Talare:
Leif Pagrotsky
Nils-Olof Ericsson
Karl Hallding
Tom Hart
Marie Söderberg
Leif Pagrotsky:
Inledning
Med anledning av Kinas och Taiwans inträden i WTO kommer med all säkerhet utbytet av varor, tjänster, människor och idéer öka över sundet. Detta kan vara den största revolutionen sedan reformerna startades för 20 år sedan. I och med inträdet i WTO står Kina inför två utmaningar: för det första ökar moderniseringen med handeln och för det andra kommer samhället att bli öppnare genom inträdet i WTO. Vad som än händer de kommande decennierna i Kina påverkas politiken och ekonomin över hela världen. Kina är världens sjunde största ekonomi, den tionde största handelspartnern, den näst största importören efter USA och den åttonde största exportören med ett stort överskott.
För tjugo år sedan var Kina stängt men detta ändrades genom den stora reformen. Ett exempel är att antalet Internetanvändare de senaste åren har ökat till tio miljoner. Men fortfarande finns många fattiga och inkomstfördelningen är ojämn. Minst trettio miljoner är arbetslösa och cirka hundra miljoner är migrantarbetare och detta förvärrar Kinas stora miljöproblem.
Kinas inträde i WTO kommer ytterligare att förändra och påfresta situationen i Kina där fortsatta kraftiga omställningar behövs. Den olönsamma statliga sektorn behöver reformeras, liksom finanssektorn, och detta kommer att ge ökad arbetslöshet. Men de kinesiska ledarna har insett att alternativet är att stå utanför världssamfundet, vilket innebär ett större problem.
Nya strukturer byggs upp i Kina men man har också insett att det finns mycket att lära i frågor som äldreomsorg och förvaltningsrevision genom bland annat delegationer till Sverige. Denna månad har vi haft ett dussintal delegationer här och nu är det en delegation här som är intresserade av vårt pensionssystem. Reform är svårt, men det är ändå det som den kinesiska regeringen har valt, trots att det försvagar makthavarnas informationsmonopol. Kineserna själva har fört Kina in i WTO för att de vill reformera Kina, inget tvång är inblandat. Hur omvärlden reagerar när Kina blir medlem är också viktigt. Vi bör se det kinesiska folkets deltagande som en möjlighet och inte som ett hot och vi ska stödja den kinesiska reformprocessen politiskt och ekonomiskt för att föra Kina mot demokrati. Kinas inträde i WTO nästa år under det svenska ordförandeskapet är också en viktig möjlighet att stödja Kina att utveckla sin ekonomiska och politiska situation. Fler företag på marknaden betyder inte bara fler varor utan även fler mänskliga kontakter och idéer som flödar, vilket kan leda mot demokratisering.
Under Kina-EU mötet i Peking nyss sade Zhu Rongji att Kina är villigt att leva upp till WTO- kraven. För detta krävs ett relativt opartiskt rättsväsende, något som kräver radikal utveckling. Kina har redan samarbetat med ILO i förberedelserna för att ratificera konventionen mot barnarbete. Detta har även varit förbjudet i kinesisk lag under sexton år. I den politiska dialogen är det viktigt att förmå Kina att leva upp till sina åtaganden. Sverige har ibland kritiserats för sin attityd och sitt förhållningssätt mot Kina, men det är inte många som säger så idag om man till exempel ser till Raoul Wallenberg Institutets arbete med poliser, fångvård och domstolsväsendet och de seminarier som Raoul Wallenberg Institutet håller med deltagare från hela Kina. Svenska företag som Ericsson och Volvo håller också kurser för kinesiska anställda i allt från arbetsrätt till ekonomi. Detta finansieras av svenska staten genom Sida.
Thomas Hammarberg (UD) kommer också att leda den svenska delegationen för mänskliga rättigheter till Kina senare i höst. Kina har inte ratificerat den internationella konventionerna för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och för civila och politiska rättigheter, men har skrivit under. Det är också viktigt att Kina, före årets slut, undertecknar ett avtal med FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Internationella avtal är viktiga. En lagstat är inte det samma som en rättsstat.
Relationen mellan Kina och Taiwan innehåller en politisk spänning men ekonomiskt har relationen vuxit stort. 50 miljarder dollar har investerats av Taiwan i Kina och handeln mellan de två parterna har stor ekonomisk betydelse. Båda väntas snart bli medlemmar i WTO och måste då diskutera handel och tvister enligt reglerna. Att lag och inte näve råder leder till en ny situation för Kina. Kina har alltid varit herre eller undersåte i sina relationer, tidigare har inte funnits en relation av lika värde och samma måttstock som grannen. Det är svårt att se vad som kommer att hända men att land styrs med lag är grundläggande för mänskliga rättigheter, och WTO-inträdet är en viktig del i detta.
Nils-Olof Ericsson:
Kina som civil- och rättssamhälle
Två aspekter dominerar den svenska diskussionen om Kina: mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Detta är delvis en snäv diskussion eftersom det finns mycket annat att diskutera, men trots allt är detta fokus.
Att fokusera på mänskliga rättigheter är rätt, men det är tänkvärt att detta inte var ett diskussionsämne i Sverige under Maos styre 1949 till 1976. Ändå var dessa diktatorer, Mao Zedong och Zhou Enlai, värre än de i dag och det visar på framsteg i Sveriges relation till Kina; den är inte längre en av underdånighet och myter inför det stängda Kina. Kinas öppenhetspolitik tog fart på 1980-talet och det har lett till en större möjlighet att ta reda på vad som faktiskt händer i Kina med den positiva och förhoppningsvis den demokratiska utvecklingen. Därför blev massakern 1989 en stor besvikelse. Det blev starten för att kräva att mänskliga rättigheter står i fokus i relationen med Kina och detta är också ett positivt fokus. Kina är med i FN och har skrivit under flera konventioner och genom det finns redan en gemensam utgångspunkt för att diskutera mänskliga rättigheter med Kina. Hur ska Sverige ställa sig? Kan vi påverka Kina? Stör handelsrelationerna arbetet med mänskliga rättigheter eller kan dessa påverka?
Under 1970-talet, Mao-tiden, var möjligheterna för det kinesiska folket begränsade och det handlade om folket och folkets fiender. Om man hade politiskt fel hade man inga rättigheter och det fanns heller ingen tanke på domstolar. Alla brott var definitionsmässigt kontrarevolutionära eftersom allt var statligt och politiserat. Det var politikerna och inte juristerna som avgjorde om något var rätt eller fel och advokater klassades som kontrarevolutionärer. 1978-79 genomfördes reformer inom rättsväsendet i Kina och en strafflag utformades. Detta var den första strafflagen som visserligen var politisk och kortfattad, men ändå var det första steget för att bygga upp en strafflag. Under 1980-talet hände mycket ekonomiskt i och med att folkkommunerna avvecklades systematiskt, men juridiskt skedde också utvecklingar. Dock var det motsägelsefullt. Den ekonomiska brottsligheten har ökat och detta har lett till kampanjer som ”strike hard”- eller ”slå hårt”-kampanjer. I dessa har det inte varit så noggrant med rättegång och de har ofta lett till hårda straff och summariska rättegångar. Zhao Ziyang, som motsatte sig dessa kampanjer tvingades avgå efter 1989 eftersom Dengs ställning var så stark. Kampanjerna har också varit politisk motiverade, där kvoter har införts för antal brottslingar man ska ta fast, vilket är ett stort problem.
Efter 1989 kom en period av frost, men en förnyad diskussion kom ändå igång efter detta och det har hänt mycket inom till exempel utvecklingen av strafflag och civilrätt. Det sistnämnda är något nytt, alltså tanken att det finns civilrättsliga problem som ska lösas av civilrätt. Den juridiska utbildningen tog fart och utbyten för juriststudenter med utlandet skedde. Översättningar av lagtexter och öppet erkännande av att man kan lära sig mycket av det kapitalistiska rättssystemet i utlandet har brutit med det tidigare tänkesättet. Nu vill man studera och lära av andra erfarenheter, något som var omöjligt under Mao eftersom klasskampen styrde. Detta perspektiv har nu lämnats totalt. Den mest påfallande utvecklingen har skett inom civilrätt på grund av den ekonomiska politiken som motor, vilken har lett till en ny sorts konkreta tvister. Andra företag som kommer in i Kina behöver modern lagstiftning och lag som kan lösa nya tvistefrågor från en juridisk ram.
Shanghai är den ekonomiskt mest utvecklade delen av Kina där antalet besvärliga ekonomiska tvistemål är många och det därför skett en stor satsning på kompetent och universitetsutbildad personal, moderna domstolar och så vidare. Delegationer från Shanghai som besökt Göteborg har sett att det uppenbarligen är bäst, från en politisk ståndpunkt, att lägga ekonomiska tvister till civilrättsliga lösningar. Familjetvister och dylikt ska också kunna dras inför domstol med lagarna som grund. Det naturliga i Kina har annars varit att familjetvister är en historia mellan två familjer som löst problem utanför det juridiska systemet, ofta genom grannskapskommittéer, vilket har skapat stora problem.
Även brottsmålen har utvecklats och ’kontrarevolutionär verksamhet’ har avskaffats som skäl till straff. Man har rätt till advokater och man betonar advokaters möjligheter att försvara klienter. Den stora bristen nu är att det inte finns tillräckligt många utbildade advokater. Domstolarna går också mot oberoende. Tidigare hade man sovjetisk stil, men nu går utvecklingen mot en situation där domare och åklagare är likvärdiga, inget över- eller underordnat. Maktfördelningslära är något som inte nämns inom politiken men det är detta som menas och många tycker att domstolens oberoende och icke-koppling till det politiska systemet borde poängteras. Men Kommunistpartiet har fortfarande en ledande roll och detta skapar problem och gör domstolar inte helt oberoende, eftersom det finns ett motstånd från partiapparaten att släppa helt. Detta är ett dilemma som kommer att stå i fokus i den framtida utvecklingen i Kina, där kärnfrågan är när man ska släppa partiets ledande roll.
Politiska rättegångar är en annan aspekt som är viktig. De flesta rättegångar i Kina är inte politiska, de flesta handlar om brott som skulle vara brott också i Sverige. Detta betyder att man inte kan hålla med i Amnestys bedömning av att det har blivit sämre, eftersom det nu finns en större möjlighet att bli frikända och ha rätt till advokat. Utbildningssituationen är det stora problemet, samt korruptionen. Detta kan nu diskuteras i Kina, till exempel korrumperade domare. Det har skett framsteg och förändringar och det är mycket större rättssäkerhet nu än för tjugo år sedan. Förändringar har också påverkats av det utbyte Kina har haft med Väst. Tidigare användes ofta omskolningsläger där det inte fanns advokater eller överklagarrätt. Detta har framgått i alla diskussioner av svenska delegationer med Kina och man har erkänt att detta är ett problem och beslutat att en ändring måste ske, att synsättet måste ändras. Detta som följd av kritik både från Väst och inom Kina självt.
Men man har fortfarande inte besvarat frågan om hur till exempel politiska dissidenter blir behandlade. Om man blir gripen på grund av att man ses som en fara för statens säkerhet, då fungerar inte rättssystemet och man får inte en oberoende advokat. Det blir en politiskt styrd rättegång och straffets längd och rättegången kontrolleras av kinesiska myndigheter. Detta gäller också Falun Gong som måste få utöva sin verksamhet inom lagens ramar och åtgärderna mot Falun Gong strider också mot kinesisk lag, med häktningar, misshandel i fängelser och så vidare. Detta är ett arv från Mao-tiden, då politisk kamp blandades ihop med rättsliga åtgärder och lagar. Det är viktigt att ta upp detta i diskussioner med kinesiska myndigheter. Det är också viktigt att ta upp dödsstraffet. Det positiva nu är att man kan diskutera dödsstraffet men kinesiska jurister, vilket inte gick tidigare. Men dödsstraffet används för ett stort antal brott, även ekonomiska brott, och detta är ett stort problem. Det finns även andra problem, som Tibet och Xinjiang, där Tibetaner och Uighurer sägs vilja splittra fäderneslandet, och där situationen för mänskliga rättigheter är klart sämre än till exempel i Shanghai.
Vad kan vi göra? Hur ska Sverige se på detta och hur ska den svenska relationen utvecklas med Kina? Öppenheten har stor betydelse och utvecklingarna i rättssystemet hade inte skett om man inte hade haft kontakt med utlandet. Men den kinesiska demokratin kan endast byggas upp av kineserna själva, så stora förändringar kan inte göras av Sverige. Det mest effektiva för ett litet land som Sverige är att satsa på professionell utbildning inom sociala frågor och rättssystemet, genom konkret djupgående utbyte. Kina kommer att behöva ett väl fungerande rättsväsende med ett fungerande juridiskt system och om Sverige kan bidra till att bygga upp detta så är det en liten insats från Sverige. Om man har kompetent och öppensinnad juridisk personal kan detta påverka Kina positivt och detta professionella utbyte bör fortsätta för att Kina ska öppna sig.
Karl Hallding:
Kinas miljöproblem – globala och lokala risker
Kina är ett bergigt land och endast en bråkdel av landet kan odlas upp. De odlingsbara områdena finns främst i norra Kina och vid kusten samt lite i södra Kina. I norra Kina finns ett av världens mest intensivt brukade områden där jordbruk blandas med fabriker och städer. I södra Kina tvingas man odla upp bergskanter vilket leder till kraftig erosion vilket är ett av Kinas största miljömässiga problem eftersom värdefull bördig jord spolas bort och slammet förstör vattenregleringen. Kinas överlevnadsfrågor är tre: ett ökande befolkningstryck på knappa resurser; ekonomisk utveckling som kräver ökade resurser; och det socioekonomiska klimatet som genererar resursslöseri.
Befolkningsproblemet har lett till en enbarnspolitik som de flesta kineser tycker är viktig och har full förståelse för. I dag ligger befolkningen på cirka 1,3 miljarder men är på väg mot 1,5 miljarder runt år 2025. Eftersom Kina är ett bergigt land och endast 1/10 av ytan är odlingsbar och resten är obördig och oländig berg- och gräsmark, ökar befolkningstrycket, särskilt i de östra provinserna där det finns mer än 300 personer per kvadratkilometer, eller till och med 600 personer per kvadratkilometer.
Den ekonomiska utvecklingen uppvisar en stor kontrast: fattiga bönder jämsides med moderna hus. Vissa områden är utvecklade men mer representativt för Kina är det traditionella jordbruket med mycket enkla förhållanden på landsbygden. Eftersom de flesta lever så, är det dessa som ska lyftas ut ur fattigdomen. Man räknar runt 3 till 400 miljoner fattiga i Kina och det behövs vägnät för bättre kommunikationer bland annat. Detta är en fråga om global rättvisa.
Man ser också mer och mer skräp på landsbygden och i byar. Detta var inte ett stort problem för tio år sedan men nu är det mer och mer modernt med västerländsk levnadsstil och plastförpackningar bland annat. Kina är fångat mellan den Maoistiska tidens underprissatta resurser och det marknadsekonomiska måttot att det är ’ärorikt att bli rik’. Det finns en tendens att se miljöfrågor som ett tillfälligt ont för snabb ekonomisk utveckling och sedan när man blivit rik kan man ställa om. Men denna utvecklingsstrategi tar inte hänsyn till långsiktiga problem. Behovet av kunskap och utbildning är stort.
Vatten är ett av de värsta problemen för Kina, särskilt norra Kina. Det är ojämnt fördelat geografiskt vilket gör att Kina, på grund av det höga befolkningstrycket, är ett av världens mest vattenfattiga länder. Många floder har mycket lite vatten som cirkulerar och för många människor som bor utmed dessa floder. Vattenfördelningen är ojämn också tidsmässigt då man inte får någon nederbörd på vintern och det blir därför mycket viktigt att lagra vatten. Dessutom varierar nederbörden från år till år. Vattenbrist ger också större risk för epidemier eftersom det påverkar dricksvattnet och det skapar även sociala problem eftersom man inte känner att man kan umgås runt vattendrag som luktar illa och är förorenade.
Energi är ett annat problemområde i Kina. Kina är beroende av kol och man får ett nytt 200 Megawatt kolkraftverk varannan vecka. Detta skapar smog som täcker städer och gör att man inte kan se städer från satellitbilder och att det är en fem gånger så hög risk för barn i Kina än i Väst att dö av luftrelaterade sjukdomar. I Peking finns en fotokemisk smog över hela staden och i Tonghua i Liaoning är det ännu mycket värre, eftersom det är en kol- och stålfabriksstad.
Transportsystemet är också i stort behov av utveckling för transport av varor. Ett kinesiskt talesätt säger: ”Vill man bli rik får man först bygga vägar”. I Kina drömmer många fortfarande om bilar istället för cyklar, och år 2010 beräknas det finnas 100 miljoner bilar. Många bilar saknar också katalysatorer, vilket gör att det blir mycket smutsigt och har stor inverkan på Kinas urbana miljöer. Kina har världens största urbana befolkning vilket ökar pressen på miljön. Fler migranter till urbana områden i östra Kina skapar en risk för ekonomisk kollaps. Denna rörliga, eller ’flytande’, arbetskraft är cirka 50 till 80 miljoner. Det finns även interna miljöflyktingar i Kina på grund av problem med vattenresurser. Kinas industriella dilemma är att kunskapen om moderna metoder för industriell rening är dålig, vilket är ett fundamentalt hinder och även om man vet hur så är prisstrukturen skev och det finns inget löst kapital, vilket gör att det är olönsamt att investera. Industriavfall går in i bevattningen för grödor och många av dessa produkter går sedan på export.
Går Kina mot en hållbar utveckling? Nej, snarare kommer situationen att försämras under överskådlig framtid, mycket på grund av befolkningstrycket och den oförlåtande geografin. Konsekvenserna av detta är att det finns ett stort hinder för ekonomisk utveckling. Det blir också dyr sjukvård för att behandla miljörelaterade problem. Men det finns också stora politiska risker med miljökonflikter som kan uppkomma. Man opererar redan utanför gränserna och jobbar på grundvattenresurser, vilket gör att risken för konflikter kommer att öka, särskilt om det blir akut vattenbrist till exempel i norra Kina. Detta kan leda till ett befolkningstryck utanför Kina på Östasien och kan skapa risker till konflikt.
Tom Hart:
Kinas bild av sig själv i världen
Hur påverkar Kinas bild av sig själv omvärlden? Kina är under omvandling, men fortfarande en kommunistisk diktatur, särskilt vad gäller den offentliga torgförda bilden av Kina. Naturligtvis är det av intresse hur regeringens bild av Kina i relation till världen ser ut, men den viktigare frågan är hur acceptabla Kinas bilder av och krav på sig själv och hur de politiska strävanden som kommer därur ser ut och påverkar omvärlden. Kina är ett stort land som spelar ett stort spel och Kinas entré i världssamfundet har gett krav på anpassning till omvärlden, en nödvändig anpassning. Hur ser landets allmänna strävan ut och hur spelar självbilden in i det och hur acceptabelt är detta för omvärlden? Vad gör Kina i det internationella samfundet och vad driver dem och är det accepterat?
1: Kina visar upp ett traditionellt stormaktsbeteende som dels utmanar USA:s roll och söker efter en annan linje än USA:s, dels utöva ett visst tryck på näraliggande stater som till exempel Filippinerna, och dels visar upp en vacklande, instabil roll mot till exempel Japan och Korea. Kina är ett rikt land med en bild av Kinas ’givna, rättmätiga regionala och globala preeminens’ och har all rätt att ta en speciell plats i världen. Att ’Kina har en 5000-årig historia’ har blivit ett mantra, men det riktiga är att Kina endast har en 3500 eller 2000-årig reell historia. Men på detta sätt framställer man sig som speciell, vilket är ett symptom av tanken att alla ska ta hänsyn till Kina. Detta stormaktsbeteende av Kina är acceptabelt, det är inte otillåtet att spela detta stormaktsspel genom till exempel en mycket kraftig militär. Problemet är dock att spela detta mycket dyra spel mot USA eftersom Kina har begränsade resurser. Kina har alltså en perception av sig själv som havande en dominerande roll.
2: Värre, och mer problematiskt är att Folkrepubliken Kina strävar efter att rätta till historien genom att kräva att vissa godtyckliga historiska gränser ska återställas. Vilken är den självbild som kräver detta? Den nationella offermyten, opiumsyndromet, tanken att Kina är ett offer som har blivit orättvist behandlat under 1800-talet. Det är sant att Kina var hårt pressat och nästan kuvat, men idén att man, nu när Kina är starkare, kan återställa detta driver Kina politiskt att till exempel att ta tillbaka Hong Kong och Macao. Endast Taiwan återstår, och eventuellt till och med Mongoliet. Detta strider emot de internationella reglerna. Historiska krav är inte fel, men att driva dessa krav med maktmedel utan hänvisning till självbestämmanderätten hos folket i dessa områden är oacceptabelt internationellt. Kineserna är oemottagliga för detta. Det finns heller inga vedertagna principer för hur man bryter sig ur, till exempel för Tibet och Xinjiang. För att fredligt lösa problemet med devolution krävs metoder som saknas i Kina. Det kinesiska självsinnet är den kejserliga idén att Kina ska vara enat, men Kina har varit splittrat lika mycket som enat de senaste 2000 åren. Idealet är ett enat Kina, trots att det ofta inte varit så. Den officiella retoriken är att ’Kina invaderade inte Centralasien på 1700-talet’, vilket är en lögn.
3: Kina ska uppkopplas till världsekonomin genom WTO-inträdet, men är Kina villigt att leva upp till åtagandena? Självbilden framställer en nationalistisk konkurrensbild och en offermentalitet och stormaktspolitik, att Kina behöver specialbehandling, vilket inte är ovanligt bland stora länder. Men problemet ligger i att skilja på motstånd och fientliga motstånd. Den ’hemliga’ självbilden är en desperationens bild. Effekterna av WTO-inträdet på den kinesiska ekonomin diskuteras men ofta sägs att man inte vet vad det betyder i längden. Det kommer att kosta för vissa samhällsgrupper, men om Kina inte går med kommer det att vara slut på reformen och ge för mycket styrka till de konservativa krafterna i Kina.
Har Kinas självbild blivit mer rationell och acceptabel de senaste tio eller femton åren? Om Kina kommer att passera friktionsfritt in i världssamfundet beror också på Kinas speciella självbild också.
Marie Söderberg:
Kinas ekonomiska situation och utveckling
Vad västerländska ekonomer pratade om på 1950-talet var hur ska man kunna föda denna befolkning? Men sedan dess har Kinas befolkning fördubblats och ändå har Kina klarat det genom ekonomisk tillväxt. Hur?
Redan under Maos tid från 1950 till 1970-talets mitt gjordes försök till ekonomisk utveckling genom planekonomi efter Sovjettypen att driva tillväxten genom investeringar och man hade ekonomisk tillväxt. Det är svårt att säga hur relevanta siffrorna var men det var cirka 6% ekonomisk tillväxt under Maos tid och mot slutet av Maos tid var 45% av den ekonomiska tillväxten genererad av industrin. Dock begicks stora misstag under Maos tid: Kina satsade på att vara ekonomiskt oberoende, att klara sig själv, samtidigt som Koreas och Japans tillväxt på 1960- och 70 talen byggde på export. Massrörelsen för att nå den sanna socialismen (Det Stora Språnget Framåt) ledde till en ökning av BNP men inte i stor skala. Konsumtionen av spannmål, kött och annat minskade systematiskt och det blev mer och mer ineffektivt, vilket var skälet till att Deng Xiaoping ändrade det ekonomiska systemet cirka 1978 fram till mitten av 1990-talet.
Först ändrades jordbruket, där folkkommunerna togs bort och man gick mot familjejordbruk. Statliga företag tvingades gå ut på marknaden för att sälja råvaror men staten var fortfarande ansvarig för cirka 9,8 till 10% av råvaruproduktionen, mer än under Mao-tiden. Dessutom skedde en decentralisering av landsbygdsekonomin vilket ledde till högre hushållskonsumtion och så kallade stads- och byföretag tilläts. Det var större skillnad i inkomst 1995 än 1981 genom ökade klassklyftor och ökade skillnader mellan olika regioner. Med Jiang Zemin och Zhu Rongji från mitten av 1990-talet finns många stora problem kvar socialt och för marknadsekonomin i Kina. Från 1992 har BNP inte växt lika mycket som tidigare. 7% tillväxt kan ses som bra men med befolkningstillväxt och annan tillväxt krävs minst 7% för att klara det. Jordbruksreformerna efter 1978 har ökat men jordbruksproduktionen har stagnerat. Ägarfrågan är ett problem och bönder får leasa land, något som förlängts, men det räcker inte som inkomst och det behövs extra arbete vid sidan av. Ofta är det också små jordbitar och utan centralplanering är det svårt med bevattningssystemet. Mycket land försvinner också genom miljöförstöring och erosion. De icke-statliga stats- och byföretagen från 1990-talet växte från börja med 3% men tillväxttakten har minskat och nu finns brist på kapital.
En annan källa till tillväxt är den utländska sektorn där utländska företag och kapital har kommit in och exporten har ökat. Detta är en orsak till att ekonomin gick fram på 1980- och 90-talen. Men vid mitten av 90-talet gick det ner eftersom företag har haft problem med investeringar på grund av lagstiftning och så vidare och det är svårt att investera lika mycket eftersom det är svagare inhemsk efterfrågan. De statliga företagen är problematiska. Man måste göra av arbetarna någonstans och att lägga ner dessa företag som är som små samhällen med sjukvård och socialt skyddsnät och annat är problematiskt. 45% av dessa företag är förlustföretag men det är svårt att reformera. Bankerna har svårt att låna ut kapital också eftersom de inte får något tillbaka. Lösningen att ’ekonomisk utveckling ger politiska förändringar’ talas det mycket om. För politiken i Kina i dag krävs det att man hittar något nytt för att upprätthålla tillväxttakten och där kommer inträdet i WTO som ett svar på problemet. Många kineser är medvetna om att WTO också skapar problem genom ökad konkurrens, särskilt för industrin. Och om man följer alla överenskommelser genom WTO ger detta mer tillväxt och spelrum för utländska företag i Kina än tidigare, vilket gör att det blir svårare för den kinesiska staten att behålla kontrollen.
Är Kina en utmaning? Kineserna själva ser Kina som mittens rike, men det finns andra, som till exempel Gerald Segal, som har uppfattningen att landet endast är en medelmåttig andra klassens land. År 1800 genererades 33% av världens BNP av Kina, år 1900 26,2% och år 2000 3,5%. Alltså är den kinesiska ekonomin inte så stor trots allt. På FN:s Human Development Index kommer Kina på 127:e plats och efter BNP per capita på 81:a plats, vilket inte är så bra. Kina är ekonomiskt inne i en recession där 1/4 av alla lån har förfallit till betalning och behöver skrivas av på sikt. 45% av de statliga företagen går med förlust, Kinas handel motsvarar endast 4% av världsmarknaden, bara 2,4% av EU:s export går till Kina och 1,8% av Sveriges export går till Kina. USA:s och Europas investeringar i Kina är något lägre än i Brasilien. 1997 investerades 45 miljarder US dollar i Kina, och kinesiska företag investerar också i Kina, men lagstiftningen är ett problem. Enligt denna uppfattning är Kina också en andra klassens militärmakt eftersom Kina endast står för 4,5% av världens försvarsutgifter, jämfört med USA:s 26%. Kina ses här alltså inte som en stor utmaning.
Den andra uppfattningen är att Kina är en utmaning. Det är bra att utsätta sig för utländsk konkurrens och att söka inträde i WTO för att få fart på ekonomin genom utländsk konkurrens. Kina har gått ifrån planekonomin och viss makt har givits konsumenterna som nu är fler än tidigare. Försök görs att stänga statsägda företag, sälja ut dem, omstrukturera dem osv., och det finns nu en exportinriktad icke-statlig sektor, till exempel stats- och bykooperativen. Sparandet i ekonomin är stort och genom att staten har gett upp planekonomin har sparandet skiftat till hushållssektorn. 40% av BNP utgörs alltså av detta sparande. Överlag har tillväxten i Kina ökat med 8% och statsägda företags del i ekonomin har minskat från 80% till 25% av det totala och man är på väg mot marknadsekonomi. Banksystemet är bankrutt och man kommer inte kunna få in pengar man lånat ut till statsföretag, men detta behöver inte vara ett så stort problem eftersom tack vare det stora hushållssparandet finns det pengar. Bankerna i Kina är ett socialt system, inte främst ett banksystem i västlig mening. Många företag, som Ericsson till exempel, ser en stor potential i Kina.
Sammanfattning: Emma Nordlund