Mercy Corps, Scotland

Av: Anneli Enqvist

Jag har under perioden maj – juli 2005 praktiserat vid det europeiska huvudkontoret för Mercy Corps i Edinburgh. Mercy Corps är en internationell NGO som bedriver utvecklingsarbete i ett trettiotal länder. Kontoret i Edinburgh arbetar framförallt med att söka europeisk finansiering till de olika projekten. Mercy Corps bedriver både katastrofhjälp och mer långsiktiga utvecklingsprogram, främst inom områden som jordbruk, hälsa, infrastruktur och civilsamhälle. Projektförslagen utarbetas till största delen av fältkontoren, medan huvudkontorets främsta uppgift är att vara länken mellan fältkontoret och bidragsgivaren, och att se till att projekten utformas så att det stämmer överens med vad bidragsgivaren vill finansiera.

På kontoret i Edinburgh jobbar ett tjugotal personer under tre olika avdelningar: Programmes, Development och Finance. Jag var praktikant på Programavdelningen, som sköter hanteringen av själva biståndsprojekten, och hade titeln Voluntary Assistant Programme Officer. Det innebar att jag assisterade den ordinarie personalen i deras arbete med att planera, söka pengar för och följa upp biståndsprojekt.

Mitt arbete har till stor del bestått av administrativa uppgifter, så som att uppdatera databaser, sortera och arkivera pärmar, organisera biblioteket, printa och binda dokument, beställa publikationer, mm. Som volontär hade jag också som uppgift att hålla ordning på att alla matriser och scheman är uppdaterade – detta gjorde att jag snabbt kom in i och fick en överblick över organisationens olika program och hur de arbetar med dem. Efter en tid fick jag mer ansvar och mer intressanta uppgifter. Bl.a. har jag gjort mycket research om europeiska regeringars och andra bidragsgivares verksamhet för att undersöka chanserna för Mercy Corps att få finansiering för olika projekt. Jag har också deltagit i konferenser och kurser; skrivit många sammanfattningar av rapporter och projekt; letat efter projektanslag på Internet och deltagit i olika fundraising-evenemang. I slutet av min praktik fick jag också handleda en ny volontär. Det var en spännande tid att vara i Edinburgh den här sommaren – g8-mötet i Gleneagles och Make Poverty History-kampanjen satte sin prägel på staden och min vistelse.

Jag blev väl omhändertagen på Mercy Corps och kände mig välkommen och behövd. Det har hela tiden varit en avslappnad atomsfär; jag har kunnat fråga om allt jag undrar och tala om vad jag varit missnöjd med. Alla har varit mycket trevliga och tacksamma över det jobb man hjälper dem med.

Det verkar som att det alltid är en eller ett par volontärer på avdelningen, och det finns en rad uppgifter som sköts av dessa och som måste bli gjorda varje vecka. Detta gjorde å ena sidan att min praktik var välorganiserad och att det inte fanns några frågetecken kring vad jag skulle göra eller vilken min roll var. Å andra sidan innebar det även att det utrymmet var begränsat för mig att själv påverka och förändra min praktik och mina arbetsuppgifter. Mycket av mitt arbete bestod av tidskrävande rutinuppgifter som, efter att man lärt sig hur allting fungerade, inte var så intressanta. Eftersom jag hjälpte till här och där med vad som behövdes för tillfället, fick jag aldrig riktigt arbeta djupare med något projekt; jag var aldrig involverad i arbetet med att utarbeta budgetar eller projektförslag. Jag hade föredragit att arbeta närmre en eller ett par av de anställda och assistera i arbetet kring ett färre antal program.

Trots detta har jag ändå fått en god insikt i de olika projekten och arbetet i organisationen. Man befinner sig hela tiden mitt i diskussionerna, och håller man öronen öppna får man snabbt en god insyn i vilka problem som dyker upp för en sådan här organisation, hur man löser dem och hur biståndsvärlden fungerar. Jag har också lärt mig mycket om hur EU, FN och de europeiska regeringarna arbetar med biståndsfrågor.

Jag skulle nog rekommendera att stanna på praktikplatsen en längre period än jag gjorde. Min praktik varade i tre månader, och det tog nog en månad innan jag fick mer intressanta uppgifter. Efter fyra, fem månader tror jag att chansen är större att man får mer kvalificerade uppgifter, och kanske får ta över skötseln av något projekt när en ordinarie ansvarig är på resa. Mercy Corps Scotland är fortfarande en relativt ung organisation, som växer och utvecklas. Därför tror jag, att det finns ganska goda möjligheter att en praktikplats kan leda till anställning om man är där vid rätt tillfälle, gör bra ifrån sig och är klar med sin utbildning. Nästan alla på kontoret har börjat just som volontärer.

Det är viktigt att man som praktikant är rak och öppen med vad man önskar få ut av sin praktikperiod. Personalen är ofta väldigt upptagna och prioriterar förstås inte i första hand att du ska få en lyckad praktik – därför är det viktigt att tala om för din handledare om det är något du är missnöjd med eller vill förändra, och visa att du är mån om att få göra mer intressanta arbetsuppgifter. De flesta har stor förståelse för din situation och det känns som att de gärna vill förbättra den, men det är du själv som måste se till att det händer.

Vad gäller staden och fritiden så är Edinburgh en trevlig stad att bo i. För en stad ungefär i Malmös storlek känns den väldigt kosmopolitisk och kulturell. Edinburgh är en stor studentstad, och det händer mycket i musik- klubb- och konstväg. Om man blir sugen på en lite större och mer gritty stad, ligger Glasgow bara drygt en timmes bussresa iväg.

Bostad hittar du bäst genom att ringa på annonserna i The List eller torsdagsupplagan av The Scotsman. Det finns också flera bra hemsidor som du kan titta på: www.ukpropertyshop.com/s/Edinburgh/letting_agents_Edinburgh.shtml , www.spareroom.co.uk , www.accomodationforstudents.com . Det är inte svårt att finna någonstans att bo – däremot så är det dyrt. Det är svårt att hitta ett rum för mindre än £300/mån inklusive Council tax och räkningar. Det kan vara en god idé att ta ett extrajobb några kvällar i veckan – det är också ett bra sätt att bredda sitt umgänge! Var och varannan pub annonserar i fönstret efter extrapersonal.

Allt som allt är jag mycket nöjd och glad över min praktik hos Mercy Corps Scotland. Jag har fått många insikter och lärt mig oerhört mycket om hur biståndsvärlden fungerar och hur arbetet går till på en sådan här typ av organisation.

Hur förverkligar regeringen sin nya politik för global utveckling

I panelen:
Annika Söder
, statssekreterare vid Utrikesdepartementet
Georg Andrén
, samordnare av PGU vid Utrikesdepartementet
Gustaf Fridolin
, riksdagsledamot för miljöpartiet

Diskussionsledare:
Lennart Wohlgemuth , Nordiska Afrikainstitutet och FUFs styrelse

Mot bakgrund av den nya situation Sverige står inför i och med globaliseringen, har regeringen beslutat att satsa på en ny linje; politik för global utveckling, PGU. Man menar att Sveriges integrering i internationella nätverk (EU, WTO m fl) gör att vi inte längre bara kan se till den politiska utvecklingen för och i Sverige, utan måste se utvecklingen i ljus av det globala sammanhang vi ingår i. Detta är främst viktigt med hänsyn till den fattigdom och orättvisa som fortfarande existerar i flera länder, men även med tanke på miljöfrågor. Sverige som land måste börja agera i dessa frågor och försöka påverka de internationella institutioner vi är en del av, bl.a. Världsbanken. Detta för att sätta igång en förändring och söka motarbeta de ibland ensidigt ekonomiska drivkrafter som härskar, samt verka för det demokratiska och medmänskliga. Sverige kan inte gå med på att vara en del av en internationell politik som har mål som inte lever upp till de demokratiska och medmänskliga krav som Sverige som nation vill stå upp för.

I paneldebatten mellan Annika Söder, Georg Andrén och Gustaf Fridolin diskuterades framför allt de målkonflikter som idag finns mellan Sveriges och de internationella institutionernas politik. Paneldeltagarna talade om att vi, för att kunna påverka i ett globalt sammanhang, måste
(1) skapa en samstämmig och koherent politik, (2) verka för en medvetenhet hos det svenska folket, och (3) skapa en öppen dialog.
Vi måste alltså söka skapa en kollektiv känsla av ansvar hos såväl privatpersoner som hos politiker och inom statliga institutioner. Om denna politiska linje, PGU, ska ha en chans att få betydelse globalt måste alla verka för samma mål.
För att uppnå denna statliga samstämmighet talades det bl.a. om vikten av att skapa institutioner där människor kan mötas, och här nämndes ”Forum för global utveckling” som ett exempel på en plats där aktörer kan gå samman och skapa en aktiv dialog. Mobilisering var således ett viktigt tema i debatten; främst inom men också utanför landets gränser. Målet är att den statliga debatt om en hållbar, global utveckling som nu initierats i Sverige skall breddas, institutionaliseras och spridas utåt.

Vidare påpekade paneldeltagarna att denna globalt inriktade politik måste ses ur ett långsiktigt perspektiv och måste genomföras ödmjukt; i synnerhet med tanke på att Sverige är ett av de fåtal länder som vågat sig på att försöka koordinera politiken utifrån globala utvecklingsmål. Förändringen kan således inte ske över en natt, utan behöver få tid att sätta sig. I det sammanhanget nämnde Gustav Fridolin Agenda 21 och hur detta globala projekt ”glömdes bort”, han talade om vikten av att samma sak inte sker med PGU.

Panelen betonade ytterligare vikten av att få till stånd en koherens i den statliga politiken, vilket hittills inte tycks ha skett fullt ut. Som exempel nämndes flyktingpolitiken, vapenexporten och jordbrukspolitiken. För att vara i linje med PGU krävs att politiken på dessa områden förändras. Panelen diskuterades också hur det kan komma att uppstå konflikter mellan målet att uppnå statlig välfärd och målet att kämpa för den globala utvecklingen. Även om vi nu vill satsa på den globala politiken, måste vi ju fortfarande fungera som land och här kan det komma att uppstå konflikter.

Debatten avslutades med kommentarer och frågor från publiken, som framförde en rad intressanta synpunkter; en person nämnde att denna globala politik ju faktiskt inte är något nytt och att man därför kanske också borde se till ”gamla misstag”; hur kan vi förändra och lyckas denna gång? Vidare påpekades att det inom EU faktiskt finns utrymme för påverkan och att vi således måste söka utnyttja detta. Vetenskapen/kunskapens roll i det hela togs också upp; kanske måste vi bättre använda oss av kommunikationsnätverk som Internet för att sprida information till de som i sammanhanget mest behöver den?

Anna Persson, studerandemedlem

Minority Rights Group, London

Av: Maria Svenn

Från januari t.o.m. mars 2005 praktiserade jag hos Minority Rights Group International (MRG) i London. MRG är en enskild organisation (NGO) som arbetar för att säkra olika minoritetsgruppers rättigheter runt om i världen. Deras arbete går huvudsakligen ut på att föra minoritetsgruppers talan internationellt, publicera forskning om minoriteter och utbilda både minoriteter och internationella aktörer (t.ex. FN och EU anställda) om minoriteters rättigheter, samt främja kommunikation mellan dessa parter. MRG samarbetar med mer än 150 organisationer i mer än 50 länder. På deras huvudkontor i London arbetar ca 30 anställda. Kontoret är uppdelat i fyra olika avdelningar: Finance Department, Fundraising Department, Programmes Department och Advocacy Department. Jag var placerad vid Programmes Department eftersom mitt arbete var knutet till MRGs utvecklingsprogram.

Under min praktiktid fungerade jag som assistent åt olika personer. Mina arbetsuppgifter var av både administrativ och akademisk karaktär. Jag började med att assistera vid en utvärdering av ett treårigt utvecklingsprogram som MRG precis slutfört. Min uppgift var då att gå igenom MRGs databaser och sammanställa all viktig dokumentation från detta program som sedan utvärderades av en konsult. Jag assisterade även personalen på Fundraising Department då de behövde hjälp med att söka projektanslag till ett nytt projekt som skulle fokusera på Afro-descendants i Sydamerika. Eftersom projektet ännu var i en planeringsfas var min uppgift att identifiera potentiella bidragsgivare och sedan utforma ansökningsbrev för projektanslag.

De arbetsuppgifter jag trivdes bäst med var dock de av akademisk karaktär. Jag fick utföra en del bakgrundsforskning till projekt som i flesta fall var relaterade till MRGs samarbete med FN-organ. Jag fick bl.a. bistå som forskningsassistent i framställningen av ett working paper som MRG presenterade till FNs Working Group on Minorities. Min uppgift var att kartlägga utvecklingsländers framsteg och tillbakagångar mot Millenniemålen, samt att skriva rekommendationer om hur målen kan förbättras genom uppmärksammandet av minoriteter och deras rättigheter.

Min praktiktid hos Minority Rights Group var väldigt rolig och lärorik. Jag trivdes mycket bra på arbetsplatsen eftersom jag kände mig välkommen från första dagen. Jag hade trevliga och hjälpsamma arbetskollegor som fick mig direkt att känna mig som en del av arbetsteamet och jag kände att jag alltid kunde vända mig till någon om jag stötte på problem eller undrade över något. Samtidigt gav mina handledare mig mycket ansvar och jag kände att de förväntade sig samma prestation från mig som från ordinariepersonal. Detta var stärkande för självförtroendet och det kändes kul att det arbete man utförde värdesattes högt. Det var även otroligt utvecklande att få samarbeta med så kompetenta och engagerade människor som mina arbetskollegor på MRG. De gav mig inspiration till fortsatta studier och framtida yrkesval.

Sammanfattningsvis vill jag bara varmt rekommendera MRG för andra som vill göra sin praktik hos en NGO som arbetar med minoritetsrelaterade frågor. Min praktiktid hos dem har på alla sätt levt upp till de förväntningar jag hade innan jag åkte. Jag vill dock poängtera att ansvaret över vad man får ut av sin praktik till stor del ligger hos praktikanten. Eftersom man kommer till en arbetsplats där alla är väldigt upptagna med sina egna arbetsuppgifter så måste man våga vara ärlig om vad man vill och kan göra för arbete för organisationen. Man kanske blir erbjuden för mycket eller för lite arbetsuppgifter stundvis och då är det upp till en själv att säga det till sin handledare.

Jag tycker också att möjligheten att få uppleva en av Europas mest spännande och mångkulturella städer gör det värt att söka sig till MRG. Kontoret ligger i East End nära Liverpool Street Station vilket enligt mig är Londons bästa stadsdel. Det är otroligt multikulturellt område med spännande marknader och nattliv. Jag tycker inte att man ska skrämmas av att det är dyrt att bo i London och att det skulle vara svårt att komma som ny till stan och hitta bostad. Allt det där ordnar sig! Den erfarenhet man får i utbyte av lite extra utgifter och ansträngning gör en utlandspraktik som min värd all möda och besvär.

Mercy Corps, Scotland

Av: Charlotte Peterson

Under fem månader, från Augusti 2004 till Januari 2005, har jag praktiserat på biståndsorganisationen Mercy Corps i Edinburgh. Mercy Corps är en internationell NGO med huvudkontor i både Edinburgh och Portland. Organisationen är verksam i mer än 35 länder i olika delar av världen. Själva inriktningen på de utvecklingsprogram organisationen handhåller är väldigt bred och projekten berör områden såsom emergency relief, food security, jordbruksutveckling, conflict reduction/prevention, microfinance, business development service, hälsa, utbildning samt vatten och sanitet.

På huvudkontoret i Edinburgh arbetar ca. 20 personer, vilka är fördelade på följande tre avdelningar; Programmes Department, Finance Department och Development Department. Jag har varit placerad på programavdelningen och har därmed huvudsakligen arbetat med organisationens pågående program och projekt. Många av mina arbetsuppgifter har varit av administrativ karaktär, så som att svara i telefon, fotokopiera, sätta samman dokument för ansökningar om anslag, läsa och ta ut relevanta nyheter i nyhetsbrev och press, granska rapporter samt förbereda möten och konferenser. Jag har också fått genomföra en hel del forskningsbaserade undersökningar, vilka framför allt har berört donor research för olika länder där organisationen opererar. Jag har också fått lära mig att utarbeta sk. logical frameworks för projektanslag samt att granska och skriva rapporter till de statliga institutioner där anslagen kommer ifrån.

Jag har upplevt Mercy Corps som en ganska lätt arbetsplats att ta sig in på, trots ett mycket högt arbetstempo. Kontorsmiljön är fantastiskt trivsam i ett vackert gammalt klassiskt nyrenoverat trevåningshus, typiskt för just Edinburgh. Arbetskamraterna har alla varit mycket trevliga, artiga, hjälpsamma och, framför allt, tacksamma för det arbete som man utför åt dem. Jag har haft turen att få arbeta tillsammans med en mycket bra handledare (Christina Phillips från Scottish Executive) där dialogen hela tiden varit av en öppen och hjärtlig karaktär. Jag tycker också att praktikplatsen har levt upp till de förväntningar jag hade innan jag åkte. Jag ville framför allt lära mig mer om hur biståndsvärlden fungerar i praktiken (relationen mellan fältkontor – huvudkontor – statliga institutioner där det ekonomiska stödet kommer ifrån) samt hur internationella NGOs löser de dagliga problem och frustrationer som ständigt uppkommer. Detta har jag också fått en mycket god inblick i under min praktikperiod på Mercy Corps. Jag tror dock att det är viktigt att man som sökande till praktikplatsen redan vid intervjutillfället för en öppen dialog om vad man som volontär förväntar sig att få ut av sin praktikperiod. Stämmer ens mål och förväntningar inte överens med vad Mercy Corps kan erbjuda så tycker jag att man skall vända sig till andra organisationer. Det är i slutändan du som praktikant som spenderar tid och pengar på att utföra en viss typ av arbete och då är det onekligen också viktigt att du känner att det ger dig något i slutändan. Jag tycker att det periodvis har varit hårt att vara praktikant, du är inte riktigt en del av teamet och tenderar att få ganska ostimulerande arbetsuppgifter, men i ett mer övergripande perspektiv så har jag lärt mig otroligt mycket om biståndsvärlden under min praktikperiod. Jag har dessutom lyckats få en tre månader lång projektanställning på Mercy Corps, vilket jag är mycket glad för.

Nigeria -Democracy on trial

Dr. Cyril Obi, a Senior Research Fellow at the Nigerian Institute of International Affairs, Lagos was introduced by chairman Lennart Wohlgemuth.

Since Nigeria returned to democracy in May 1999, after almost three decades of military rule and almost two decades of economic crises, the country has been faced with the complex challenges of national reconciliation, national reconstruction and economic reform, and democratic consolidation. Even after holding the post-transition general elections in 2003, Nigeria continues to grapple with these challenges and the citizenry is still anxious to see and enjoy the benefits of ”democracy dividends” – social welfare, justice, equity, and equal access to resources and power.

Also watching with keen interest is the international community that is highly expectant that a democratic Nigeria would realise the country’s immense potential and play a leadership role particularly in the areas of regional conflict resolution, peace building and development in Africa. Apart from the role of Nigeria as a pivotal state or the African Giant, its huge population of an estimated 120-130 million people is Africa’s largest market and reservoir of highly skilled professionals. Nigeria is also the largest producer of petroleum and gas in Africa, and is critical to the energy security calculations of the West, particularly the United States that is increasingly looking towards West Africa and Nigeria as a source of diversifying oil supplies from total dependence on the volatile Middle East.

It would appear that since the return of democracy, Nigeria has witnessed an escalation of violent conflict. The struggles as noted earlier are driven by the quest to fill the power vacuum left by the retreating military, but more fundamentally, the contestations between various groups in a context of rising demands relative to shrinking scarce resources. These conflicts have largely been identity driven: communal, ethnic and religious. The ”we” against ”them”, ”indigenes” versus ”settlers” and ”insiders” versus ”outsiders” relations of inclusion/exclusion have been continuously mobilized and deployed in the rivalries and violent struggles for access to power and resources. The whole issue of political space in the sense of exclusive control and rights within a claimed territory, to the exclusion of ”others”, has been a distinct feature of the unfolding crises. The process of discriminating against or excluding ”other” Nigerian citizens on the basis of their being ”non-indigenes” or belonging to ”other” religions or ”other” communities can be gleaned from conflicts that have ravaged the Northern and Central parts of Nigeria, as well as the oil-rich Niger Delta region where violence has reached alarming levels.

In spite of having passed the post-transition election test, Nigeria’s democracy is still on trial. This trial, started long ago, but the attention of this lecture is on the most recent phase of the quest for democracy in Nigeria. The emphasis is also on the content of democratic politics rather than its form, and the reality that democracy in Nigeria is still a contested terrain rather than a settled matter.

The legacy of three decades of military (mis)rule, a squandered oil boom, the nature of the Nigerian Petro-state, the nature of the Nigerian political elite and the subversion of national-social contract has turned full circle to come home to roost with a vengeance. How Nigeria would fare now, and in the future would depend on how the current challenges confronting the democratic project are engaged by the political forces jostling for power – their approach to politics either as war in which the winner takes all or as a bargain, based on give and take, and equity in the service of the Nigerian people and their well-being and freedom.

The Legacy of the Military in Politics
The military faction of the Nigerian ruling class have moved from determining its civilian successors, to self-succession by civilianising the position of the military head of state within a democratic framework. It is a legacy that cast democracy in the image of the military.

Given the fact that the military in Nigeria is a product of Nigerian history and in particular the colonial project, it reflected all the contradictions in the society. In its attempts to consolidate its hold on power and accumulate resources to become a class for itself, the military elite became politicised, but beyond that it militarised politics. The military as a more cohesive national institution in the absence of a counterweight in terms of nation cohesion in civil society, has been able through its capture of state power and resources to dictate its access to power. The logic of capturing state power and defending such power, meant that politics became a zero-sum game, and only those who could muster and unleash enough violence and also control the institutions of state could win the political wars for power.

Closely related to the foregoing, is the complete intolerance for opposition. The transfer of the chain of command from the military to the political sphere left no room for opposition politics that was translated to disloyalty.

The legacy of the military faction of the ruling elite to the political process was the paradoxical authorship of a democracy borne out of a dictatorship. At the very best it offered only part of an opportunity to advance a democratic project, but this was against the background of a tradition of the militarization of social life and politics, and the framing of the rules of the game to favour its long-term post-transition interests. The obsession with power, the use of violence in the struggle for access to resources and power, and the control of public institutions and resources to consolidate control over power, and the intolerance of opposition have outlived formal military rule in Nigeria.

Fortunately, there are signs that there are social forces albeit in an uncoordinated form that can begin to engage the transformation of the legacy of the military.

They have found the new democratic opening as a veritable framework to advance the agenda. Some of their victories include the registration of more political parties, more respect for human rights, and the formation of a broad-based opposition alliance – Conference of Nigerian Political Parties (CNPP). But a lot more has to be done to advance these modest gains is a sustained manner.

The Nature of the Nigerian Petro-State
As noted earlier, from the 1970’s Nigeria came to be entirely dependent on earnings from the production and export of crude oil. As such, it depends on oil as a source of national revenus and foreign exchange earnings.

This has had far reaching implications for the nature of the state and its policies. It is however important to note that, the oil on which the state is dependent is actually produced by foreign oil multinationals that have the monopoly of the technology of oil extraction. This implies several things: these oil companies occupy a central place in Nigeria’s political economy and therefore have leverage over the State. Therefore it is difficult for the state institutions to effectively regulate them. This means that the state is strong by virtue of the petrodollars that flow into its coffers, but weak by virtue of the fact that it depends on oil whose international price it does not determine, and whose production it does not control.

Several issues arise from this relationship between state and oil. Firstly, is that power is often centralised in the state, but more fundamentally, the state is captured by those who can forcefully organise a takeover. The prize of capturing such a state is access to fabulous wealth. Also such a state has limited autonomy and cannot therefore act in the interest of all, but rather in the interests of a few. In a recent study on Bottom of the Barrel: Africa’s Oil Boom and the Poor, by Ian Gary and Terry Karl it is estimated that that Nigeria has earned about $340 billion dollars in the past forty years, yet today about 70 per cent of Nigerians are poor. Such a system offers no real incentive for the decentralisation of state power, accountability or development.

Politics is highly personalised and factionalised, and institutions are weak. Thus making it difficult for a coherent national ruling class to emerge, and for a developmental ethos to take root within the state. This provides a context for the use of violence to contest for access to power and resources, but it also leads to instability.

The very nature of oil as a commodity of power, fuelling patrimonial networks that are neither transparent nor accountable makes democracy more of an appearance than a reality. In such a context the temptation to wilfully manipulate state institutions and oil resources to satisfy the interests of a hegemonic faction of the ruling class is overwhelming.

The Nature of the Nigerian Political Elite
It is impossible to discuss the democratic project in Nigeria without considering the role of the Nigerian political elite.

When it became clear that independence was imminent this elite mobilised ethnicity to canvass for support for its ascension to power. This laid the foundation for the politicisation of ethnicity and religion, and the intense rivalry (and division) between ethnic groups and geo-political regions (later states) in Nigeria.

Two issues are however fundamental, the deep divisions within the elite along personal, ethnic, religious, and factional lines, and the lack of a clear vision or common ideology for a broad social project. The first suggests an incoherence of the elite leading it to engage in acrimonious internal rivalry and conflict, and the second promotes political opportunism, lack of principles and poor leadership. These explain why certain elements and forces within the political elite colluded with the military faction to subvert the democratic ethos for selfish gain, and why the political class cannot reach a consensus on how it will define a national basis for Nigeria’s democratic project.

The implication of the nature of the dominant faction of the political elite is that it sees democracy more as a means to an end, rather than an end itself. This creates problems in relation to its capacity to truly represent the broad interests of the Nigerian people, or even play by the rules, when its grip on power is threatened.

Many will argue that the political elite only takes care of its interests by manipulating the emotions of the masses. This may be true. But such definite answers tend to gloss over the reality that the political elite is not homogenous or united.

The key is to rekindle a sense of belonging and purpose in the people, and reach a new social contract in which government pursues policies that are inclusive, and truly serve the people.

The economical and international dimensions
Clearly there is a lot of effort in sanitising the investment environment as a way of strengthening the economic foundations of Nigeria’s new democracy. These however raise some issues. The first is what Robinson in her book, Disciplining Democracy, refers to as ”Exclusionary Democracy”, in which economic reforms are not subjected to any thorough going national debate, and actually exclude, disempower and impoverish the people, dashing their hopes for a better quality of life. Conforming to the global ”ideological moment” the ruling elite has imposed economic and political projects from above directed more at satisfying the conditions laid down by external constituencies: the International Financial Institutions and the Donor community.

It is pertinent to note that in spite of the reforms, very little development has taken place outside the oil and service sectors leading to high rates of unemployment, social misery, violence and crime.

At a fundamental level, the interest of the world’s powers in Nigeria’s oil appears to favour centralised political forms that make oil business less complex and highly profitable. Reactions to the Niger Delta crisis clearly show an international preference for strong measures to guarantee uninterrupted supplied of cheap high quality Nigerian crude to the world market. It is not unusual for profit and energy security calculations to be placed before the people that pay such a heavy price for oil production in their land. This hardly considers the democratic option.

Seminar discussion
Dr. Cyril Obi believes that democracy will thrive in Nigeria. But the real issue and fundamental question is Whose Democracy? At what cost?

A petrol state drains all other production within the country. Because too many relay too much on the large amount of money that the oil brings, there is no need to produce something else. In the Petrol State there is a correlation between the easiness to extract money and the low production of other things.

Most people want fast solutions, but democracy is a continuos struggle. Democracy is an opportunity and possibility for the people.

Under the forces of economic globalisation, two decades of implementation of a new social contract, have failed to deliver development to the people. What perhaps is needed is less, not more of the same. A new democracy from below, rooted in the people and a developmental state, representing and reflecting their quest for dignity, equity, welfare and freedom. Such a grassroot-funded democracy offers brighter prospects.

Summary: Åsa Elfving