Global security: Is there a rich man´s and a poor man´s agenda?

Alyson J.K. Bailes, Director, Stockholm International Peace Research InstituteFirst, an apology for the title. It is not only a bit sensationalist but also a bit ambiguous. Within every society and nation, and even in Sweden, there are some ‘rich’ and some ‘poor’ men who very probably have different security agendas (not to speak of the different agendas of poor men and poor women!). Because I am going to talk about international security problems I will have to ignore this complication and classify whole countries and even whole regions as standing on one or the other side of the divide. But talking about the poor/rich dialectic at global level also carries another risk of confusion. There is a tendency to identify the poor world, or the ‘Southern’ world, too directly with what we like to classify as bad and ‘primitive’ security behaviour, whether that means weak states, old-style conflict, terrorism, corruption, the breeding of new diseases or whatever. Or if we have the mind-set of sympathizing with these poorer countries and are more inclined to see them as ‘victims’, we may picture them all as being exposed and passive in face of our own security sins, whether that means aggressive arms marketing, stealing countries’ natural resources, conniving at conflicts or fighting in them as mercenaries, propping up dictators, keeping the monopoly of over-priced drugs or whatever. Of course, both these images are exaggerated and misleading. Many of the world’s poorest developing countries have exemplary external security policies while the most dangerous terrorists are bred by some of the richest ones. WMD proliferation and extreme poverty only coincide in one very special case, that of North Korea. The developing world has its own big companies who may have both good and bad security policies: let’s not forget that the company controlling most of the diamond trade comes from South Africa and that huge oil profits are made in the producer countries as well as by Western companies. Finally of course, the geographical ‘South’ includes such rich democracies as Australia, New Zealand and the leading ASEAN states. In the rest of my talk I probably will fall back into using labels like ‘rich’ and ‘poor’, ‘North’ and ‘South’ in ways that are simplistic and unfair: but I hope that you will be able to keep these opening points in mind and mentally correct me when necessary.

In the rest of this talk I will try, in necessarily very brief and general terms, to do four things:

consider the possible general meaning (meanings?) of the notion of different security agendas for the world’s ‘rich’ and ‘poor’;

discuss ways in which the shift in the developed world’s security agenda since 11 September 2001 has affected and may affect North-South security relations;

add some reflections on the role of the private sector in all this;

end up with some speculation on ways in which the last couple of years’ dramas and mistakes might actually end up by making things better, if we can seize the lessons and opportunities arising.

(a) Why should security agendas differ?

First, let’s note the important difference between agendas that diverge because each side doesn’t understand or sympathize with the other side’s concerns, and a situation in which the two sides actually have opposed agendas and are (at least in part) the source of each others’ problems. A third more subtle variant is where the two sides claim or appear to be following the same agenda, but there are important differences of motivation, role and impact which mean that their interests are not actually being served in the same way or in the same degree. Examples of all these models could be found in the security relationship between the North and South, or the developed and developing worlds:

Cold War period: West and East recruiting strategic/ideological allies and proxies in developing regions, but in the end exploiting rather than helping them or treating them as equals (NB ‘left-over’ problems of arms, governance, local divide-and-rule etc)

The interpretation of the North-South economic (and/or environmental) interaction as an ‘opposed agenda’ (and a zero-sum one)

The rich-man’s-eye equivalent: clash of civilisations’, or immigration threats

Various versions of the diverging/mutually incomprehensible agendas model (apparently contradictory but actually coexisting):

– developing world more subject to old-style conflict and uncontrolled arms build-ups, i.e. ‘pre-modern’ security conditions

– developing world more harshly exposed to and aware of non-military, ‘post-modern’ threats e.g. AIDS as a matter of social/national survival, climate change and resource exhaustion

– in developing world, the very basic necessities of life (food, water, fuel) can become a life-and-death security issue because of shortage and maldistribution, and the actual conflicts they can lead to.

(b) Impact of 9/11 and Ensuing Policies

Immediately after 9/11, reason to believe that the surge of concern about transnational, ‘asymmetric’ threats might actually foster ‘one world’ feeling and a more constructive interest by the richest states in developing world security:

universal condemnation of methods used (at least, virtually no states could afford to be seen to support them)

USA and other ‘rich men’ made aware of own vulnerability and interdependence

specifically, new realization of how conditions of globalization allowed hostile networks to spread across all types of states and over long distances, demanding very wide and comprehensive international cooperation to stop them

surge of interest in understanding motives and tackling ‘roots’ of terrorism: new spur to review adequacy of Western aid, including to less ‘attractive’ recipients like weak and ‘rogue’ states

high-minded concern (see e.g. first EU declaration) not to let reactions drift in direction of xenophobia or universal condemnation of Islam: interest in working with more ‘reasonable’ Arab/Islamic powers

more practically: economic effects notably in fields of trade and tourism hit very widely and damaged both richer and poorer states.

However, as we know, US policy (and to lesser extent that of Western organizations in general) developed most actively along unilateral, interventionist and ‘exclusionist’ lines. The US repudiated institutional and legal constraints and defied the authority of the UN on the key point of invading Iraq. The West was split and, for a period, almost entirely eaten up by its own disputes (though the UK did find time to intervene in Sierra Leone and France in Côte d’Ivoire). For this and other reasons, very little in the way of new initiatives/resources emerged for aid to ‘fight causes of terrorism’, even from among the US’s loudest critics. While certain lines of truly global cooperative action did persist (e.g. activities of the UN Counter-Terrorism Committee trying to develop universal good practice in blocking terrorist finance), one would have to draw a pretty negative balance of the overall effects on North-South understanding and harmony in the security field.

So many specific problems that they can only be handled by groups or categories:

Macro-political and Macro-security:

The whole notion of ”asymmetric” threat pictures the poor, weak, strange person as a danger and inevitably encourages paranoia about other cultures: forgetting that threats like terrorism and wrong weapon use actually hurt far more poor than rich people, and that the rich are strong precisely because the old ”symmetric” threats (in the Cold War confrontation) have been overcome. Picturing anti-terrorism as a ”war”, quite apart from all the other objections, also puts the emphasis in countering it on the factor of traditional military strength in which the US (and allies) now have a huge asymmetrical advantage

Looked at from the other side, the developed world’s readiness to use military coercion linked (thanks to the neo-cons) with an explicit emphasis on regime change and culture change makes it easier for any even partly disaffected ”poor man” to see Western power as a threat to all he holds dear, thus only encouraging terrorism, desperate efforts to build up defences against such interference, and even WMD proliferation (to the extent that countries like North Korea are seen as being protected from direct attack by their bombs and their recklessness)

The Bush Administration’s explicit preference for bilateralism (both political and economic) and disdain for institutional frameworks has had a divide-and-rule, polarizing effect on individual regions (not least Europe in the first half of 2003!), while its highly selective military aid policy (withdrawn from those who wouldn’t sign ICC exemption agreements, multiplied for regimes seen to be tough on terrorism or providing useful strategic facilities – regardless of their democratic credentials) risks aggravating local tensions and even provoking arms races

One effect is to make Western advocacy of ‘democracy’ and the use of democratic regime change as a justification for intervention look even more hypocritical and inconsistent in developing world eyes: evident contradictions like Guantanamo Bay, impact of (excessive) internal security concerns on civil liberties: in non-western countries who ‘buy’ the agenda, the anti-terrorist focus coupled with the new US aid policy can halt and even reverse democratic Security Sector Reform (SSR)—NB UNDP report on manipulation of anti-terrorism arguments to further reduce political/cultural liberties in Arab world

Impacts on developing-world conflict: excessive/misplaced intervention in conflicts where terrorism seen as part of problem (sometimes causing escalation); polarization —> increased difficulty of peace settlements; relative neglect of ‘other’ conflicts

Other dimensions of neglect/diversion of effort:

away from genuinely shared threats, disease, environment etc

away from security concerns proper to poorer regions e.g. poverty, food and fuel shortages, AIDS, development blockages …

Macro-Economic (briefly, for lack of expertise):

Increased armaments expenditure in developed world, boost to (especially hi-tech) weapons production, risk of copy-cat or countering arms races in poorer regions

Huge US budget and trade deficits —> instability, also more pugnacious US attitude to developing-world suppliers (China)

World trade system weakened by combination of US/Europe antagonism and US unilateralism/bilateralism; to what extent developing-world trade militancy (Brazil etc.) fanned by resentment against security policies …?

(Speculative): Increased suspicion and caution —> protectionist pressures, increased worries about dependency, thus no mood for generous gestures from West.

[NB ‘dog that didn’t bark’: no sudden drop in oil prices]

Micro-political/Individual Level

Suspicion/discrimination within multi-ethnic ‘Northern’ societies; divisive pressures on resident ethnic/religious communities

Tougher travel and visa procedures hitting non-Westerners especially hard

Knock-on effect on access to trade and business, education and training

[Linkage with?] tougher general policies in North on immigration and asylum seeking

Micro-economic

Loss of tourist revenue, impact on other trade sectors

Imposition of complex new financial regulations: practical burden for small economies, de facto extension of Northern ‘extra-territorialism’.

( c ) A Digression on the General Question of the Private Sector

Private sector roles already well studied in field of development theory and North-South affairs: not just general ‘globalization’ debate, but detailed analysis of corporate roles in conflict (bad e.g. mercenary companies, accusations against extractive industries, good e.g. role in post-crisis reconstruction, Kimberley process on conflict diamonds.) These issues actually more debated than security role of business within our own societies. 9/11 was a turning-point also because of way it illuminated the latter: business as target of terrorism, business as part of the problem through terrorist financing or careless/illegal technology exports, business as necessary ally for CTC-type measures and tougher export controls. Subsequent shift of attention to infrastructure security issues pushes further in same direction. Result is new awareness and debate on need for public-private sector dialogue and partnership for comprehensive security of societies as well as states: but still very inchoate and inconclusive, and intellectually weak i.a. in that it has so far been a rather West-West dialogue with little attempt to recall or link up with earlier North-South agenda. Without being able to do justice to that here, will raise just a couple of points for reflection about how 9/11 and consequences may have altered business’s image and stand vis-à-vis developing countries:

2 negative points:

Conspiracy theories and evidence of profiteering in Iraq, coinciding with continuing spate of corporate governance scandals, bound to feed distrust of largest (and US-based) companies in particular

New pressure for tighter (especially anti-WMD) export and technology controls: new obstacles to cross-regional cooperation, and perhaps even to multi-ethnic S+T, R+D teams

2 possibly more positive:

Business generally sceptical on anti-terrorist hysteria, has wider and more balanced threat picture, i.a. because operating closer to realities in non-Western regions, hence likely to prioritize ‘Southern’ security concerns higher if only for selfish reasons (e.g. AIDS)

Large sectors of business (even or especially in USA) have stood up against intrusive and discriminatory post-9/11 security measures: visas, aviation safety, container inspections etc; large business associations in USA even opposed Congress’s ‘Buy American’ proposals

Big unknown: impact on and future role of business within the developing world. Important that it should have a say notably in design and implementation of new financial regulations and import/export controls. (NB new UN Conventions on bribery and money-laundering for crime also falling to be implemented at same time.)

(e) Is There a Bright Side?

In brief: any encouraging observations/trends for future are likely to be found not in 9/11 itself or in the immediate reactions, but in the second thoughts that are now surfacing and the lessons learned from experience in 2002-3, including the growing admission of mistakes. Will just single out 5 points for consideration which, besides being prima facie positive in their own right, could push towards some reconciling or blending of ‘rich’ and ‘poor’ agendas:

Lessons of failure (or, of very qualified success) in Iraq itself: limits of unilateralism, enforced pause in US ‘adventurism’, importance of regional states’ support (—> need for positive rather than ‘preemptive’ or punitive engagement with them), impossibility (or at least, high price) of forcing/distorting local democratic processes, importance after all of UN—where ‘Southern’ states are back with a voice (and NB Kofi Annan’s ongoing review of UN security principles);

Incentives to clean up conflicts without, or in order precisely to avoid, US coercion: examples round world; also efforts to tackle specific WMD problems in different ways, working with more than against local players: Libya, Iran, North Korea;

Focus back on genuinely shared risks (and acceptance of multilateral, institutional solutions) in field of disease: AIDS, SARS, bird flu;

Stimulus to non-US multilateral/regional groupings: EU itself, AU/African sub-regional groups, ASEAN/ARF, MERCOSUR … possibly even impetus to revive Islamic and Arab world groupings rather than face an imposed ‘greater Middle East’ design? (why this is a good thing ..?)

Growing interest in extending the CTC-type model for truly universal security-related standards using local implementation—latest ideas on criminalizing WMD.

Could of course list as many or more ‘second-generation’ worrying points: e.g., implications of NATO’s own ‘Southern’ activism (if seen as driven mainly by intra-North imperatives of bridge-building); new fragility of Kyoto (and unpredictability of Russia’s game in general). Still yawning absence of anything more than rhetoric on ‘tackling causes of terrorism’ or (genuinely) ‘building democracy’ in non-Western conditions. However, picture looks much more complex and open now than on 12 September 2001 which is a good thing in itself. Those who want to work for something better need both to be more specific and practical in their criticism of what went wrong, and more energized by counting the positive. History might just show that this was one of the cases where things had to get worse before they could get better!

Kampen om det Moderna i Iran

Rasoul NejadmehrKonflikten mellan det traditionella, konservativa och det moderna, reformvänliga, i Iran var huvudämnet för FUFs möte. Inbjuden talare var Rasoul Nejadmehr som för ett halvår sedan utkom med boken ”Kampen om det moderna i Iran”, en essäsamling som behandlar Irans politiska idéströmningar. Spänningarna mellan det traditionella och det moderna menade Nejadmehr är det som driver förändringsprocessen i dagens Iran.

Mötesordförande Tomaj Keyvani inledde med att presentera Rasoul Nejadmehr och berätta om hans bakgrund. Åhörarna fick veta att Nejadmehr är doktorand i filosofi vid London University och tjänstgör som mångkulturansvarig för Västa Götalandsregionen. Han har i många år följt den politiska utvecklingen i Iran.Varför går allt på tok i Iran?

Nejadmehr berättade att han fick idén om att skriva en bok då han vid en sommarkurs vid Uppsala Universitet fann det svårt att förklara för studenterna ”varför allt går på tok i Iran”. Trots upprepade försök till revolutioner tycktes landet bara ha genomgått försämringar. Som ung hade han själv varit politiskt aktiv och han deltog i den stora iranska revolutionen 1979. Revolutionärerna drömde enligt Nejadmehr om ett fritt socialistiskt och demokratiskt samhälle: ”Vi trodde på den stora revolutionen, inte Mahdis återkomst” (Mahdi är den 12:e imamen, Shias Messias). Många av revolutionärerna fick betala med sina liv och Nejadmehr dömdes själv till åtta års fängelse.

Det traditionella
Innan Nejadmehr påbörjade arbetet med boken frågade han sig om Iran var ett modernt land eller ett traditionellt land, eller ett slags mellanting, och vad detta i sådana fall innebar. Till exempel undrade han vad tradition innebar i ett Iranskt sammanhang. Bokens titel, ”Kampen för det moderna i Iran”, speglar det iranska folkets kamp för, och misslyckande i kampen för, ett modernt Iran. Boken är indelad i fyra kapitel, där det första ger en bakgrund till situationen i Iran, det andra behandlar modernism i Iran, det tredje traditionen i Iran och det fjärde kultur, exil och identitet. Angående temat i det sista kapitlet betonade Nejadmehr exilens kreativa betydelse och hur något nytt skapas i mötet mellan iranier i exil och den svenska kulturen.

Det moderna
På tal om det moderna citerade Nejadmehr Marx som ska ha sagt att ”allt som är fast flyter” och med det menade att allt är föränderligt. I Europa kom modernitetstanken enligt Nejadmehr från stora tänkare som Kant, Bacon och Rousseau. De betonade vikten av det kritiska tänkandet och uppmanade till ifrågasättande av auktoriteter. Individen sattes i centrum på bekostnad av det kollektiva. Individen var suverän och därmed ansvarig för sina handlingar. Den europeiska vägen till modernitet, påminde Nejadmehr, var inte fri från spänningar och han nämnde fängslandet av astronomen Galileo på 1600-talet.

Spänning mellan modernitet och tradition
Enligt Nejadmehr var det spänningen mellan det moderna och det traditionella som formade Iran till det land det är idag. Han sade att den iranska traditionen består av flera lager, varav det första är förislamiskt. I det förislamiska finns drömmen om att återuppliva det Persiska rikets storhetstid och strävan efter ”Den goda ordningen”. Kungen var i förbindelse med Gud och hade därför obegränsad makt. I det andra lagret finns Shia, en inriktning inom islam som är speciell för Iran. Shia består av läran om imamerna, profetens ställföreträdare som anses valda av Gud. Den tolfte imamen tros leva i det fördolda men kommer en dag att återvända. Enligt Shia är mänsklighetens grundprinciper satta av Gud och man anser inte att Guds grundlag kan ändras. Detta är enligt Shia demokrati eftersom folkets tro ligger till grund. Traditionens tredje lager är det världsliga, såsom seder och värderingar.

Maktstrukturen
Nejadmehr sade att Irans intellektuella hävdar att källan till makt måste omstruktureras. Istället för att människor underkastar sig Gud borde makten utgå från människorna. Nejadmehr visade på en Overhead hur makten i Iran är strukturerad. Överst på pyramiden befinner sig Gud, sedan följer i tur och ordning imamerna och prästerskapet. Under dessa finns parlamentet och presidenten, vilka är folkvalda men enligt Rasoul styrda av prästerskapet, som också har rätten att avsätta presidenten. En viss tolkning av lagen anses vara möjlig, men endast i det fall prästerskapet finner det lämpligt. ”Moderniteten har kommit hit” sade Nejadmehr och pekade strax ovanför parlamentet, ”och det är också här som spänningen mellan det moderna och det traditionella finns”.

Publikfrågor
Många ur publiken hade frågor, bland annat undrades det över Irans framtid och vad Nejadmehr trodde skulle vara det första steget mot modernitet. Han hade inget direkt svar på frågan men sade att han ställer sitt hopp till landets ungdom. Nejadmehr berättade att han inte besökt Iran sedan 1990 men att han hört att människorna förändrats och att det speciellt gäller kvinnorna. Dagens ungdom, sade han, är klokare och mer sofistikerade, de är influerade av väst och ser sig själva som individer.

Nejadmehr fick också frågor om vad han trodde om kvinnokampen i Iran. Han svarade att den gör stora framsteg och att det faktum att många kvinnor nu visar luggen under slöjan är ett stort steg framåt. Att årets fredspristagare Shirin Ebadi är kvinnlig jurist från Iran är oerhört betydelsefullt för den iranska kvinnokampen. Nejadmehr sade att han sätter större tro till kvinnorörelsens förmåga till förändring än vänsterrörelsen, eftersom kvinnorna verkar underifrån. Slöjan anser han har fått för stort utrymme i debatten kring den muslimska kvinnans frigörelse, detta eftersom ”en kvinna utan slöja kan vara förtryckt och en kvinna med slöja emanciperad.” På frågan om vad han ansåg om en framtida förändring genom islam, vilket Shirin Ebadi förespråkar, svarade Nejadmehr att han inte trodde att det är möjligt att göra sig av med islam över en natt.

Lena Phalén, student Internationell Ekonomisk historia, Stockholms Universitet

Västafrika i fokus -en lägesbeskrivning från Liberia, Sierra

Hans Dahlgren, UD:s kabinettsekreterare och EU-ordförandens särskilda representant för Liberia, Sierra Leone och Guinea-ConacryPå ett välbesökt seminarium anordnat av FUF gav Hans Dahlgren, UD:s kabinettsekreterare och EU:s särskilda representant för de tre grannländerna Liberia, Sierra Leone och Guinea-Conacry, en lägesbeskrivning av regionen som de senaste årtiondena drabbats hårt av inbördeskrig och där korrupta regeringar och brott mot de mänskliga rättigheterna försatt miljontals människor på flykt. Trots att situationen i de tre länderna på många sätt är osäker var Hans Dahlgren optimistisk inför framtiden vad gäller främst de krigsdrabbade länderna Sierra Leone och Liberia. Speciellt nöjd var han över FN:s insats i länderna och han såg hoppfullt på framtida internationell samverkan för fred och demokrati i regionen.

Efter en inledande presentation av mötesordförande Lennart Wohlgemuth påbörjade Dahlgren seminariet med en bakgrundsbeskrivning av regionen, som under 1980- och 90-talet präglades av ett komplicerat mönster av konflikter och svaga statsbildningar, vilket har raserat den redan tidigare dåliga infrastrukturen och resulterat i låg levnadsstandard för befolkningen. Främst koncentrerade sig Dahlgren på utvecklingen i Sierra Leone och Liberia som är de länder som drabbats hårdast av inbördeskrig. Guinea-Conacry beskrev han som ett positivt särfall, men tillade att det finns orosmoment inför framtiden bland annat på grund av de stora flyktingströmmar som kommit från grannländerna och osäkerheten som råder kring ledarskapet. Dahlgren var således rädd för att Guinea-Conacry kan bli nästa stora problemområde i regionen.

Sierra Leone
Dahlgren gav en kort historik över det inbördeskrig som rasat i landet sedan 1991 då en rebellstyrka från Liberia, RUF, Revolutionary United Front, invaderade landet. 1997 tog en militärjunta makten efter en statskupp. För att avskräcka eventuellt motstånd använde sig rebellerna enligt Dahlgren ofta av stympning, inte sällan på barn. FN:s säkerhetsråd valde att införa sanktioner mot landet och 2001 gjorde FN-styrkor och styrkor utsända av den brittiska regeringen gemensam sak och påbörjade en avväpning av rebellerna. Den nuvarande situationen i landet är enligt Dahlgren bättre än på länge och han lyfte fram FN:s insats som ett ”remarkabelt bevis” på att hjälp utifrån kan göra stor skillnad.

Liberia
Innan ekonomiska och politiska problem på 1980- och 90-talet försatte landet i kaos var Liberia enligt Dahlgren ett av Afrikas mest framstående land. Nu däremot är Liberia en av de främsta källorna till regionens instabilitet. Den forna presidenten Charles Taylor, som kom till makten 1997, har enligt Dahlgren vanstyrt landet ekonomiskt och brutit mot de mänskliga rättigheterna. Taylor stödde gerillan i Sierra Leone i utbyte mot diamanter, något han åtalats för i FN:s domstol mot krigsförbrytelser, utan att hittills infinna sig.

2003 blossade strider upp med olika motståndsrörelser i landet. En rad fredsförhandlingar misslyckades innan påtryckningar från det internationella samfundet och den lokala motståndsorganisationen ECOWAS fick Taylor att lämna landet och ett fredsavtal kunde befästas. En övergångsregering tillsattes och grunden lades till demokratiska val. Dahlgren upplyste om att FN har en styrka på plats som ser till att fredsavtalet efterföljs. Styrkan ser till att mekanismer för polis och rättväsende fungerar och främjar återuppbyggandet av landets raserade infrastruktur.

Dahlgren ansåg att det är av stor vikt att sysselsättning snarast skapas i landet och att de forna soldaterna, varav många barn och ungdomar, återanpassas till ett fredligt liv. Han tog också upp flyktingproblemet; av Liberias tre miljoner invånare uppskattar han att en miljon är på flykt inom landet och i grannländerna. I övergångsregeringen har rebellgrupperna bildat partier vilket Dahlgren menade stör utvecklingen mot en fungerande demokrati.

Framtiden
Trots risken för bakslag ansåg Dahlgren att läget i Liberia ser bättre ut än någonsin och han önskade att FN ska etablera kontroll över hela landet för att möjliggöra en så effektiv insats som möjligt. Svenska FN-trupper har tillsammans med irländska ledande roller i Liberia och banar väg för övriga länders trupper.

På en givarkonferens i New York nyligen valde USA att bidra med 200 miljoner dollar till landets återuppbyggnad vilket Dahlgren såg som oerhört positivt och visar på att USA inte är främmande till internationellt samarbete. EU valde att bidra med 200 euro och Sverige med 60 miljoner kronor.

Dahlgren avslutade med att säga att han är optimistisk inför framtiden trots att situationen i de tre länderna är fortsatt osäker, Han ansåg att det finns ett starkt engagemang från befolkningens sida för att få regionen på fötter och han var mycket nöjd med insatserna från främst FN:s, EU:s och nyligen USA:s sida. Regionen har enligt Dahlgren på grund av naturrikedomar och en berikande kultur stor potential och västvärlden skulle ha mycket att vinna på framtida goda relationer, både ekonomiskt och kulturellt. Detta och medmänskliga skäl ansåg han vara viktiga anledningar till att människor i väst engagerar sig i regionens utveckling.

Rapport av Lena Phalén

FUF-Prisutdelning: Margareta Axell

Margareta Axell började arbeta på Lärarförbundet 1970 och redan då hade hon ett starkt intresse för internationella frågor. År 1972 gjorde hon sin första resa i tjänsten till Zambia. Efter det har det blivit många fler resor till Afrikanska länder men också till länder i Latinamerika och Asien.

När LO/TCO:s biståndsnämnde bildades började Lärarförbundets internationella avdelning söka stöd där, för att fortsätta bedriva sitt internationella samarbete och biståndsarbete.

Margareta berättar att hon varit med från början när Lärarförbundet startade sin biståndsdel och med åren har antalet medarbetare bara ökat.

Vad gör de då?

Bygger upp livskraftiga, oberoende och demokratiska lärarorganisationer i Afrika, Latinamerika och Asien.

Vilka målgrupper har Lärarförbundets biståndsavdelning?

Förbundets internationella arbete är viktigt för medlemmarna då Sverige idag är ett mer mångkulturellt samhälle än för bara ett par decennier sedan och därför att medlemmarna själva vill stödja den formen av arbete.

Internationellt är målgruppen egentligen gränslös, då lärare finns i världens alla hörn. Margareta påminner om att lärarna ofta är en viktiga personer i många samhällen, då de ibland är de enda personerna som kan läsa och skriva. Lärare utgör därmed också i vissa sammanhang en riskgrupp som t. ex. i diktaturens Chile, då de p.g.a. sin betydelsefulla roll i samhället förföljdes och dödades. Hon vill i detta sammanhang peka särskilt på lärarnas situation i dagens Colombia och Zimbabwe. Att utgöra ett stöd för lärarna i utvecklingsländer har därför varit, och är, en viktig uppgift för Margareta och Lärarförbundets bistånd.

Hur bygger man då livskraftiga lärarorganisationer i dessa länder?

Man måste bygga från botten, man måste låta de enskilda medlemmarna utgöra en grund. Medlemmar som har kunskap kan också vara drivande i sina egna intressen. Därför ges främst stöd för att utbilda medlemmarna i fackkunskaper och i deras rättigheter och, för den delen också, skyldigheter. Margareta vill här poängtera att medlemmarna själva skall få ta del av utbildningen och att det inte bara är för ett fåtal utvalda ledare. Utbildningarna är i form av studiecirklar då detta är en överlägsen metod. I studiecirklar praktiseras demokrati i litet format där kan alla göra sin röst hörd och alla är likvärdiga. Vidare kräver den inga höga kostnader, vilket i sig är en viktigt faktor för livskraften i de organisationer som då bildas. Lokalen för studiecirklarna är oftast den egna arbetsplatsen vilket också minskar kostnaderna. Men den kanske viktigast fördelen med detta val av utbildningsmetod är att fler kvinnor kan delta. Det är inte alltid självklart att kvinnliga lärare kan åka från hemmet och orten för att gå en facklig utbildning. I många länder är detta en omöjlighet. Därför ger lokala studiecirklar ett större antal deltagare och ett mer jämlikt deltagande. Parollen är; utbilda där medlemmarna finns.

Margareta tycker att hon har ett roligt jobb och att hon känner sig privilegierad som får arbeta med detta. Men hon säger också att man måste ha tålamod, en förbättring för lärarnas situation sker inte över en natt. Hon säger att man måste inse att det är en lång process, ibland kanske på 15-20 år. Längden beror förstås på hur utvecklat landet i fråga är.

Vilka erfarenheter kan Margareta då delge oss?

Jo, att man måste skynda långsamt! Att man måste ta ett steg i taget. Hon säger t ex att det är viktigt att det material man använder skall produceras på plats. Allt för att göra organisationen så självständig och stark som möjligt. Margareta säger att insikten av att kunna producera saker själv också är en viktig faktor. Vidare säger hon att det är viktigt att många deltar i projekten, att det inte bara är en representant från Sverige/Lärarförbundet och en från de aktuella landet. Genom att involvera ett stort antal personer i projekten har man kunnat konstatera att risken för korruption minskar, då deltagarna just känner sig delaktiga. Sedan, säger Margareta, är det viktigt att hela tiden ha en professionell inställning till arbetet, att inte låta känslorna styra, vilket annars skulle kunna vara nära till hands i alla dessa svåra situationer man får bevittna.

Margareta delger oss sina reflektioner från arbetet i utvecklingsländer och hon lägger fokus på två stora utmaningar som utbildningen i världen står inför.

Det finns en målsättning att alla barn i världen skall få grundläggande utbildning innan år 2005. Därför är det oroväckande att satsningarna på utbildning har sjunkit. Endast 1,4% av världens bistånd går till barns grundläggande utbildning idag.

HIV/AIDS är det andra problemet. I några länder i Afrika dör fler lärare i AIDS än som hinner utexamineras varje år. Detta betyder förstås bara en sak: att antalet lärare minskar, eller med andra ord att yrkesgruppen lärare dör ut. Det är också så att lärarna spelar en annan viktig roll som förebild för eleverna och de är en viktig källa för information, inte minst om sjukdomar som HIV/AIDS.

Margareta säger att arbetet i utvecklingsländer också innebär många andra problem då de ofta är länder som drabbats hårt av krig och svält, men hon vill ändå avsluta med att delge oss några ljusglimtar som skymtar här och där.

I Sydafrika har Lärarförbundet hjälpt till att skapa icke-rasistiskt lärarförbund och redan efter sju år fanns en fungerande organisation. Idag har den organisationen 220 000 medlemmar. I Nigeria har Lärarförbundet haft ett samarbete sedan 1995, och under diktaturen nyttjade de ”täckmanteln” utbildning för att fortsätta närvara i landet. 170 000 medlemmar har utbildats i Nigeria under de åren som gått. Just nu planeras studiecirklar som vänder sig enbart till kvinnor i ett antal provinser i norra Nigeria.

Samarbetet i Latinamerika skedde främst under 1980-talet, då flera länder var diktaturer. Då var Lärarförbundets främsta målsättning att hålla de lokala lärarorganisationerna levande.

Samarbetet med organisationer i Asien har inte varit lika gynnsamt då splittringen många gånger är stor. Många av lärarorganisationerna är politiskt bundna vilket har gjort det svårare för dem att samarbeta. Dock bedriver Lärarförbundet ett samarbete i 22 av Indiens delstater.

Sedan Lärarförbundet började sitt biståndsarbete har ½ miljon lärare fått grundläggande fackliga kunskaper genom studiecirklar eller liknande. Detta har resulterat i att antalet medlemmar inom lärarorganisationerna har ökat. Medlemsavgifter har i vissa organisationer höjts och det har gjort att organisationerna kunnat finansierat sig själva. Fler kvinnor har blivit aktiva i lärarorganisationer och ibland också intagit ledande positioner. Mobiliseringen av lärarorganisationernas medlemmar har blivit bättre, vilket varit en viktig faktor inte minst vid eventuella strejker. Slutligen har lärarorganisationerna åtnjutit mer respekt från myndigheter och samhället.

Text: Berit Eriksson

Fairtrade Labelling Organisation

Av: Roger Björkbacka

Fairtrade labelling kom till för att förbättra fattiga och underpriviligierade producenters situation i u-världen, främst genom att erbjuda handlare och återförsäljare ett produktmärke för konsumenter som certifierar att produkten har producerats, handlad och såld enligt Fairtrade standards. Fairtrade Labelling Organizations International (FLO) sätter dessa standards, certifierar att bara fattiga producenter i den södra hemisfären erkänns som Fairtrade producenter, försäkrar att handlare betalar ett rättvist pris till producenter, och följer även upp handelskedjan för att se till att alla konsumentprodukter med ett Fairtrade märke kommer från certifierade producenter. Märkena själva marknadsförs genom nationella Fairtrade Labelling Organizations, av vilka Stichting Max Havelaar I Nederländerna var det första och vilket idag är ett av de främsta. De började erbjuda Max Havelaar Fairtrade label för kaffe för att normalisera kommersiella återförsäljare 1987. Sedan dess har ytterligare 16 nationella labelling organisationer startats I Nord Amerika, Europa och Japan. Fairtrade märket har även skapats för sex nya produkt linjer (te. kokos, bananer, socker, honung, frukt och juice). Totalt 379 kooperativ och andra organisationer från tre kontinenter är för närvarande FLO certifierade, de har över 730 000 medlemmar. Under antagandet att varje medlem har 5-6 beroende familjemedlemmar, så täcker Fairtrade labelling över 4 miljoner människor I den södra hemisfären. Dessutom finns för närvarande 43 plantager med en total sysselsättning på 49 000 arbetare som är Fairtrade certifierade av FLO. FLO är en ung organisation, den grundades 1997 som en service organisation för de olika nationella Fairtrade labelling organisationerna runt om I världen. Jag inledde min drygt 3 månader långa praktik den 5 maj 2003 I Bonn Tyskland. Redan innan jag åkte ner hade jag genomfört en längre telefonintervju med FLO´s Managing Director. Jag fick vid detta tillfälle väldigt klart för mig vilka mina arbetsuppgifter skulle komma att bli. Jag fick även en hel del information om hur jag skulle finna en bostad. Väl anländ i Tyskland fick jag dock berättat för mig att det inte hade varit så för alla praktikanter. Det enda problemet, om jag ska nämna något, var inledningsvis att FLO hade ont om kontorsutrymme p.g.a. ”växtvärk”, detta löste sig dock snabbt, men var ändå ett momentant störande moment. Som praktikant på FLO blir man tilldelad en ”handledare” eller snarare en person som du jobbar med i ditt praktikprojekt. Jag hade tur och fick möjlighet att arbeta under organisationens Managing Director. En stor fördel hade dock varit att inledningsvis få spendera tid med flera personer i organisationen för att lära sig lite om deras specifika arbetsområden. Strikt praktiskt hade detta dock inte varit möjligt eftersom det låg en gigantisk arbetsbörda på varje person. Dock lärde jag mig att om man som praktikant drev på lite kunde man få många och intressanta samtal med flera i organisationen. Mitt huvudprojekt bestod i att vara FLO´s ”WTO-koordinator”. Kortfattat innebar detta att jag studerade och analyserade handelspolitiska dokument från EU samt WTO som kunde påverka konkurrensvillkoren för främst livsmedelsproducenter från tredje världen. Under hela min praktikperiod fick jag med anledning av detta ofta resa till Bryssel för att gå på konferenser eller enbart ha möten med andra aktörer inom området rättvis handel. Mitt arbetsspråk var i stort sett engelska. Detta var kontorsspråket men om man som praktikant besitter goda kunskaper i ett annat språk kan man som jag gjorde själv ta initiativ och försöka kontakta människor så att man får möjlighet att arbeta mycket på ”sitt” språk. Tyskan satt kvar sedan grundskolan och gymnasiet och för min egen del måste jag säga att vistelsen inte hade varit likadan utan kunskaper i landets språk. Mitt arbete berördes inte det minsta av att vi råkade befinna oss i Tyskland, men privatlivet blev rikare. Alltifrån att fråga efter varor i det lokala snabbköpet till att åka runt i landet underlättades starkt. Tyvärr var min arbetsbörda för stark för att kunna ta kvällskurser vilket var min ursprungliga plan. Vad gäller språk i övrigt så hade det även varit bra att kunna franska och spanska. Problemet är dock att du som praktikant måste tala det närmast flytande för att verkligen kunna arbeta med det. På konferenser och liknande finns det alltid tolkar. Arbetet var väldigt givande och underlättades hela tiden av att alla på organisationen var så motiverade. Alla ur den fasta personalen hade oftast spenderat några år i tredje världen, främst Syd- och Latinamerika och det hade nog hjälpt även mig att spendera några månader som volontär i ett u-land innan jag började vid FLO. Organisationen är dock en hybrid av en internationell NGO i traditionell mening och i företag i inte riktigt lika traditionell mening. Ofta märkte jag, inte stridigheter, men starka meningskiljaktigheter mellan individer i organisationen som såg arbetet som u-hjälp och hjälp genom självhjälp. Därigenom var det intressant att både se den företagsekonomiska sidan ur ett u-landsperspektiv samt den mer biståndsinriktade. Orsaken till att jag endast stannade tre månader var givetvis ekonomiskt betingad. Genom internationella programkontoret var det inga problem att få Sidas resestipendium. Detta stipendium räckte dock endast tre månader och jag behövde inte lägga ut så mycket själv. Problemet för mig var, och verkar ofta vara för dem som praktiserar på FLO, att man får sitt ”antagningsbesked” relativt plötsligt, vilket gör att det inte finns någon möjlighet att arbeta inhop pengar innan vilket man skulle kunna göra om man hade haft åtminstone någon månad på sig. Sammanfattningsvis kan jag starkt rekommendera att praktisera på FLO. Organisationen växer så det knakar och som praktikant får man verkligen vara med i en dynamisk och drivande organisation. Samtidigt får man dagligen bevis för att det man gör där verkligen hjälper någon annan människa i slutändan. I en sådan multikulturell miljö som det är på FLO är det självklart att det uppstår mycket intressanta diskussioner och även om jag inledningsvis trodde att det ofta handlade om gräl insåg jag sedan att det bara var individer med helt olika kulturell bakgrund som gav sin syn på samma sak. Oavsett vad jag gör i framtiden kommer denna praktik vara en starkt grund att stå på när jag ska ut i arbetslivet.