From Liberation Movements to Governments: Transition in South

Från självständighetsrörelser till regeringar
Henning Melber

Vad är det egentligen som har hänt i Södra Afrikas länder sedan självständigheten? Den ene frihetskämpen efter den andra liknar efter ett antal år vid makten allt värre envåldshärskare. De hjältar som kämpade för demokratin mot kolonialismens förtryck har nu själva förvandlats till de värsta förtryckarna.

Henning Melber som är Nordiska Afrikainstitutets forskningschef berättar under det drygt timslånga mötet på ett personligt och engagerat sätt om dessa länders situation och vad som har lett fram till den.

Alla följer vi idag vad som händer i Zimbabwe. Media rapporterar om en allt mer hänsynslös president, den gamle frihetskämpen Robert Mugabe, som under den senaste tiden har tagit till allt värre metoder för att försöka klamra sig fast vid makten inför det stundande presidentvalet.

Ett flertal länder i Södra Afrika – Zimbabwe är bara det tydligaste exemplet – uppvisar idag liknande problem med erosion av demokratiska värderingar och normer. För att förstå dagens situation i Södra Afrika (här har länder som Angola, Mocambique, Zimbabwe, Namibia och Sydafrika många likheter) måste man se till historien. Vad är det som har hänt i dessa länder och som lett fram till dagens situation? Jo, självständighetsrörelserna tvingades till flera års väpnad kamp mot kolonialmakten. Vid självständigheten omvandlades så rörelserna till politiska partier som har behållit makten under tiotalet år. Med Melbers ord har det skett en övergång från kontrollerad förändring till förändrad kontroll. Med de afrikanska ländernas självständighet förändrades det politiska maktsystemet men däremot förändrades inte de underliggande politiska strukturerna. Även om du en gång slagits för en god sak betyder inte det att du inte själv kan bli förtryckare. Om du slåss emot ett totalitärt system är det väldigt svårt – om inte omöjligt – att förbli oskyldig.

– De som varit förtryckta blir de sämsta demokraterna, konstaterar Melber krasst.

Henning Melber återkommer gång på gång till att detta inte är ett typiskt afrikanskt problem. Han säger att makthavare världen över är rätt så lika och att makt korrumperar.

Henning Melber talar engagerat och kunnigt om situationen i Södra Afrika. Han bör ju veta: han har vuxit upp i Namibia som son till tyska immigranter. Under självständighetskampen gick han med i Swapo och förbjöds därefter av kolonialmakten från att återvända till landet under femton år. Även om han idag kanske inte direkt är välkommen tillåts han i alla fall att vara i Namibia och uttrycka sina åsikter och han säger att han lika gärna hade kunnat hålla det här föredraget där. Trots de klara demokratiska brister som finns i Södra Afrikas länder idag så är allt mycket bättre jämfört med kolonialismen. Historiskt sett så är det ett framsteg att bli förtryckt av Robert Mugabe jämfört med att bli förtyckt av Ian Smith, som Melber lite tillspetsat uttrycker det.

En åhörare formulerar den brännande frågan: vad kommer att hända i Zimbabwe framöver? Kommer situationen att förbättras om oppositionspartiet MDC lyckas vinna valet?

Melber är inte särskilt optimistisk:

– Vi kan inte förvänta oss att oppositionspartiets medlemmar ska vara sanna demokrater, säger han. Också de är människor som har formats av landets våldsamma historia. Möjligtvis kommer de att vara lite mer demokratiska än det nuvarande regeringspartiet tack vare att de lärt sig något av deras misstag.

Lennart Wohlgemuth inflikar att demokratisk utveckling är en process som tar lång tid. Det kommer att dröja generationer innan dessa länder är helt demokratiska.

Vad kan då vi göra för att stödja demokratiseringen i Södra Afrika? Melber påminner om en gammal frihetskämpes ord:

– Det bästa sättet att stödja vår kamp är att leda kampen i ditt eget land.

Melber menar att vi bör se till våra egna demokratiska värderingar och moraliska principer.

– Tillämpa dessa på dig själv och låt dem styra dig i ditt vardagsliv.

Med denna uppmaning avslutas mötet och åhörarna lämnas åt att fundera kring vilka deras demokratiska värderingar och moraliska principer är, och hur i hela världen man ska kunna omsätta dessa abstrakta begrepp till praktisk handling i det egna livet.

Sammanfattning: Kristin Sinclair

För den som vill veta mer finns det en elektronisk publikation ”Transition in Southern Africa – Comparative Aspects” av Henning Melber på Nordiska Afrikainstitutets hemsida: http://www.nai.uu.se/webbshop/ShopSE/index.html

Riksdagsseminarium: NEPAD

Möte med afrikanska och nordiska ministrar i gamla riksdagshuset, Stockholm, 11 januari, 2002:NEPAD (New Partnership for Africa’s Development)

Ordförande: Lennart Wohlgemuth, Nordiska Afrika Institutet
Talare: Kolawole A Idji, utrikesminister Benin; Mompati S. Merafhe, utrikesminister Botswana; Hackman Owusu-Agyemang, utrikesminister Ghana; Abdoul Aziz Sow. NEPAD- minister Senegal; Nkosazana C Diamini Zuma, utrikesminister Sydafrika: Abdulkader Shareet: vice utrikesminister Tanzania; Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland; Anna Lindh, utrikesminister Sverige; Dr Henning Melber, Nordiska Afrika Jnstitutet.

Ordförande Lennart Wohlgemuth
Ordförande hälsade de afrikanska ministrarna från Botswana, Sydafrika, Ghana, Tanzania, Senegal och Benin samt den finländske utrikesministern, den svenske utrikesministern och övriga deltagande välkomna. Han meddelade att de afrikanska deltagarnas kommit överens om att börja med en talesman, och att övriga sedan skulle lägga till åsikter och svara på frågor. Henning Melber från Nordiska Afrika Institutet hade också ombetts att ge sin syn på NEPAD.

Ordförande talade slutligen om vikten av den här satsningen på utveckling i Afrika och de nya idéer för afrikanskt samarbete som utvecklats, samt värdet av att få utomståendes åsikter såväl som åsikter från de inblandade länderna. Han bad därefter Anna Lindh inleda mötet.

Sveriges utrikesminister Anna Lindh
Anna Lindh började med att betona vikten av dessa informella möten på toppnivå. Hon berättade att man drygt ett år tidigare haft ett liknande möte på svenskt initiativ, och igår hade delegaterna mötts igen för att följa upp den diskussion som tidigare påbörjats. Bland annat hade man diskuterat samarbetet i Afrika vad gäller fred och säkerhet, utveckling, och NEPAD. Flera olika nordiska ministrar hade medverkat i gårdagens möte och gett sitt fulla stöd till sina afrikanska kollegor. Mötesdeltagarna hade kommit överens om att i sina hemländer och i ett vidare perspektiv verka för rättvisare handel, samt informera om och förespråka NEPAD. Man hoppas därmed kunna samarbeta med att föra fram vikten av NEPAD vid FN s generalförsamlingsmöte den 1 september.

Vidare hade man diskuterat olika problem och konfliktområden i Afrika, och betonat vikten av ett konfliktförebyggande program. Sverige har medverkat till ett sådant program inom EU, och man vill gärna få till stånd ett liknande initiativ i Afrika. Övriga frågor som berördes på gårdagens möte var fredsbevarande insatser samt HIV /AIDS. Man planerar att ha ett uppföljande informellt möte i Mozambique om ett år.

Sydafrikas utrikesminister Dr Nkosazana C Diamini Zuma
Dr Nkosazana C Diamini Zuma sade att i Afrika har det tjugoförsta århundradet utnämnts till Afrikas århundrade. Att detta är ett stort åtagande och att man naturligtvis är tvungna att jobba hårt för att det ska kunna realiseras inser man. Nyligen har två stora beslut fattats i Afrika, nämligen att övergå från OAU (Organisation of African Unity) till AU (African Union), samt att utveckla och förverkliga NEPAD. OAU såg till att alla länder i Afrika deltog i avkolonialiseringen av kontinenten, och sysslade med frågor som berörde underutveckling, analfabetism, sjukdomar, fattigdom och konflikter. AU å sin sida har två huvuduppgifter: politisk integration (eliminerande av konflikter), och att koncentrera sig på ekonomisk utveckling.

NEPAD är i sin tur ett aktionsprogram för AU. Bildandet av NEPAD karaktäriseras av tre saker: för det första är det från början ett beslut fattat av afrikaner, för det andra är det också afrikaner som har utvecklat iden, och för det tredje har afrikaner lovat att ta ansvar för det. Men man måste också ha pålitliga partners utanför Afrika.

NEPAD har tre huvudfrågor att arbeta med:
1. Se till att de afrikanska ledarna är demokratiska, och kan sköta sina respektive länder och därigenom värna om fred och stabilitet i regionen.
2. Investera i den afrikanska befolkningen. Folket måste ha tillgång till sjukvård och utbildning.
3. Utveckla infrastrukturen i hela Afrika. Allt behöver utvecklas -flyg, vägar, järnvägar… I dagsläget är antagligen det enklaste och smidigaste sättet att ta sig från Sydafrika till Senegal att först flyga till Paris, sedan tillbaka till Afrika. Så kan man bara inte ha det, menade ministern. Hur ska Afrika kunna utvecklas om vi inte ens kan resa mellan våra länder? Telekommunikationer och II behöver också utvecklas, de spelar en stor roll för Afrikas framtid. Men för att detta ska lyckas behövs naturligtvis mycket energi, en annan sak som står på NEPADs agenda.

Jordbruket måste också utvecklas, för hur ska man kunna utveckla en hel kontinent om folket inte har någonting att äta? Detta går hand i hand med utvecklingen av industrin, speciellt när det gäller att få tillgång till världsmarknaden. Det är viktigt att resten av världen släpper in de afrikanska länderna på denna .

En kommitté har bildats inom NEPAD som består av 15 deltagare, tre från varje region i Afrika. Dessa ska vara drivkraften i NEP AD och komma med nya idéer. De kan dock inte ta stora beslut, det kommer att göras på toppmöten som ska hållas med ledare för alla länder. Där ska man också granska, diskutera och uppmuntra NEPADs arbete.

I NEPAD är demokrati av största vikt, menade den sydafrikanske ministern, och militära ledare kommer inte att accepteras. Ledare för odemokratiska länder tillåts alltså inte delta, men samtidigt måste folket i dessa länder få stöd, då de blir ännu mer utsatta när landet isoleras.

Dr Nkosazana C Diamini Zuma sade vidare att idealiskt skulle Afrika vara en mottagare av kapital, men är istället det motsatta; kapital exporteras p.g.a. de stora skulderna. Den situationen måste vändas. Man måste verka för att skulder ska avskrivas och uppmuntra till investeringar i Afrika.

De nordiska länderna har sedan länge stött Afrika i deras kamp. Utrikesministern menade att de nordiska länderna varit som barnmorskor för Afrikas befrielse, och några av de bästa dessutom eftersom de inte övergett barnen. Hon hoppades att det ska kunna fortsätta, och bad de nordiska länderna att vara både ledare och förebilder för detta stöd. Hon bad också att man i de nordiska länderna uppmuntrar den egna privata sektorn till att medverka för att NEPAD ska lyckas.

Benins utrikesminister Kolawole A Idji
Kolawole A Idji berättade att de afrikanska delegaterna tidigare på dagen hade varit på besök i en svensk grundskola, och att de där fått många frågor om Afrika vilket han såg som mycket positivt. Men så hade någon frågat ”Varför är det så hopplöst det här med Afrika?” … Ministern ville betona att läget i Afrika inte är hopplöst, speciellt inte nu med det nya initiativet och det nya samarbetet mellan de afrikanska staterna. I Benin vet man att utvecklingen i det egna landet och i hela Afrika är upp till afrikanerna själva, det är deras eget ansvar. De måste arbeta hårt och disciplinerat för detta, speciellt när de får hjälp från länder utanför kontinenten – hjälp som kommer ur hårt och disciplinerat arbete även det. Och den hjälpen måste man i Afrika använda på ett bra sätt. Men för att kunna arbeta hårt måste man ha de rätta redskapen- NEP AD behöver redskap. Kolawole A Idji menade att om de nordiska länderna och andra länder utanför Afrika ger afrikanerna redskap ska de sannerligen göra jobbet ordentligt. Han sade också att världen måste bli rättvisare. Det finns ingen chans för Afrika om konkurrensen inte är rättvis. Hur kan Afrika exportera kapital när befolkningen är så fattig?

Benins utrikesminister poängterade också att man vill låta världen veta att det finns en helt ny medvetenhet nu i Afrika. Man vet att det finns problem med krig och sjukdomar, men man vet också att man måste bekämpa dem, och att det är afrikanernas eget ansvar. Afrikanerna vet att det finns hopp, och det de allra mest behöver är vänskap och hjälp från de vänner som respekterar och älskar dem.

Dr Henning Melber
Henning Melber talade om den preliminära bedömningen av det nya samarbetet samt sina personliga åsikter om detta. Han sade att den aspekt av NEPAD som han själv tycker är den viktigaste är att man i Afrika nu hävdar sig själva som ett kollektiv, och att man tillsammans ska utforma policies. Man tar gemensamt fram en linje för hur demokrati ska spridas, hur man ska ta sig an förebyggande av konflikter och garantera mänskliga rättigheter. Detta är på många sätt olikt tidigare initiativ. Men Afrika brottas med många problem, bland annat krigsförbrytelser och folkmord, och det kan sätta svåra prov på det nya samarbetets legitimitet och trovärdighet. Det hela beror på den politiska viljan hos AU, och hur långt man kan tänka sig att gå. Det finns dock problem eftersom olika paragrafer i stadgarna motsäger varandra -i en sägs att man inte ska beblanda sig i enskilda staters interna angelägenheter, i en annan sägs att man i allvarliga fall som krigsförbrytelser eller folkmord får göra det. Man har redan ett problem i frågan om Zimbabwe.

Det handlar till stor del om nationell suveränitet mot kollektivt internationellt ansvarstagande. Henning Melber drog paralleller till Österrike och den besvärliga situation EU sattes i då.

Det är också en skyldighet för andra länder att stödja NEPAD genom att bland annat arbeta mot extern inblandning som att naturresurser i Afrika utnyttjas utan att befolkningen ges tillräcklig kompensation och mot vapenexport till konfliktdrabbade zoner, samt att erbjuda rättvis handel i den globala ekonomin. Länderna på den afrikanska kontinenten förtjänar att bli erkända som partners på samma nivå inom politiska och ekonomiska områden. Henning Melber menade att det här mötet på sitt sätt bidragit till detta ändamål.

Frågor och kommentarer
Ordföranden erbjöd nu publiken att ställa frågor. Den första frågan kom från riksdagsledamot Karl-Göran Biörsmark. Biörsmark betonade att man i Sverige gör mycket för att samtala med varandra i beslutsprocessen. Han tyckte också att EU ytterligare har förstärkt detta, och sade att ministrar som verkar i EU ofta samlas för att diskutera vad som ska framföras där. Han undrade nu hur de afrikanska ministrarna kommer att rapportera vad de har pratat om i Sverige, och hur de ska involvera sina egna parlament i dessa frågor?

Professor Kjell Havnevik fick sedan ordet. Han sade att NEPAD var en nödvändighet, och att den nya betoningen på demokrati är ett viktigt inslag i det afrikanska samarbetet. Han menade också att det nuförtiden kanske inte finns så många ”barnmorskor”, inte här i Sverige och absolut inte i EU. Därför är det extra viktigt att kontakter mellan våra länder stärks då alla inblandade samhällen har förändrats. De afrikanska frågorna måste sättas i ett globalt sammanhang, nu när vi lever i en värld som är uppdelad i några få rika och en stor majoritet av fattiga.

Lotta Sylwander, Sida AFRA, sade att hon tidigare tyckt att AUs och NEPADs roller överlappade varandra till viss del, och att hon var glad att höra från den sydafrikanska ministern att så inte var fallet. Hon hoppades att det var hela organisationens syn på NEPAD och inte bara de som var på plats idag. Hon var också lite tveksam till NEPADs organisation, som enligt henne såg ut att vara starkt styrd från toppen, utan den afrikanska befolkningen. Lotta Sylwander var dessutom bekymrad över den ledande roll som Sydafrika tagit på sig i NEPAD-samarbetet.

Botswanas utrikesminister Mompati S. Merathe
Mompati S. Merathe sade att de afrikanska delegaterna representerar en kontinent som andra länder har en mycket dålig bild av, och att man måste kämpa med problemen som denna negativa bild av Afrika är resultat av. Tyvärr har många länder en nedlåtande syn på afrikanska länder, och behandlar dem alla som barn bara för att de är fattiga. Men framsteg har gjorts; genom en ny demokratisk våg har man gjort sig av med flera diktatorer, och det finns ett nytt fördelaktigt tillstånd i Afrika just nu. Förhoppningsvis kan NEPAD hjälpa till att ytterligare förbättra situationen. Man har nu identifierat problemen, och är fast besluten att följa de principer som lagts fram.

Idag talas det mycket om de ”asiatiska tigrarna”, men vad var de asiatiska länderna för 40 år sedan? Då hade väl ingen trott att de skulle kunna utvecklas så snabbt. Om de kunde så kan vi, menade utrikesministern. Så se upp för de afrikanska lejonen!

Mompati S. Merathe ville också påpeka att det här är en kollektiv process, där alla länder vill och ska delta.

Ghanas utrikesminister Hackman Owusu-Agyemang
Hackman Owusu-Agyemang berättade att små handlingskommittéer har bildats, som ska ha kontakt med folket och skapa en ny medvetenhet i Afrika. Det finns många engagerade ledare av samma uppfattning som vill få till stånd en utveckling i sina hemländer och i regionen i stort. Bland det viktigaste är strävan att föra alla närmare varandra, och där är transportmedel och IT av allra största vikt.

Vidare menade ministern att det är en vacker vision som uttryckts, men utan hjälp från omvärlden är den här utvecklingen omöjlig. Han ville också säga hur viktigt det är med synpunkter och idéer från länder utanför Afrika.

Sydafrikas utrikesminister Dr Nkosazana C Diamini Zuma
Den sydafrikanske ministern ville kommentera bland annat frågan angående Sydafrikas ledarskap och framträdande roll i NEPAD. Hon berättade att några afrikanska länder föreslagit att en organisation som NEPAD skulle bildas, varpå AU godkände detta och tillsatte 15 personer för att utveckla samarbetet. AU och NEPAD är alltså inte två parallella och självständiga organisationer utan är sammanknutna. Vad gäller Sydafrikas ledande ställning sade Dr Nkosazana C Diamini Zuma att de valts till denna under toppmötet i Algeriet 1999.

Utrikesministern sade vidare att på ett sätt kanske NEPAD är en toppstyrd organisation, men i det här läget måste de i toppen ta initiativet. De afrikanska demokratierna är unga, och fattiga, hungriga människor har inte orken att ta initiativet själva. Men de röstar och väljer vilka som ska agera åt dem. Ledarna kan inte vänta på att folket ska ta initiativ, därför ska man först sätta igång och sedan diskutera med folket om hur man ska gå vidare.

Som svar på K-G Biörsmarks kommentar sade Sydafrikas utrikesminister också att man i hennes land har diskussioner med alla i parlamentet varje onsdag.

Vidare menade Dr Nkosazana C Diamini Zuma att avskrivning av skulder inte är tillräckligt, man måste göra mer. Hon tillade att några av de afrikanska ländernas utvecklade partners och f.d. kolonisatörer verkar vilja hålla dem isär och skapa brytningar i den afrikanska gemenskapen. Det är sådana länder som tar upp frågor angående vem som är ledaren och på så sätt skapar motsättningar mellan de afrikanska länderna. Men, sade hon, vi kommer inte att delas. Vi är afrikaner.

Ghanas utrikesminister Hackman Owusu-Agyemang bad därefter om ordet för att tillägga att de afrikanska länderna är i detta samarbete tillsammans, det är inte bara några få länder som är involverade. NEPAD tillhör dem alla.

Ordföranden gav sedan plats för ytterligare två frågor:
En journalist från Africa Forum undrade vad de afrikanska ministrarna hade att säga om den omfattande korruptionen i Afrika, och varför inget görs åt den. Han sade också att NEPAD visserligen är en vacker vision, men vad kommer man göra för att se till att arbetet fortsätter? I Afrika är politiker som små gudar, menade han, medan folkets röst aldrig blir hörd. Vad kan man göra åt det? I Afrika finns heller inte pressfrihet, i till exempel Nigeria är läget så illa att man förbjudit statsanställda att tala med pressen. Vad planerar man att göra för att förändra detta?

Patrick Malutzi sade att han höll med i vad man talat om idag och ville uppmuntra det fortsatta arbetet med NEPAD. Men han påpekade att ministramas visioner måste komma från det afrikanska folket, det är grunden för framgång. Folket är en resurs som kan föra NEPAD framåt. Patrick Malutzi undrade hur de planerade att ta denna kontakt med folket, och hur man skulle kunna mäta framgången? Han ansåg också att enskilda organisationer borde ta sitt ansvar i processen.

Senegals NEPAD-minister Abdoul Aziz Sow
Abdoul Aziz Sow skyllde mycket på de länder som koloniserade Afrika, och sade att de har stor skuld till det förfärliga tillstånd som råder på många platser i Afrika idag. I Senegal kan man inte producera den egna stapelvaran ris, och inte heller olja. Däremot produceras enorma mängder nötter, som inte har något att göra med att föda landet. Detta tillstånd är skapat av de koloniserande makterna för att kontrollera de afrikanska ländernas utveckling och göra dem beroende av varor från sina egna länder. Därför har man blivit tvingade till att vända sig till andra för att få hjälp i utvecklingen av det egna landet. Sverige har inte varit med i processen att göra de afrikanska länderna beroende, och på det sättet är Sverige en viktig samarbetspartner, menade Abdoul Aziz Sow

Angående frågan om korruption ansåg han att man borde titta mer på det som gör dessa människor korrupta. Pengar är naturligtvis otroligt viktigt. Det har inte förändrats.

Senegals NEPAD-minister fortsatte med att säga att i och med det här nya samarbetet har de afrikanska länderna glömt vad som delade dem, och bryr sig inte längre om vilket språk man talar eller vilket politiskt parti man tillhör -samarbetet går över gränserna. Vi måste vara med i globaliseringen, sade han. Vi har kämpat för att åstadkomma demokrati, och vi har gjort oss av med dem som samarbetade med kolonisatörerna. Nu står vi inför en utmaning, nämligen att kämpa för att förändra den negativa bilden av Afrika. Allt det negativa är sånt som andra har tvingat på oss. Vi måste samla energi för att bli starka nog att göra oss av med det. Kolonisatörerna tog till och med död på våra modersmål. Idag talar jag franska här, mina kollegor engelska, men det är inte våra språk. Tänk om jag kunde sitta här idag och tala mitt eget språk!

Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja
Erkki Tuomioja var tvungen att lämna mötet tidigare, men hann snabbt säga att dessa informella möten varit mycket givande. Han uppmanade enskilda organisationer att komma med idéer för fortsatt utveckling av NEPAD och av Afrika, eftersom man behöver engagemang från alla delar av samhället.

Tanzanias vice utrikesminister Abdulkader Shareef
Abdulkader Shareef medgav att korruption är ett stort problem, och en av de största fienderna i ett rättvist samhälle. Korruption involverar både givaren och mottagaren, menade han, och man måste utbilda folk för att visa att det här är fel, samt upplysa dem om vilka rättigheter de har. Men det är trots allt inte det största problemet, utan problemet är att man i Afrika än så länge saknar lagar som gör korruption till ett brott. I några länder används till exempel mutor som en slags främjande av affärsverksamhet.

Ministern ville också kommentera frågan om pressfrihet. I Tanzania har man inget problem med detta, ansåg han, men medgav att det finns i andra länder. Han sade att journalisterna å sin sida också måste ta sitt ansvar, och inte konstruera berättelser som kan ställa till skada eller skapa problem och konflikter som inte fanns där från början. Han sade att det finns flera sådana oansvariga journalister, som gör en för stor fråga av etnisk bakgrund och religion. Journalisterna här i Europa måste också ta sitt ansvar. Här är tidningarna fulla av negativa nyheter från Afrika: konflikter, krig, sjukdomar, kriminalitet. Men snälla, berätta om det positiva också!

Abdulkader Shareef bad slutligen att man från de nordiska ländernas sida förespråkar skuldavskrivning, samt hjälper till med konfliktlösningar eftersom utveckling är omöjlig om utan fred.

Rapportör: Vera Zennström

Democracy Dividends

Kvällens talare var professor Jibrin Ibrahim från Nigeria. Professor Ibrahim talade om dagens situation i Nigeria, hur den uppstått och vilka framtidsutsikter han själv ansåg finnas.

Professor Ibrahim poängterade emellertid att han själv var övertygad om att de grundvalar som demokratin vilar på är sanna. Spänningar och konflikter må uppstå, men till syvende och sist är den demokratiska principen om respekt för mänskliga rättigheter bra för medborgarna. Dock måste frågor och tvivel bemötas och diskuteras.

Diskussion

Nu följde en öppen diskussion då åhörarna ställde frågor och gav synpunkter på professor Ibrahims föredrag.

En person påpekade att statens kapacitet är en sak, dess intentioner en annan. Vad har den nigerianska regeringen för avsikter långsiktigt, undrade han. En annan åhörare menade att en fundamental fråga är hur vi kan ta itu med dagens situation, och framtiden, utan att ta itu med det förflutna. Han sade även att majoriteten inom den politiska klassen idag har nära band till general Babangida som är Obasanjos politiske rival. Detta bäddar för ett politiskt osäkert läge framöver.

Professor Ibrahim höll med om att det förflutna måste behandlas och tillade att vissa arv måste man konfrontera inom de demokratiska institutioner som finns till hands. Han berättade sedan om den översyn av konstitutionen som nu pågår, då den nuvarande konstitutionen funnits illegitim och oacceptabel att bygga demokrati på. Att använda sig av demokratiska medel för att lösa problem är en lång och svår process, och då krävs en förtroendeingivande och solid konstitution. Tidigare har man sökt snabba och enkla lösningar, men verklig förändring kan bara ske om man arbetar inom lagens ramar.

Vad gäller statens kapacitet är det en komplicerad fråga, ansåg professor Ibrahim. Han menade att det dels gäller kapacitet på en politisk nivå, där han som exempel nämnde presidentens förmåga att acceptera och lyssna till rådgivare samt förhandla med opponenter. Han påpekade att Obasanjo tidigare levt som en militär ledare men att det nu krävs ett annat förhållningssätt.

En annan dimension av begreppet kapacitet är förmågan att ”avkoda” det gamla systemet i Nigeria. Korruption är ett exempel på en företeelse som är så väl ingrodd att den är svår att bryta.

Det juridiska systemet är även det mycket svagt i dagsläget, hävdade professor Ibrahim, medan det exekutiva istället är starkt. Även detta beror på landets långa historia av militärt styre.

I samband med begreppet demokrati och vad det innebär i praktiken kom situationen i USA åter upp till diskussion. Professor Ibrahim poängterade det något bisarra läge som nu råder, när många människor är fullständigt chockade över vad som inträffat. Han sade att den fråga som många ställer sig är varför, varför hatar någon oss, vad har vi gjort? I ett land som kallas världens största demokrati och där människor i teorin har tillgång till ett överflöd av informationskanaler är bristen på information påtaglig, ansåg professor Ibrahim. Han tog händelserna vid AIDS-konferensen i Durban som ett exempel på en världsnyhet som gått de flesta amerikanska medborgare förbi, då det faktum att USA lämnade konferensen aldrig ens kom upp i media.

En åhörare påpekade att ekonomiska faktorer är en förutsättning för politisk demokrati, i den meningen att det krävs ekonomiska resurser för att genomföra nödvändiga förändringar och tillgodose folkets behov. Professor Ibrahim instämde, och tog här tillfället i akt att uppmana alla välvilliga vänner i Europa att lägga sina pengar i Afrikas ”tribal basket” för att göra demokrati ekonomiskt möjligt. Detta väckte stor förnöjelse bland publiken.

Vad gäller maktförhållandet mellan olika regioner i Nigeria sade professor Ibrahim att problemet egentligen inte är maktkoncentrationen till de norra delarna, utan snarare den långa traditionen av att makten koncentreras i händerna på landets ledare. Man måste bryta detta system och införa flera nivåer av institutioner där människor, oavsett regional eller religiös tillhörighet, kan utöva inflytande.

Att stärka civilsamhället är en annan svår men mycket viktig uppgift. Det krävs en omvandling av civilsamhället för att anpassa det till den demokratiska struktur som nu de facto existerar. Aktivister är vana att arbeta inom det militära ramverket, men nu finns en ny modell med nya tillvägagångssätt som visserligen är mer komplicerade, men hållbara långsiktigt.

Professor Ibrahim menade dock att även om regeringen initialt haft svårt att lösa problemen finns idag en vilja bland såväl politiker och civila att lära sig använda de institutionella mekanismer som sakta byggs upp. Det är i stort en fråga om att gå tillbaka till, samt vidareutveckla, gamla förhandlingssystem som legat i träda under decennier av militärstyre.

Zimbabwe idag

Mötet hölls på Rädda Barnen den 19/9 2001. Ordförande var Karin Billing, ledamot i FUF:s styrelse. Med på podiet fanns även Sven Olander, Sidas handläggare för Zimbabwe.

Mr Babington Maravanyika var kvällens talare. Mr Maravanyika är journalist och aktiv i flera tidningar och medieorganisationer i både Zimbabwe och andra delar av södra Afrika. Han har nyligen utkommit med en bok på danska som skrivits tillsammans med Torben Estermann. Bokens titel är ”Zimbabwe 1669-2000: Udviklingsbegrebet set fra Afrika.” (2000: Sydafrika Kontakt).

Babington Maravanyika
Babington Maravanyika talade under mötet framförallt om markkonflikten i Zimbabwe. Han inledde med att i korta drag berätta om hur Zimbabwes regering efter självständigheten 1980 och de fem följande åren delade ut en ansenlig mängd mark till jordlösa bönder; 3,8 miljoner hektar totalt. Enligt Mr Maravanyika var dock majoriteten av detta marginell och infertil jord som sålts till regeringen av storbönder. Processen med markdistribution avstannade sedan tillfälligt.

Efter tio år upphörde det så kallade Lancaster House-avtalet som slutits med britterna vid Zimbabwes självständighet, och regeringen var nu fri att beslagta den mark de ville. Vid den tidpunkten var enligt Babington Maravanyika omkring 200 000 familjer i desperat behov av bördig mark.

De första jordbruksinvasionerna i Zimbabwe hade inträffat redan 1988, vilka emellertid stoppades av regeringen som istället ville allokera ny mark åt bönderna. Nya ockupationer följde under 1990-talet.

År 2000 skulle en ny konstitution utarbetas och i april samma år skulle det hållas val i landet. Konstitutionsförslaget avslogs dock av majoriteten av befolkningen som inte var nöjda med resultatet. Detta kom enligt Babington Maravanyika som en chock för regeringen. Nu började landockupationer tillåtas även officiellt och flera företag beslagtogs också.

Sven Olander
Efter att Babington Maravanyika avslutat sitt inledningsanförande berättade Sven Olander om Sidas arbete i Zimbabwe. Detta inleddes 1980 och fortgick fram till slutet av 2000.

Enligt Sven Olander är det långsiktiga målet för Sidas verksamhet i Zimbabwe, såväl som i övriga samarbetsländer, en ”partnership-relation.” Med detta avses en gemensam värdegrund baserad på respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och en konstruktiv ekonomisk politik.

I nuläget har dock det svenska stödet till Zimbabwe halverats på grund av den politiska situationen i landet. Majoriteten av biståndet kanaliseras nu framförallt genom frivilligorganisationer och stora internationella organ. Som ett viktigt område nämnde Sven Olander stöd till Hiv/AIDS-bekämpning.

Öppen diskussion
Ordet var nu fritt och publiken uppmanades att komma med kommentarer och ställa frågor. Diskussionen som följde handlade om såväl markkonflikten som Zimbabwes politik i stort.

En av åhörarna undrade vilka kriterier den zimbabwiska regeringen tillämpar vad gäller markdistribution.

Babington Maravanyika svarade att det från början främst var två grupper som tilldelades jord av staten. Det var dels personer som avlagt examen vid jordbruksinstitut, och dels de jordbrukare som är i särskilt stort behov av mark. Enligt Mr Maravanyika gäller dock inte dessa kriterier längre, utan idag är mark tillgänglig för alla som är villiga att invadera jordbruksfarmer. Han tog även upp fall där regeringen leasat ut mark till sina egna anställda, vilket avslöjats av tidningen ”The Gazette.”

Närvarande på mötet var även Zimbabwes ambassadör i Sverige, Mr John Mayoni. Hans åsikter stämde inte alltid överens med Babington Maravanyikas, och det blev stundtals en livlig debatt mellan dem.

Bland annat invände ambassadören mot beskrivningen av den zimbabwiska regeringens distributionspolicy under tidigare år. Enligt honom skedde visserligen inte markutdelningen i så snabb takt efter de första fem åren, men processen avstannade aldrig helt.

Mr Mayoni menade också att de nya krav som införts som villkor för internationellt bistånd innebar att Zimbabwes regering redan under slutet av 1980-talet tvingades genomdriva en rad strukturanpassningar, med minskade statliga inkomster som följd. Det försvårade regeringens möjligheter att lösa in mark från storbönder ytterligare.

En annan fråga som diskuterades på mötet var det nya konstitutionsförslag som regeringen framlagt år 2000. Mr Mayoni ansåg att regeringen haft som syfte att möjliggöra för staten att erhålla mark för att tillgodose majoritetens behov inom lagens ramar, men då förslaget avslogs av folket ledde det till problem. Resultatet blev en slags ”free for all”-situation, där människor nu istället med våld ockuperar farmer.

Ambassadören nekade även till att regeringen delat ut mark till statstjänstemän och menade att detta var ett system etablerat redan av den brittiska kolonialmakten, som gav vita jordbrukare 99 års leasingrätt. Effekterna av detta system märks tydligt än idag, ansåg han.

Babington Maravanyika höll med om att markägandet ännu är mycket skevt fördelat till förmån för ett fåtal vita farmare och sade att ingen idag bestrider behovet av omdistribution. Folket vill dock hellre att detta sker långsamt men under ordnade former, det vill säga på laglig väg, menade han.

En person i publiken påpekade att regeringen nu lovat stoppa jordockupationerna, och undrade vad som hänt i praktiken.

Ambassadören sade att Mugabes regering nyligen infört en lag som innebär att ockupanter som idag bor på farmerna inte kan köras iväg av dess ägare. Istället ska ny mark allokeras åt dem, och en deadline har satts för regeringen att genomföra detta. Syftet, enligt Mr Mayoni, är att inte skapa ytterligare kaos och oroligheter genom att driva ut ockupanterna.

En annan åhörare frågade hur situationen ser ut för jordbruksarbetare från andra närliggande länder, vilka tidigare haft en mycket marginell ställning i det zimbabwiska samhället. Mr Maravanyika sade att det ännu finns ett stort antal arbetare med utländskt ursprung, men att deras situation förbättrats något eftersom de idag är zimbabwiska medborgare. Problemet är dock att många lantarbetare saknar ID-handlingar. När de blir bortkörda av krigsveteraner försöker vissa ta sig till sitt ursprungsland, men där släpps de inte in.

I anslutning till detta påpekade FUF:s ordförande Birgitta Berggren att många välutbildade zimbabwier redan under tidigt 1990-tal lämnat landet för att söka arbete utomlands. Hon undrade om denna ”brain-drain” fortsatt, och vad detta isåfall kan få för konsekvenser på längre sikt.

Mr Maravanyika bekräftade att många idag ger sig av på grund av den ekonomiska situationen. De som emigrerar är delvis högutbildade som kan få arbetstillstånd i andra länder, men det sker också en stor illegal utvandring.

Med tanke på de katastrofsiffror som rapporterats angående den zimbabwiska ekonomin, frågade en åhörare vilka förutsättningar som finns för tillväxt. Babington Maravanyika svarade att landet är i stort behov av det internationella samfundets stöd. Först och främst måste laglösheten brytas, och där krävs hjälp utifrån. Han ansåg att det var upp till enskilda samarbetsländer att avgöra om stödet skulle ske från stat till stat eller via organisationer.

En nödvändig åtgärd på statlig nivå är dock, enligt Mr Maravanyika, att förmå Zimbabwes regering att acceptera internationella valövervakare under de nationella valen nästa år. För att skapa en långsiktigt hållbar situation måste internationella samfundet kunna se till att valen är fria och rättvisa, menade han. Under förra valet förbjöds flera organisationer att medverka och våldet var utbrett.

Diskussionen fortsatte nu att handla om de nationella valen, som Babington Maravanyika sade troligen ska hållas i april 2002. Åhörarna undrade hur dessa kommer att organiseras, och Mr Maravanyika förklarade att en Electoral Commission ska utses av regeringen. Detta var han själv skeptisk till, då det kan medföra problem i form av opartiskhet. Han var också rädd för att nya våldsamheter skulle utbryta i samband med valet, och ansåg inte att regeringen agerat för att stävja detta.

En person i publiken frågade om Babington Maravanyika trodde att det skulle bli stor skillnad i praktiken om MDC kom till makten efter valet. Han svarade att även om det inte sker dramatiska förbättringar över natt, är förändring alltid bra. Inget parti bör sitta vid makten för länge, ansåg han.

En ny regering skulle dessutom kunna återskapa förtroendet hos det internationella samfundet. Mr Maravanyika påpekade att såväl IMF och Världsbanken som andra givare har dragit in sitt stöd, dels på grund av ekonomiska skäl men även politiska, då man invänder mot att resurser exempelvis används till krigsföring i Kongo.

På frågan vad bakgrunden är till Zimbabwes inblandning i kriget i D R Kongo svarade ambassadören Mr Mayoni att ett gemensamt säkerhetssystem utvecklats inom SADC, där medlemsländerna enats om vissa principer. D R Kongo omfattas av detta system, och har därutöver egna bilaterala avtal med vissa länder i regionen.

Det är således av säkerhetsskäl som Zimbabwe dragits in i konflikten då man har intresse av ett stabilt läge i regionen som förutsättning för utveckling. Mr Mayoni tillade dock att det även finns andra motiv än rent säkerhetspolitiska till krigföringen. Zimbabwes ekonomi är beroende av den regionala marknaden för sin överlevnad, och med en instabil situation försvåras handeln avsevärt. Kongo framställer dessutom elektricitet som försörjer resten av regionen, och har stora diamanttillgångar.

En annan åhörare undrade vad som sker i parlamentet om det blir en ny president efter nästa val. Babington Maravanyika förklarade att konstitutionen ger presidenten rätt att utse 30 medlemmar till parlamentet, och han sade att det eventuellt kan bli så att MDC upplöser parlamentet för att välja nya medlemmar.

Apropå MDC tog en åhörare upp åtalet mot Morgan Tsvangirai, partiets ledare. Han undrade vad som skett i fallet på sistone. Mr Maravanyika förklarade att Tsvangirai bestridit den lag under vilken han arresterats och att ärendet nu skall avgöras av Zimbabwes Supreme Court.

På frågan huruvida MDC:s anhängare besvarat det våld som de utsatts för, svarade Babington Maravanyika att detta skett i självförsvar, då hot mot MDC-anhängare inte mötts av några åtgärder från statligt håll. Han ansåg att lagar tillämpas selektivt till nackdel för MDC.

Sven Olander ställde frågan hur krisen i Zimbabwe skulle kunna lösas, hur parterna skulle kunna föras samman. Mr Maravanyika ansåg att chanserna till detta är små i nuläget. MDC kan enligt honom inte samarbeta med ZANU-PF då man anser partiet vara korrupt, och motståndet från regeringssidan är minst lika stort.

En annan fråga gällde huruvida det pågår någon politisk diskussion i landet bland allmänheten. Mr Maravanyika svarade att en sådan är tydligast i urbana områden, och han tillade att MDC vunnit lokalval i flera regioner. ”You beat us up but we´ll meet in the ballot box” är enligt honom vad folk som råkat ut för våldsamheter och trakasserier säger idag.

En person i publiken undrade hur oberoende medias situation ser ut idag. Babington Maravanyika menade att det är mycket svårt för journalister att arbeta då de motverkas av regeringen på olika sätt. Inhemska journalister arresteras, medan utländska nekas visum alternativt blir utvisade om de skriver kritiska artiklar. Ett nytt lagförslag gör det enligt Mr Maravanyika ännu lättare att arrestera journalister, och ger informationsministern stor makt att dela ut licenser, stänga mediebolag, förbjuda tidskrifter et cetera.

Apropå media menade en åhörare att bilden av läget i Zimbabwe är väldigt svartvit i såväl svensk som internationell media, där ZANU-PF framstår som enbart onda medan MDC förordas som lösningen på landets problem. Han ansåg att verkligheten är mer komplicerad än så.

Mr Maravanyika instämde i att viss mediabevakning varit lite överdriven, men laglösheten kan inte förnekas. Till exempel påpekade han att 35 personer mördades inför det föregående valet, men att ingen ännu ställts till svars för detta.

En annan åhörare undrade om Babington Maravanyika personligen drabbats av våldet. Han sade att man ser det överallt, på gatorna och i pubar om kvällarna till exempel. Han menade även att det är vanligt att soldater bestraffar stadsbefolkningen för att de stödjer oppositionen, men sade att ingen soldat hittills arresterats av polisen.

Under mötet kom även HIV/AIDS-situationen upp till diskussion. Babington Maravanyika kunde inte nämna några statistiska siffror, men instämde i att HIV/AIDS får mycket negativa följder även ekonomiskt eftersom det främst är människor i produktiv ålder som drabbas. Han sade dock att det genomförts en mängd informationskampanjer av både regeringen och NGO:s, och han ansåg att det fanns hopp inför framtiden.

Som avslutning sade Sven Olander att han ansåg nästa års val vara ett viktigt tillfälle för Zimbabwe att visa det internationella samfundet vad som sker i landet, och han hoppades liksom Mr Maravanyika att internationella övervakare skulle bjudas in till detta.

Karin Billing tackade Babington Maravanyika för hans medverkan och tillade att förhoppningen nu är att Abuja-avtalet ska visa sig vara ett steg mot en mer stabil situation i Zimbabwe.

Rapportör: Johanna Wallin

FUF-pristagaren 2001: Eva Zillén

FUF-priset har tilldelats Eva Zillén för att hon på det krigshärjade Balkan har medverkat till en demokratisk uppbyggnad av bred och mångskiftande kvinnlig NGO-verksamhet för fred och försoning.

FUFs styrelse har beslutat att utdela 2001 års FUF-pris till Eva Zillén för hennes arbete med kvinnoorganisationer på det krigshärjade Balkan. Eva var en av initiativtagarna till organisationen Kvinna till Kvinna 1993 och arbetade från 1995 på organisationens första fältkontor i det kroatiska Split och från 1997 i Sarajevo.

Kvinna till Kvinna bildades formellt som organisation 1995 av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Den hade sitt ursprung i ett insamlingsinitiativ 1993 bland svenska kvinnor för att genom kvinnoorganisationer på Balkan ge stöd åt svårt krigsdrabbade kvinnor och barn. Detta banbrytande initiativ är mycket känt bland den lokala befolkningen och hos det internationella samfundet.

Under 1995 och under de fyra följande åren, till sommaren 1999, arbetade Eva Zillén med att stödja framväxten av ett nätverk av lokala frivilligorganisationer. Hon befann sig ständigt på resa under extremt svåra förhållanden, som krävde stort fysiskt och moraliskt mod. Tillsammans med lokala kvinnoorganisationer, som gradvis bildades, utvecklade hon nya program som kunde hjälpa både kvinnor och barn som skadats illa mentalt och fysiskt av kriget. Många var änkor och levde i ovisshet om sina mäns öde. Många tusen kvinnor var flyktingar, fördrivna från sina hem, offer för etnisk rensning. Efter hand breddades arbetet, och många organisationer började yrkesutbilda kvinnor (data, språk, sömnad etc.) för att förbereda dem för en familjeförsörjande roll.

Alla de lokala samarbetsorganisationerna är politiskt oberoende och söker åstadkomma dialog och försoning mellan de etniska grupperna, trots de faror som detta innebär. De arbetar med radioprogram, rättshjälp, hälsa, utbildning, observation och deltagande i politiska val etc. På flera orter pågår verksamhet med kvinnojourer, utbildning i mänskliga rättigheter, seminarieserier om olika samhällsproblem och utbildning i demokratisk samhällsstyrning. I vissa områden exponerar detta arbete kvinnorna, som utsätts för hot och trakasserier. I all denna verksamhet har Eva givit stöd och uppmuntran. Hon har ingjutit mod och tillförsikt och hjälpt kvinnorna att själva ta tag i sina problem. Eva har också fungerat som en ”management adviser”, och hon har medverkat till en demokratisk uppbyggnad av NGO-verksamhet i en omgivning, som inte har någon erfarenhet av frivillig organisatorisk samverkan. I en miljö, där fattigdom, förtvivlan och förstörelse präglat varje dag, har Eva gett hopp och vilja till ett fortsatt liv genom sitt rakryggade sätt att arbeta och företräda medmänsklighet och demokratiska värderingar. Tillsammans med de lokala organisationerna har hon skapat interna och internationella nätverk och förmedlat exempel på lösningar från den omgivande världen.

Sedan slutet av 1999 arbetar Eva som utvecklingsansvarig på KtK i Stockholm och har genom många och långa resor medverkat till ett intensifierat stöd till kvinnogrupper i Serbien, Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Kosovo, Montenegro, Makedonien och Albanien. KtK samarbetar nu med ett femtiotal organisationer på Balkan. I maj 2000 ägde det första regionala mötet med de lokala organisationerna rum. Det är ett av de viktigaste målen i Evas och KtK’s arbete: att ge kvinnor möjlighet att lära känna varandra, inspireras av varandras arbete och skapa stödjande nätverk för framtiden. Kvinnorna på Balkan får genom denna verksamhet möjlighet att ta kontroll över sina liv och att bli en kraft att räkna med i det framväxande demokratiska samhället.

Verksamheten stöddes av Sida med cirka 26 miljoner under år 2000 och finasieras dessutom med bidrag från olika fonder och organisationer och genom insamlingsverksamhet.

Inför uppföljningen i New York i juni 2000 av FNs världskonferens för kvinnor i Beijing 1995 – Being + 5 – presenterade Kvinna till Kvinna en granskning av fredsavtalet för Bosnien-Hercegovina i Dayton 1995 och relaterade det till den Platform for Action som antogs i Beijing. Rapporten heter ”Engendering the Peace Process” och i den konstateras, att fredsavtalet helt saknar utrymme och en roll för kvinnorna i de strukturer som etablerades för fredsavtalets genomförande. Så kom det sig, att de lokala kvinnoorganisationerna på egen hand identifierade och genomförde aktiviteter som först några år senare togs upp i det internationella samfundets samarbetsprogram i Bosnien-Hercegovina.

En annan rapport, som nyligen presenterats, skildrar hur det internationell samfundet inte inkluderat kvinnorna i arbetet med att rekonstruera och bygga upp samhällstrukturerna i Kosovo efter 1998-1999 års krig. Rapporten ”Getting it Right?” är mycket kritisk mot den okunniga och konservativa attityd som äldre internationella experter har till kvinnors medverkan eller till genderaspekter i sitt arbete. Rapporten hävdar, att UNMIK genom att basera sin samhällsbyggande uppgift på Rambouilletavtalet har permanentat och institutionaliserat marginaliseringen av kvinnor i den politiska processen efter kriget.