliga rättigheter inte blir tillgodosedda fullt ut. En artikel (artikel 9) tar t ex upp äktenskap och där skrivs det att varje stats lagar skall gälla, vilket alltså betyder carte blanche för barnäktenskap och tvångsäktenskap.
Det könsneutrala språket i Kvinnokonventionen är inte heller problemfritt. I en del artiklar skapar det nackdelar vad gäller respekten för kvinnors rättigheter. I artikel 5 behandlas lika rätt för män och kvinnor att ingå äktenskap men polygami och hemgift förbigås.
Syftet med Kvinnokonventionen är att sätta kvinnors mänskliga rättigheter i fokus och att ta upp aspekter som maximalistiskt avskaffar all form av diskriminering. Kvinnokonventionen förespråkar positiva särbehandlingsåtgärder. Det är det innovativa med Kvinnokonventionen. För att göra detta behöver man ta bort bindeln från Justitia – det gäller att se verkligheten som den är. Man måste skilja mellan de facto och de jure-jämställdhet.
Vad gör man när olika lagar strider mot varandra? Regional lagstiftning bör givetvis inte strida mot de mänskliga rättigheterna, men ibland problem uppstår. Sverige har t ex inte implementerat Kvinnokonventionen.
Problemen är:
a) Könsneutralt språk
b) Folkrätten är uppbyggd på en dikotomi mellan den offentliga och den privata sfären.
Folkrätten handlar mycket om den offentliga sfären. De flesta brott som begås mot kvinnor sker i den privata sfären och det är sällan staten som utför brottet. I Kvinnokonventionen finns det ingen hänvisning till våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor tas upp i en deklaration (1993) som är ett icke juridiskt bindande dokument.
c) Hur man tolkar de regler som utarbetats. De innehåller många vaga begrepp. Många gånger har det varit och är en dominans av manliga domare. I exempelvis EG-domstolen finns det bara män och medelåldern är hög i alla domstolar. I Rwanda-tribunalen fanns det en kvinnlig domare och hon påpekade att våldtäkt inte togs upp i åtalet. Domaren gav sig inte heller förrän våldtäkt fanns med på listan och 1998 kom domen som innehöll att våldtäkt kan innebära folkmord. Kvinnokonventionen domineras av kvinnor – det är inte bra. Det skapas en dynamik när båda könen är representerade.
Lönegapet mellan könen – konstant sedan två årtionden
Anna Thoursie, Doktor i nationalekonomi, LO
Ett av de största projekten i det moderna Sverige hittills har än så länge misslyckats, konstaterar Anna Thoursie, nämligen samhällsprojektet att eliminera osakligt grundade löneskillnader mellan kvinnor och män. 1968 hade kvinnor 70% av mäns lön. 1980 var siffran 80%. Sedan har det inte skett så mycket förändringar. De stora skillnaderna kan inte förklaras med att kvinnor oftare arbetar deltid, eftersom man har räknat om lönerna till heltid.
Inom LO-kollektivet är löneskillnaderna mindre än bland andra fackanslutna, 10%. Inom tjänstemannagruppen är gapet 20-30%, dvs större än de 15-20% som gäller för alla anställda.
På 1960-talet slopades kvinnolönetarifferna, men entusiasmen var minst sagt bristande. Man fann vägar att kringgå avtalet. Under 1960-talet började LO-sidan med sina låglönesatsningar, vilket hade en god effekt. Det blev också ett ökat utbud av kvinnor på arbetsmarknaden under 1960- och 70-talen men eftersom bristen på arbetskraft ändå kvarstod påverkades kvinnornas löner positivt. När arbetsbristen försvann i slutet av 1970-talet och början av 80-talet bröts den positiva trenden. På 1980-talet kom lagen om könsdiskriminering. Paradoxalt nog inträffade stagnationen samtidigt.
Utbildning och arbetslivserfarenhet är de faktorer som brukar anses påverka lönesättningen.
1968 var mäns och kvinnors utbildning genomsnittligt lika låg, 9 år. År 2000 var den genomsnittliga utbildningslängden 13 år. Kvinnorna har nu gått om männen något.
1968 var det stora skillnader mellan de båda könen vad gäller arbetslivserfarenhet med 23 år för män och bara 15 år för kvinnor. År 2000 var det bara ett års skillnad mellan män och kvinnor.
Om man tar med skillnaderna i utbildning och arbetslivserfarenhet i beräkningen (standardiserad löneskillnad) så borde lönegapet ha krympt. Istället har den standardiserade löneskillnaden ökat.
Vad är då orsakerna till lönegapet?
Först och främst har vi en könsordning i samhället som bygger på kvinnors underordning i produktionen.
Mer konkret:
- Det har inte gjorts några större satsningar på lågavlönade sedan 1980-talet.
Hög arbetslöshet under 1990-talet.
- Betydande besparingar i den kvinnodominerade offentliga sektorn. 1968 hade de offentligt anställda 2% mindre i lön än privat anställda. År 2000 var skillnaden 16%. Lönegapet mellan män och kvinnor i den offentliga sektorn har också ökat under 90-talet men minskat något i den privata. Stora pensionsavgångar väntar särskilt i kommunerna, vilket kommer att förvärra rekryteringssvårigheterna. Det kan i sin tur ge ett tryck för högre löner i framtiden.
- Sverige är ett klassamhälle och ojämställdheten finns inom alla samhällsklasser. SACO-män har högst lön, därefter kommer TCO-män, SACO-kvinnor, LO-män, TCO-kvinnor och lägst lön har LO-kvinnor.
Thoursie avslutar med att citera professor Eli Heckscher från 1914: ”Kvinnors lägre avlöning i förhållande till män hör till de mest konstanta lagbundenheterna inom det ekonomiska livet.”
Betyder detta avslutande citat att Thoursie är pessimistisk om utgången? Nej, men hon efterlyser ett genomgående genusperspektiv i alla löneförhandlingar och konstaterar också att till skillnad från tyngdlagen och andra naturvetenskapliga lagbundenheter är denna ekonomiska ’lagbundenhet’ någonting som vi människor kan och måste påverka.
Våld mot kvinnor som brott mot mänskliga rättigheter
Anna Wigenmark, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter
Anna Wigenmark inleder med att referera till parallellrapporten från svenska NGOs till CEDAW, ”Jämställdheten granskad i skuggrapport”, och påpekar det värde som Brottsoffermyndighetens rapport ”Slagen Dam – en omfångsundersökning” haft som underlag till skuggrapporten, särskilt bokens intervjuer. Denna utredning är omskakande. Där framgår det att nästan varannan kvinna i Sverige utsatts för våld av en man någon gång efter 15-årsåldern, var tredje redan före 15 år. Av alla kvinnor har så många som sju av tio någon gång mött manligt våld eller sexuella trakasserier.
Våld mot kvinnor är inte något marginellt eller isolerat fenomen. Det är det mest extrema exemplet på obalansen i maktstrukturen i ett land som generellt anses jämlikt. Det borde vara naturligt att man i kvinnokonventionen granskade våldsproblematiken men den är helt stum. I konventionens 30 artiklar finns inte en rad om mäns våld mot kvinnor.
Mänskliga rättigheter skapar förpliktelser för staten och rättigheter för individen. De innebär bland annat ett förbud mot tortyr, dvs våld från statens sida. Men hur skall man hantera det våld som utövas mellan medborgare? Varför är våld mot kvinnor i hemmet ett brott mot mänskliga rättigheter?
För att reparera skadan av att inte ens kvinnokonventionen innehöll ett direkt förbud mot kvinnovåld, skrev CEDAW–kommittén 1989 en kommentar till konventionen. Den förtydligades 1992 och säger bland annat att:
”Kvinnovåld omfattar alla handlingar som kan orsaka fysiskt, psykisk eller sexuellt lidande samt hot om sådana handlingar, tvång eller andra former av inskränkningar i den personliga friheten.”
Kommittén fortsätter med att säga (eftersom man är satt att granska diskriminering av kvinnor) att ”genusrelaterat våld som inskränker eller upphäver kvinnors rättigheter och fundamentala frihet, är diskriminering enligt konventionens mening.”
Problemet är att kommentaren inte är juridiskt bindande. Men stater kan frivilligt välja att ta hänsyn till den. I Sverige har man valt att rapportera om våld mot kvinnor. Om en stat gör det kan man säga att den också frivilligt förbinder sig att följa kommittén i sakfrågan.
1993 antog FN deklarationen om avskaffandet av våld mot kvinnor (både offentligt och privat).
1994 tillsattes en specialrapportör om våld mot kvinnor.
1995 hölls FNs kvinnokonferens i Beijing. En handlingsplan utarbetades och en deklaration antogs där staterna åtog sig att anta och tillämpa nationell lagstiftning för att avskaffa kvinnovåld. Man tog upp frågor om kultur, tradition och mänskliga rättigheter. Det skrevs in i slutdokumentet att en stat inte skall kunna luta sig tillbaka på sedvänja, tradition eller religiösa hänsyn för att undgå sina skyldigheter att avskaffa våld mot kvinnor.
Patriarkatet skapas ständigt på nytt i dagis
Kajsa Wahlström, Jämställdhetspedagog och förskolechef vid Tittmyrans och Björntomtens förskola, Gävle
Kajsa Wahlström deltar i ett projekt i Gävle på daghemmen Tittmyran och Björntomten. Det handlar om vilka förväntningar vi har på flickor och pojkar. Hon illustrerar sitt föredrag med tydlig rekvisita, som visar hur olika vi förhåller oss till flickor och pojkar redan när de föds. Hon börjar med att vagga en rosa sjal och tala gulligt och försiktigt till den. Sedan vaggar hon med betydligt mer bestämda ordalag och rörelser en blå sjal. Pojkar får lära sig att tåla hårda smällar, medan flickor ängsligt övervakas. Flickorna bakar senare kakor i sandlådan medan pojkar tillverkar sandgranater.
Projektet kom till för att man upptäckt att personalen alltid har sina genusglasögon på sig (Wahlström håller upp ett par orange pappersglasögon där vardera glaset består av de vedertagna symbolerna för respektive kön). Under projektet filmade alla i personalen varandra medan de arbetade med barnen och de kunde sedan studera precis hur olika de faktiskt betedde sig mot barnen beroende på barnets kön.
När de startade projektet hade pojkarna ett väldigt fattigt språk. Om de ville att någon skulle skicka mjölken så utstötte de bara –Öh! Och pekade på mjölken. Flickorna å sin sida servade snällt. Pojkarna fick alltid hjälp före flickorna. Även om någon i personalen t ex höll på att prata med en flicka lämnade personalen direkt samtalet för att hjälpa någon av pojkarna med att ta på sig jackan. Sedan skickades snabbt pojken iväg. – Sådär, spring ut och lek nu.
Wahlström visar diagram över hur personalens resurser fördelat sig på barnen per dag i genomsnitt:
Antal tilltal per barn från personal: Flickor 1 Pojkar 2
Antal följdfrågor: Flickor 0,5 Pojkar 2,5
Utrymme att tala spontant: Flickor 0,5 Pojkar 4,2
Antal ggr barnets namn uttalas av personalen: Flickor 2 Pojkar 7,1 (Mycket av tilltalen innehöll skäll, t ex Pelle gör inte så, Pelle sluta med det där , Pelle!!!)
Kommentarer om storlek, snabbhet, dvs sådant som är mätbart: Flickor 0 Pojkar 2
Personalens resurser används mer till pojkar än flickor. Flickor lärde sig visa hänsyn, vänta på sin tur och att följa regler. Pojkar lärde sig inte något av det. De lärde sig istället att visa mod och att ta initiativ, något som inte flickor fick lära sig.
I projektet försökte man att korsa och vidga könsmönstren. Barnen delades upp i pojk- och flickgrupper under vissa timmar. I sin grupp fick pojkarna lära sig att använda sitt språk istället för att ta till knytnävarna. De fick hålla fröknarna i handen, något som annars var reserverat flickorna.
Flickorna fick springa, hoppa och klättra utan närhet till pojkar som alltid skulle hinna först. De fick också lära sig att göra medvetna val. Wahlström ger skämtsamt ett exempel om kvinnor som går på restaurang. ”Vi tar samma mat. Det blir ju lättare för kocken då”. Här ställde man frågor till flickorna såsom: Vad vill du göra idag? Efter valet av aktivitet var gjort, kommenterade man det – ”Jaha, så du valde att rita idag”. Principen var att öva i en enkönad grupp för att sedan använda det man lärt sig i den blandade gruppen.
Wahlström avslutar med att säga att vi alla är bärare av de här könsmönstren och att vi alla kan förändra samhället genom våra vardagliga handlingar.
CEDAW, kvinnokonventionen, och regeringens arbete för jämställdhet
Margareta Winberg, Jämställdhetsminister
Enligt CEDAW-konventionen skall staterna vart fjärde år rapportera om vilka nationella åtgärder som görs för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor och förhindra diskriminering. I juli 2001 presenterade Sverige de fjärde och femte rapporterna inför FN:s CEDAW-kommitté i New York. Där redovisas allt positivt som skett i utvecklingen mot ett jämställt samhälle, men också områden där det fortfarande återstår mycket arbete, t.ex. i fråga om våld mot kvinnor, löneskillnader och den könsuppdelade arbetsmarknaden. Kommitténs skriftliga kommentarer med rekommendationer om vilka insatser och åtgärder de anser behövs nationellt kom ut i slutet av augusti.
CEDAW-kommittén berömde då de framsteg som gjorts och görs, liksom den breda och kompetenta delegation, ledd av statssekreterare Lise Berg, som presenterade rapporterna. Många länder använder Sveriges metoder som modell, ”mainstreaming”, dvs att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla politikområden, att arbeta med att förändra stereotypiska och traditionella könsrollsmönster och att involvera män och pojkar i jämställdhetsarbetet. Bestämmelsen i utlänningslagen som möjliggör uppehållstillstånd för utlänningar som riskerar att förföljas p g a av sitt kön eller sin sexuella läggning, uppmärksammades av kommittén. Inte så bra, ansåg kommittén, är de osakliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män, vår könssegrerade arbetsmarknad, kvinnorepresentationen i framförallt den privata sektorn, särskilt i beslutsfattande positioner.
Jämställdhetsministern påpekar att det är en prioriterad fråga för regeringen att motverka osakliga löneskillnader. Även 8 procentenheters löneskillnad är för mycket. Den 1 januari 2001 började den nya jämställdhetslagen att gälla. Enligt den är det varje enskild arbetsgivares ansvar att inom tre år åtgärda de löneskillnader som är osakliga. Medlingsinstitutet skall också som ansvarig myndighet för lönestatistik tillsammans med SCB utveckla statistiken så att löneskillnader mellan kvinnor och män kan följas i detalj. JämO har regeringens uppdrag att påskynda arbetet för jämställda löner.
Våld mot kvinnor är det mest extrema beviset på den maktobalans som råder mellan kvinnor och män i samhället, dvs mäns överordning och kvinnors underordning. Winberg säger att man från regeringens sida arbetar aktivt för att motverka såväl fysisk som psykisk misshandel, men även prostitution och människohandel med kvinnor och barn för sexuella ändamål, för det är också en form av våld mot kvinnor. Kvinnofridspropositionen 1998 innehöll ett omfattande åtgärdsprogram med förbättrad lagstiftning, förebyggande insatser och ett bättre bemötande av utsatta kvinnor. Ett nytt brott infördes i brottsbalken – grov kvinnofridskränkning. Det blev straffbart att köpa sexuella tjänster och jämställdhetslagen skärptes avseende sexuella trakasserier i arbetslivet.
Ett rådgivande organ för frågor som rör våld mot kvinnor, Nationellt Råd för Kvinnofrid, inrättades år 2000, där jämställdhetsministern är ordförande.
Regeringen bedriver just nu ett intensivt arbete i kampen mot handel med kvinnor. De nordiska och baltiska ministrarna ansvariga för jämställdhetsfrågor, tillsammans med de nordiska justitieministrarna, skall under år 2002 genomföra en gemensam informationskampanj mot kvinnohandel samtidigt i de åtta länderna. Ett annat arbetsområde när det gäller våld är de insatser inom skola, omsorg och socialtjänst som gjorts och görs för utsatta flickor i patriarkala familjer. Winberg menar att det är viktigt med insatser som riktar sig direkt till flickorna, men tillägger att det är lika viktigt att attitydpåverkande insatser riktas direkt till män och pojkar.
Winberg avslöjar till slut att en ratificering av det s.k. tilläggsprotokollet är under beredning och kommer att ske i slutet av året.
The Implementation of the CEDAW Convention from the Committee’s perspective
Charlotte Abaka, Ghana, Ordförande i CEDAW-kommittén
Mrs Abaka expresses her gratitude to the organisers for the invitation which has given her the opportunity to see Stockholm again after so many years and also for the tremendous interest shown by the Stakeholders through the large number of participants.
Obligations of State Parties
At present (April 2002) 168 countries have ratified or acceded to the Convention, the most recent one being Mauritania, which still falls short of the ”Universal Ratification by the year 2000”, as agreed upon in Vienna in 1993 and reaffirmed in Beijing in 1995. It is important to mention and to commend the Latin American and Caribbean region for achieving universal ratification. Mrs Abaka´s own region, Africa, still has three countries that have not yet ratified the Convention. Mrs Abaka says she would like to take this opportunity to encourage everybody, especially the NGOs, to continue working towards achieving universal ratification.
Article 17 of the Convention establishes the monitoring body of the Convention. This body is composed of 23 Experts who are nominated by the States parties and elected at the States party´s Meeting. Once elected the Experts serve in their individual capacity for a term of four years. Article 18 of the Convention obligates States parties to send to the Committee through the Secretary General, an Initial Report on the implementation of the Convention one year after the ratification. Subsequently after every four years States parties are obliged to send in periodic reports.
Initial reports
When the reports are received at the Secretariat, the Committee schedules dates for the presentation of reports by delegates of the States parties. In many instances the delegations are lead by Ministers of States.
Soon after the scheduling of the presentation, copies of the reports are sent to the Experts. Experts can make use of any reliable information from other sources including those from UN agencies and NGOs. It is at this meeting that the Committee engages in a constructive dialogue with the delegation. Presentation and Constructive dialogue for initial reports are normally concluded after three to four meetings. The Constructive Dialogue takes the form of frank and open discussion. All the meetings of the presentation are open.
Periodic Reports
With regards to periodic reports, the Committee has established a pre-session working group that focuses on issues of concern of the report. During the meeting of the pre-session Working Group, time is allocated to receive information from UN agencies and NGOs on country specific reports. At the end of the meeting the issues raised are sent to the Governments and they are given a time frame within which to send written responses to the Secretariat. For the periodic reports, the States party’s delegation is given 20 to 30 minutes to make an oral presentation which is followed by a constructive dialogue. The entire process for periodic reports takes up to two meetings that is one whole day.
Concluding Comments
The concluding comments are the summaries of the constructive dialogue on the reports and other information received and discussed. Once they are adopted and translated, they are first sent to the Governments and then they become open UN documents which can be assessed either on the CEDAW Website or from the Secretariat upon request.
Impact of the Implementation of the Convention
The process of the reporting procedure which actually begins with the writing of the report creates an opportunity for the Government as well as all Stakeholders including NGOs to identify where progress has been made, obstacles in the implementation and concerns and the way forward.
States parties are encouraged to implement the Convention alongside the General Recommendations. Indeed many States parties have for instance used the General Recommendation No.19 on ”Violence against Women” to enact or amend Domestic Violence and Sexual Harassment Laws. Again the General Recommendation on ”Female Genital Mutilation” (FGM) really looks at FGM not only as a health issue but also as a human rights issue that discriminates against women; and so does General Recommendation No.24 on Women’s Health and Article 12 of the Convention which indeed handles the issue of Women’s health in a very holistic manner.
Governments, UN agencies and the Civil Society including NGOs are using the Suggestions and Recommendations of the Concluding Comments on States parties Reports to more effectively implement the Convention.
Words of encouragement
Mrs Abaka commends the Swedish Government for the tremendous achievement made in the implementation of the Convention. The Programme today is also an opportunity to disseminate the Concluding Comments on Sweden’s Report which was presented a year ago. Mrs Abaka also commends the participation of female Parliamentarians and Ministers because some of the recommendations in the concluding comments will need legislative backing.
Furthermore Mrs Abaka wishes to encourage NGOs to continue sending ”Shadow reports” which give vital information to the Experts. The need for experts to receive the Shadow Reports early enough to be used must be stressed.
The Racial Conference in Durban in 2001 has clearly identified the multiple discrimination that minority women suffer and in this regard there is the need for NGOs working in this area to be supported and encouraged to support each other. Mrs Abaka requests the Swedish Government and NGOs to continue giving assistance to national NGOs in developing Countries, especially Africa. She concludes with a quote: ”When Human Rights are improved… then there is peace in this world.”
The Optional Protocol: New Remedies for Women’s Rights Violations
Jane Connors, Chief of the Women´s Rights section, Division for the Advancement of Women, UN
Up until 2000, the only means of implementation of the Convention was through the reporting procedure established in its article 18. That provides that States parties are to provide reports on implementation within one year of entry into force of the Convention for the State party concerned and thereafter every four years or whenever the Committee so requests. In December 2000, an Optional Protocol to the Convention, providing for a right of individual petition and an inquiry procedure entered into force.
The Convention on the Elimination of All forms of Discrimination against Women was drafted by the Commission on the Status of Women, a functional commission of the Economic and Social Council of the United Nations, a body comprised of representatives of Member States between 1973 and 1976. It is a strong treaty, aimed at the elimination of discrimination against women, which does not contain specific rights for women. Certain challenges, such as violence against women, which have emerged since its drafting are not incorporated in the Convention, but its non-discrimination basis allows for progressive development.
The Optional Protocol emerges
During the drafting of the Convention, various countries made suggestions that the Convention should include a complaint mechanism, as existed under other human rights treaties. One of those countries that made this suggestion was Sweden. The debates at that time focused on whether the subject of the Convention was of such a nature that a complaints procedure was appropriate. Sex discrimination, it was suggested, was an area in which states had come to cooperate and was not appropriate to have a complaint mechanism. However, in 1977, when the Convention was being concluded within the General Assembly, the Netherlands suggested that an individual communications procedure be considered but no draft was put forward.
It was not until 1991 that a serious proposal was made for the addition of a communications procedure in a report, which assessed the rather weak procedure allowing for petitions which exists within the Commission on the Status of Women. In 1993, at the World Conference on Human Rights in Vienna, there was a very strong call for serious examination of the introduction of a right to petition to the Convention via the introduction of an Optional Protocol.
In late 1994, a non-governmental organization expert group meeting was held in the Netherlands, which prepared a draft optional protocol. A number of members of the Committee, including its current Chairperson Mrs Charlotte Abaka, participated at that meeting. Based on the draft adopted at the expert group meeting in 1995, the Committee prepared a document which outlined ‘elements’ that it wanted to see included in any Protocol. These elements were submitted to the Commission on the Status of Women in early 1995, during the lead-up to the Fourth World Conference on Human Rights.
By 1996, the Commission on the Status of Women had established a working group of all Member States of the United Nations to examine the idea of the optional protocol. The first year’s discussions were described as lukewarm, with some States not being enthusiastic about women being able to complain to an international body of violations of their human rights. However, the idea remained alive, and between 1996 and 1997, when the working group was scheduled to meet again, the Chairperson prepared a text of an Optional Protocol, based on the Committee’s elements and reactions to those elements by Member States and others and two years later, in 1999, the commission on the Status of Women adopted the optional protocol.
The General Assembly followed suit in October 1999 and on 10 December 1999, the last human rights day of the twentieth century, the optional protocol was opened for signature, ratification and accession. Twenty-three States parties to the Convention, including Sweden, signed the protocol at that time, thereby indicating their intention to ratify in the future. 44 States have now ratified the instrument, and a further 75 have signed it.
Complaint and inquiry procedures
The Optional Protocol builds on existing complaint procedures, and includes two mechanisms. It allows individuals or groups of individuals to complain to the Committee about violations of rights in the convention. It also allows individuals or group of individuals, to complain to the committee on behalf of others about violations of the rights in the convention. Petitions are receivable only after certain preconditions are met, the two most important being ratification by the violating State of the Convention, and the Optional Protocol. All domestic remedies must also be exhausted. This is not a judicial procedure. The Committee’s only power is the adoption of views, which do not have judicial force and no means of enforcement.
The second procedure which is established by the optional protocol is an inquiry procedure allowing the Committee to inquire, of its own motion, into grave or systematic violations of the Convention’s terms. Such could exist if there were a vast pattern of violation of women’s rights in a country. It is modeled on a similar procedure in the Convention against Torture, which allows that Committee to examine any grave or systematic indication of torture in a State party.
Accession to the Protocol
To date various people have sought relief under the protocol, but they have frequently been from states that are not party either to the Convention or the Protocol. Others have a little more to go in order to exhaust the domestic remedies.
It is important for all States, including Sweden to accept the Protocol. The Optional Protocol has global reach as it allows the Convention’s rights to be accessed. The Convention not only addresses de jure discrimination, but it also requires elimination of de facto discrimination, practical discrimination that women face daily. The Convention requires the elimination of discrimination in the enjoyment of economical, social and cultural rights, as well as civil and political rights. Again, the obligations in the Convention are in force with regard to private actors as well as public actors.
Spin-off effects
The strength of the individual petition procedure also should be reflected upon. It provides individuals with a path to relief, but more than that, it allows the State party to address broad discrimination and preempt a communication so as to remove any possibility of a communication and an embarrassing earring of discriminatory human rights violation at the international level, that might take place at the state level.
Att tampas med verkligheten, inom FN, här och i andra länder
Carolyn Hannan, Director of Division for the Advancement of Women
DAW (Division for the Advancement of Women) är en enhet inom FN vars främsta uppgift är att ta hand om bland annat FN kommittén för CEDAW, förbereda rapporter och underlag till FNs policy i genusfrågor, men även stödja andra FN organ. DAW ger också stöd till NGOs, akademiker samt ungdomsorganisationer. De arbetar inte specifikt med ”gender mainstreaming” men Carolyn Hannan hoppas kunna göra det i framtiden och att kunna jobba med andra departement när de skriver rapporter.
Varför har CEDAW (Kvinnokonventionen) stor vikt för Sverige?
För det första är CEDAW ett globalt instrument som täcker inte bara politiska rättigheter utan även sociala, ekonomiska och kulturella. Det omfattar även den privata sfären. Konevntionen är mer konkret och därmed mer krävande när det gäller att uppfylla grundläggande åtgärder inom området mänskliga rättigheter så att även kvinnor kan ta del av dem.
Sverige lämnade in sin tredje rapport till CEDAW år 1993, den fjärde rapporten år 1995 (gällande åren 1993-1995) samt en femte rapport år 2000 (gällande åren 1995-2000). De två sista granskades av kommittén först i juli 2001. Kommittén konstaterade då att det finns mycket kvar att göra. Bland annat tog man upp att arbetsmarknaden fortfarande är segregerad, stereotyper lever kvar, lönegap mellan kvinnor och män, samt lågt kvinnligt deltagande i beslutsfattande positioner inom de privata, ekonomiska, kommunala och akademiska sektorerna. När det gäller våld mot kvinnor, prostitution och trafficking gör Sverige för lite, ansåg kommittén.
1995-1999 tog endast 12% av män chansen att utnyttja pappa-månaden. Utbildningsval följer i mångt och mycket de stereotyper som finns i samhället. Sverige talar om ’gender mainstreaming’ som ett instrument för att nå jämställdhet men i själva verket är det inte gender mainstreaming man håller på med utan många små isolerade projekt. Dessutom används inte rönen för att skapa policy och lagar på makronivå.
Vad kan enskilda organisationer göra?
Vara med och skriva skuggrapport.
Åka till FN och vara med när Sverige presenterar sin rapport.
Vara med i processen när regeringen formulerar sina rapporter.
Följa upp rapporten efter att regeringen kommer hem.
Påverka processen och se till att rapporten distribueras brett, detta är mycket viktigt.
Sprida budskapet till allmänheten.
Kontakta pressen.
Exempel från andra håll:
I Nederländerna organiseras ett möte med parlamentet när regeringen kommer hem från New York och därefter formuleras en nationell handlingsplan och hela samhället informeras. Den nationella handlingsplanen med en tidsplan, behov av resurser och vem som ska göra vad bestäms av regeringen tillsammans med NGOs. I Danmark används skuggrapporten som en bilaga till regeringens rapport. DAW vill gärna höra fler goda exempel på hur man kan arbeta och på vilket sätt information kan spridas.
CEDAW kan användas i arbetet med gender mainstreaming. Hannan har utarbetat informationsmaterial för att beskriva hur man kan arbeta med gender mainstreaming inom FN.
Genderanalys av fattigdomsrapporten ”Voices of the poor”
Gerd Johnsson, UD
Gerd Johnsson arbetar på en avdelning inom UD som sysslar med FN-politik och bistånd.
Hon har tittat på en 1000 sidor lång rapport av Världsbanken, som utförts av socialantropologer i Storbritannien. Underlaget är 60.000 intervjuer med kvinnor i 50 länder.
I rapporten framgår att det finns strukturella orsaker till att kvinnor är fattiga. Könsdiskriminering är en betydande orsak till fattigdom. 90-100% av de fattiga kvinnorna utsätts för våld i hemmet. Det som saknas i rapporten är uppgifter om kvinnor som dör i samband med graviditeter och förlossningar, liksom kvinnlig könsstympning. Det har ansetts för känsligt för att prata om. Intervjuerna har ofta gjorts i grupper där både män och kvinnor deltagit.
En slutsats av studien är att ett underskattande av kvinnors fattigdom också innebär ett underskattande av den fattigdom som människor i världen lever i. Vi ser inte kvinnors verkliga fattigdom. Verkligheten är betydligt mörkare än vår bild av den.
Åtgärder:
Vi behöver en utveckling som växer nerifrån.
Vi måste satsa direkt på de fattiga.
De fattiga måste få information om vilka rättigheter de har.
I intervjuerna har man ställt fyra frågor:
- Hur definierar de fattiga sin fattigdom?
- Hur definierar de sina problem?
- Vilka institutioner är viktigast?
- Hur ser relationerna ut mellan könen? (Vad gäller ansvarsfördelning i hemmet, våld, alltså inte rörande lön, markägande m.m).
När män definierar sin fattigdom talar de ofta om bristen på självrespekt/självkänsla. För kvinnor handlar det oftast om att inte ha tillräckligt med mat till barnen. Att kvinnor inte talar om självrespekt hänger förmodligen ihop med att de inte anser sig ha någon rätt till det.
Vi har en standardbild av vad fattigdom innebär:
- Isolering (psykisk, fysisk, social)
För att den här bilden ska bli mer nyanserad måste vi inse att villkoren ser väldigt olika ut för män och kvinnor.
Hunger: Kvinnor äter ofta minst och sist, särskilt i södra Asien.
Sjukdom: Det är svårt för kvinnor att få hjälp med sina särskilda ”kvinnosjukdomar” och i samband med graviditeter.
Bristande inkomster: Kvinnor tjänar ungefär hälften av männen för samma arbete.
Avsaknad av mark/egendom: Änkor fråntas egendom och kvinnor tvingas återbetala hemgift för att kunna ta ut skilsmässa.
Våld: Kvinnor är mest utsatta i hemmet. Män är mest utsatta utomhus och i samband med kriminalitet. Kön bör därför vara en första definierande faktor.
Har de fattiga hjälp av olika institutioner?
Det händer betydligt oftare att kvinnor blir dåligt behandlade när de besöker myndigheter, banker och så vidare. De kanske inte får något lån därför att de har dåliga kläder eller inte vet hur de ska prata för sig. Trots biståndssatsningar är de fattiga mest beroende av sina närmaste, d v s sin familj, grannar m.m. De är alltså beroende av de befintliga patriarkala strukturerna för sin överlevnad.
Enligt Johnsson är det förmodligen lättare för en fattig man att utmana en rikare man i hembyn än för en kvinna att utmana en man.
Strategier:
- Vi måste särskilja mäns och kvinnors behov.
- Börja med icke-diskriminering.
- Informera de fattiga. Problemet är att de flesta är analfabeter och bor i isolerade byar. Om de visste vad CEDAW innehöll så skulle det räcka otroligt långt. Då skulle de inte behöva acceptera att maken slår dem dagligen. För då skulle de ha ett juridiskt stöd.
- Den mentala burkhan måste lyftas.
- Mänskliga rättigheter gäller alla!
Frågor och kommentarer
– The situation of immigrant women has not been mentioned at all. It is an extreme situation for them. What can we do to help them?
Charlotte Abaka:
The situation for many minorities is serious. It was one of the comments that the Committee had in their concluding remarks for Sweden. It is important to tell the government that it has to do what it has promised. NGOs in Sweden should continue to put pressure on the government to sign the Optional Protocol. Human rights are never given, they are taken.
– Jag har lett en statlig jämställdhetsutredning och upptäckt att det är svårt för många att förstå vad som menas med gender mainstreaming. Kan du förklara det lite mer?
Carolyn Hannan:
Gender mainstreaming används ofta på fel sätt. Det handlar om att ha genusperspektivet med i förändringen av själva strukturerna. Det handlar både om män och kvinnor, det är den första fällan man lätt ramlar i. Den andra fällan handlar om att titta på strukturer. Ibland går man in med små förändringar, för att sen nå långsiktighet. Det handlar inte bara om att få in fler kvinnor, utan att få in tänkandet i ryggmärgen. Det är den bästa strategin för att komma framåt.
– Can you use the existing tools for a gender rights approach?
Jane Connors:
The system of the UN is complicated. But it has been a success for the women’s movement. The UN’s human rights’ system has to be set in a gender perspective.
We can see that UN is using CEDAW a lot more.
-Overview of the women’s situation around the globe. What obstacles are there?
-How does the Optional Protocol work?
-Immigrant women and girls are vulnerable. The UN is accepting many religious practices. The UN sees nothing and does nothing.
-There is an elimination of women in Africa. How can we educate more children? What development will be happening there?
Charlotte Abaka:
I have much sympathy for women that work 25 hours a day. The issue of human rights vs legal rights are difficult. Human rights must be a way of life, you are born with rights. The patriarchy is the biggest problem for women. The stereotype models must be worked on and we must stop girls from being raped.
Carolyn Hannan:
FN har en bra översyn över hur kvinnor i världen har det. De får mycket information via Kvinnokommittén. Det som är det största hindret för kvinnors situation är det låga antalet kvinnor i beslutsfattande positioner, t ex regeringar och universitet. Det som Women’s Rights avdelningen tittar lite extra på just nu är konfliktsituationer och att återuppbyggandet i ett konfliktområde måste ha ett jämställdhetsperspektiv.
Jane Connors:
The Optional Protocol does not create the right to sue states. It is important that NGOs and others in Sweden ask the government why it has not signed the protocol. But there are also other conventions that are highlighting the awareness of women, for example the Convention of Torture. It is only if we walk across the entire land that we will be able to make some changes.
Avslutande kommentar
Lena Ek, riksdagsledamot Centerkvinnorna
The global instrument can not be emphasised enough. More and more women are getting poorer, it has been a feminisation of poverty. The discussion in Sweden is about violence against women and the income gap between females and males – both growing – among other things. It is easier if we work together and convene the powers in the world. Women deserve women human rights. We need to go from talking to action.
Minnesanteckningar tagna av Gloria Avilés, Camilla Rahman, Anke Prokert, Johanna Arkåsen, Anna Sundström, Åsa Nilsson, Annika Holmberg och Rigmor Mjörnell.
Seminariet arrangerades av: Forum Kvinnor och Handikapp, Forum Syd, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter, Föreningen för Utvecklingsfrågor, Internationella Kvinnoförbundet, Kvinnoforum, RFSU, Riksförbundet Hem och Samhälle, Rädda Barnen, Stockholms FN-förening, Svenska Bahái`-samfundet, Svenska FN-förbundet, Sveriges Kvinnolobby, Svenska UNIFEM-kommittén, Sverigeunionen av Soroptimistklubbar, Västsvenska Kvinnolobbyn.