Mauretanien: ”Slavery, Ethnic Conflict, and Military Rule”

Garba Diallo, Helsingörs folkhögskola

Mauretanien är ett land som är ganska ouppmärksammat i medierna och som få känner till. Geografiskt är Mauretanien ungefär lika stort som Skandinavien. Landskapet består främst av vidsträckta ökenområden De flesta människorna bor i den södra delen av landet längs Senegal-floden och i huvudstaden Nouakchott som grundades av fransmännen 1952. I Mauretanien möts det svarta Afrika och Nordafrika. Huvuddelen av befolkningen på 2,3 miljoner är araber och svarta afrikaner; de vita liksom berberna är minoriteter.

På 1960-talet, under det första årtiondet efter självständigheten, blev olika etniska problem märkbara och en period av statlig repression började. 1989 utbröt en konflikt med Senegal. Många människor deporterades från Mauretanien till Senegal och finns fortfarande kvar där. På den internationella arenan har Mauretanien ändrat sympatier och växlat politisk tillhörighet flera gånger. Tidigare stod Mauretanien arabländerna och framför allt Irak nära, men efter att Irak besegrats i Gulfkriget valde man att istället vända sig till Frankrike. I slutet på 1990-talet har sympatier sökts hos USA och Israel. Dessa skiften har gjort att Mauretanien ses med skepsis framförallt av arabstaterna. De tvära omkastningarna har inte varit konstruktiva utan bidragit till att Mauretanien idag befinner sig på ungefär samma nivå utvecklingsmässigt som efter självständigheten 1960.

Det demokratiska systemet har stora brister, utvecklingen går mot ett enpartisystem, korruptionen är utbredd, till exempel inom statlig förvaltning, och diskriminering av svarta afrikaner förekommer. Man kan till exempel gripas av polis om man saknar identitetspapper, vilket många svarta afrikaner i Mauretanien gör. Systemet kan jämföras med apartheid-tidens Sydafrika. Den vita minoriteten i Mauretanien kontrollerar varje aspekt av livet—kulturellt, politiskt, likväl som socialt. Den politiska oppositionen är mångfacetterad och splittrad, vilket gör att dess krafter försvagas.

African Liberation Front of Mauretania (FLAM) arbetar för ett förbättrande av de svarta afrikanernas och slavarnas situation. Slaveri förekommer fortfarande och är ett stort problem i Mauretanien, bland både svarta och vita. Det finns inga lagar som förbjuder ägandet av slavar, som hos den vita befolkningen är lika vanligt som en TV i ett svenskt hem. Många barn är slavar, ibland sexslavar, och det händer att föräldrarna eller en nära släkting är slavägare. Förhållandena för många slavar är omänskliga och grymma, till exempel har det förekommit att slavar hålls fastkedjade i upp till 6 månader, en del utan att ha fått byta kläder på hela tiden. Amnesty International har uppmärksammat slaveriet i Mauretanien, i OAU pågår undersökningar rörande människorättssituationen i Mauretanien och i African Commission for Human Rights arbetar man med olike försök att definiera slaveri.

De huvudsakliga problemområdena för Mauretanien idag gäller förhållandet till arabstaterna efter kursändringen mot USA och Israel samt bristen på logiskt handlande hos de styrande politiska eliterna; exempelvis har Mauretanien lämnat ECOWAS i en tid när andra enar sig. Risken finns att Mauretanien genom sitt agerande kommer att stå ensamt i en värld av allianser och gemenskaper. Detta handlande ska förstås som ett led i sökandet av en identitet både på inom- och mellanstatlig nivå.

Sammanfattning: Madeleine Clarin

Kashmir – en tändande gnista?

Sten Widmalm, Statsvetenskapliga Institutionen, Uppsala Universitet

Konflikten i Kashmir mellan Indien och Pakistan är en av de allvarligaste konflikter som pågår i världen just nu. Ändå har den uppmärksammats relativt lite, åtminstone innan kärnvapenprovsprängningarna 1998 förvärrade situationen. Kashmirkonflikten startade 1947 då ett första mellanstatligt krig utspelades, ett nytt bröt ut 1971 då Östpakistan blev Bangladesh. Konflikten har fortsatt med varierande styrka under 1980- och 1990-talen. Konflikten handlar bland annat om naturtillgångar och det geopolitiska läget, men nationalism och områdets roll för den religiösa identiteten är också viktiga bakomliggande faktorer. Området ses som hemvist för flera av de mest centrala indiska gudagestalterna och som en del av den indiska folksjälen. Liknande synsätt finns även när det gäller den muslimska identiteten.

Demokratiseringsprocessen nådde Kashmir sist av alla indiska delstater. 1977 genomfördes de första fria valen. Samarbetet mellan olika etniska grupper i Kashmir fungerade inledningsvis bra. 1983-86 påbörjades en process i vilken statens institutioner blev allt mer politiserade. Makthavarnas agerande banade väg för en misstro gentemot demokratin och de demokratiska institutionerna vilket ledde till en total kollaps för demokratin 1997. Några olika faktorer betecknar den politiska situationen i Kashmir under 1990-talet. För det första är den interna splittringen omfattande; det finns många olika förslag på lösningar och många olika viljor. För det andra är kashmirierna svagt representerade i den nationella politiken.

Det är redan krig i regionen och det viktigaste just nu är att hålla nivån så låg som möjligt när det gäller konfliktintensitet och dödsoffer. Parterna har hamnat i ett upptrappningsläge och låst sig i sina positioner. Blotta närvaron av kärnvapen leder till att andra riskkalkyler måste göras till skillnad från konflikter då inga kärnvapen finns med. De båda parterna har dålig information om varandra, vilket leder till att det blir lättare att göra missbedömningar. Utländska element, till exempel Afghanistan, har blandat sig i konflikten och försvårat en lösning. Polariseringen mellan muslimer och hinduer har ökat på den nationella nivån som en följd av konflikten och antagonismen är stark. Det finns ingen tredje part i konflikten som skulle kunna agera medlare.

Zimbabwe After the Elections

Morgan Tsvangirai, MDC

Situationen idag i Zimbabwe kan karaktäriseras som mycket tragisk. Människor kämpar för att överleva. Skulden står främst att finna hos regeringspartiet Zanu PF och dess ledare Robert Mugabe som misskött landet, säger Morgan Tsvangirai, tidigare fackföreningsledare och idag ordförande för Zimbabwes största oppositionsparti MDC.

Efter övergången till majoritetsstyre i Zimbabwe 1980 sågs Mugabe och hans parti Zanu PF som en garant för en fredlig utveckling i landet och de hade ett stort folkligt stöd. Under de 20 år som gått sedan självständigheten har emellertid situationen förändrats. Idag styrs Zanu PF av en liten elit som blivit alltmer korrupt och maktfullkomlig.

MDC eller Movement for Democratic Change bildades i mitten av 1999 för att vara ett alternativ till Zanu PF inför parlamentsvalet följande år.
– MDC är ett socialdemokratiskt parti, berättar Tsvangirai. Vi är för en reglerad marknadsekonomi med ett starkt socialt innehåll. Det räcker inte med att fördela. Vi måste också ha den ekonomiska tillväxt som krävs för att kunna ha något att fördela. På bara några månader växte sig partiet starkt. När det stod klart för regimen att de riskerade att förlora parlamentsvalet inleddes en våldsam kampanj mot oppositionen.
– Våld var en strategi som användes i valkampanjen av det styrande partiet Zanu PF. I valkampanjen dödades 32 människor och 10 000 blev tvångsförflyttade. Allt detta accepterades och tolererades av regeringen, säger Tsvangirai. Valresultatet blev att MDC tog 57 mandat av 120 i parlamentet. Dessutom har MDC ifrågasatt valresultatet i 39 av de valkretsar där Zanu PF vann.

MDC hade hoppats på att valet skulle innebära en förändring av situationen i landet, men ännu har inget gjorts för att lösa de stora problem som landet står inför. Tsvangirai nämner tre områden som är ytterst viktiga: för det första finns det fortfarande en hög nivå av laglöshet i landet, för det andra är frågan om en jordreform ännu inte löst och för det tredje är landets ekonomi katastrofal: inflationen ligger på 70%, arbetslösheten på 45% och hälsosektorn har närapå kollapsat. Allt detta gör att människor i Zimbabwe idag kämpar för att överleva. Vilken är MDC:s ståndpunkt i den infekterade frågan omfördelningen av jordbruksmark? De flesta är ense om att det behövs en jordreform i landet. Men MDC menar att den måste ske under ordnade former. Jordbruket är stöttepelaren i Zimbabwes ekonomi och att bara stycka upp storgodsen och dela ut jord till fattiga familjer som inte har resurser för att så och skörda kommer bara att leda till ökad fattigdom. Tsvangirai föreslår att man sätter upp en landkommission som ska behandla varifrån marken ska tas och vem som skall ta emot den.

Det finns en tendens hos det internationella samfundet att se på Zimbabwes situation som en del av afropessimismen och därmed tillåta en viss form av diktatoriskt styre och en del övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
– Detta måste fördömas. Vi förtjänar samma observation som andra länder, säger Tsvangirai med eftertryck. Om man ser till utvecklingen i övriga Afrika så har historien tyvärr visat att när det sker ett maktskifte i ett land som styrts av en elit bildar det nya styret oftast en ny elit. Finns det inte en risk för att Zimbabwe och MDC går samma väg?
– Den svåra situation som Zimbabwe befinner sig i idag har orsakats av felaktigt styre, säger Tsvangirai. Det är dock inte bara Mugabe det handlar om, även om han skulle avgå imorgon måste de institutionella bristerna åtgärdas. Det var MDC som initierade den konstitutionella debatten. Vi vill stärka det civila samhället och vi vill att parlamentet ska vara centrum för debatten. Och om MDC inte skulle leva upp till kraven på ett demokratiskt styre hoppas jag att folket återtar makten.

Zimbabwierna har anklagats för att vara notoriskt tålmodiga och stå ut med nästan vad som helst, men Tsvangirai tror att en tiden är inne för en förändring. Den nuvarande krisen kommer att öka pressen på Mugabe att avgå. I december kommer Zanu PF att hålla en kongress. Då får vi se om de väljer vägen mot en demokratisk förändring i Zimbabwe – vilket innefattar uppbyggandet av ett fristående rättsväsende, rättsliga processer mot dem som begått våld och övergrepp och en ordnad jordreform – eller om vi kommer att se en utveckling mot ännu större kaos och anarki. Oavsett vilket har MDC en viktig roll i Zimbabwes utveckling.

Sammanfattning: Kristin Sinclair