Föreningen för utvecklingsfrågor

I panelen:
Kajsa B Olofsgård, Enheten för internationell handel, Utrikesdepartementet
Anna Egardt, Kommerskollegium
Karin Stenmar, Dem Collective
Stefan de Vylder, nationalekonom
Mats Wingborg, journalist
Åsa Skogström, Hungerprojektet

Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna
Lars Lindén, riksdagsledamot för Kristdemokraterna
Lotta Hedström, riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna
Alice Åström, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
Annika Qarlsson, riksdagsledamot för Centerpartiet
Björn Hamilton, riksdagsledamot för Moderata samlingspartiet

Moderator: Agneta Gunnarsson, journalist och konsult.

I december 2005 träffas världens handelsministrar i Hongkong för att återuppta förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen, WTO. Villkoren för världshandeln är en avgörande utvecklingsfråga för många länder. Men hur påverkas kvinnor respektive män? Kan frihandel och globalisering bidra till ökad jämställdhet? Hur arbetar Sverige för att belysa och främja kvinnors rättigheter inom världshandeln?

Lotta Hedström, riksdagsledamot för Miljöpartiet de Gröna, hälsade alla välkomna och inledde med att berätta lite om tankegångarna kring upprinnelsen till detta seminarium, som kom till på initiativ av FUF.

Kajsa B Olofsgård, biträdande enhetschef på Utrikesdepartementets enhet för internationell handel, var förste talare. Hon inledde med att tala om hur den svenska regeringen arbetar för att lyfta fram ett genusperspektiv i den internationella handelspolitiken. På enheten för internationell handel arbetar man med handel som ett viktigt verktyg som genererar tillväxt och välfärd, samt ger ett utbyte av idéer och varor. Arbetet syftar till att utveckla handeln och de handelspolitiska verktygen. Varje enskild handläggare har ett ansvar för att föra in ett jämställdhetsperspektiv i alla ärenden. Samtidigt är genusperspektivet enligt Olofsgård väldigt nytt, både för enheten och inom handelspolitiken i stort. Det finns ett visst motstånd mot dessa frågor hos många aktörer inom det internationella handelssystemet, speciellt i utvecklingsländer. Olofsgård menade att detta motstånd har sin grund bl.a. i en rädsla för att mänskliga rättigheter och genusperspektiv ska bli ytterligare ett sätt för västvärlden att villkora den internationella handelns premisser.

På UD finns idag en medvetenhet kring att handel och handelspolitik påverkar kvinnor respektive män på olika sätt, eftersom könsmönster påverkar arbetsfördelning, konsumtionsmönster och ägarförhållanden.

Olofsgård menade att det krävs ett brett samarbete för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. För att föra in detta i det dagliga arbetet har enhetens samtliga handläggare skrivit kortanalyser med fokus på jämställdhetsarbetet. Rent konkret har man valt att lägga fokus på fyra områden. Dessa är valda dels för att skapa en heltäckande bild, dels för att hjälpa enheten att utveckla sin metodik på jämställdhetsområdet.

– WTO
Olofsgård förklarade att valet av detta område beror på att alla slags samhällsfrågor ryms inom WTO-förhandlingarna, men även på att det inom organisationen finns en blind fläck vad gäller genusfrågor. Denna blinda fläck har olika förklaringar, varav Olofsgård ansåg att den främsta är utvecklingsländernas motstånd. Detta beror i sin tur på oron för protektionism samt en rädsla för att greppa nya områden. Utvecklingsländernas delegationer är ofta alltför resurssvaga för att hantera nya frågor. En annan orsak är att WTO är en ren förhandlingsorganisation, vilket medför att det tar längre tid att föra in nya frågor. De frågor som så småningom tas upp till förhandling behöver förarbetas, vilket görs i UNCTAD och OECD. Ytterligare en orsak till motståndet är att en av grundpelarna i organisationen är grundläggande likhet för alla och därför finns en skepsis till positiv särbehandling.
UD:s enhet för internationell handel arbetar på så sätt att man inför Hongkongmötet försöker arbeta in jämställdhetsperspektivet i alla enskilda positioner och positionspapper, samt lyfta fram EU-sammanhanget. Olofsgård påpekade dock att det är viktigt att vara realistisk; om man lyckas komma överens i EU-kretsen om att detta är viktiga frågor har man förmodligen kommit ganska långt.
Ett annat fokusområde är personalpolitiken. Vad gäller rekrytering och hantering av sina anställda finns enligt Olofsgård inget jämställdhetsperspektiv och hon ansåg att det råder stor omedvetenhet kring behovet av genusbalans.
Lite mer omedelbara resultat kan man hoppas på när det gäller WTO:s utbildningsprogram och handelsrelaterade bistånd till de kurser som är kopplade till förhandlingarna. Här är Sverige den enskilt största givaren och det finns därmed en möjlighet att föra en ganska direkt dialog. Man har som krav att undervisningen ska beröra effekterna av genuspolitik samt att sammansättningen av deltagare ska ha en balans mellan män och kvinnor.
Det fjärde fokusområde man arbetar med är de handelspolitiska granskningar som WTO genomför med viss periodicitet. Dessa granskningar erbjuder ett lämpligt tillfälle att föra en diskussion om ett specifikt lands handelspolitik och huruvida denna står i strid med WTO:s anda. Olofsgård uttryckte förhoppningar om att man på detta område ska kunna föra in en jämställdhetsdiskussion sedan den nya ordföranden för området har visat sig positiv till genusfrågor.

– Initiativet Globalt ansvar
Detta är ett något mer lätthanterligt område, enligt Olofsgård. I och med att det är ett svenskt initiativ kan Sverige bättre styra det som görs. Man arbetar med företagens sociala ansvar genom en grupp som finns på UD:s enhet för internationell handel. Dess uppgift är att föra ut information om de internationella konventioner som gäller mänskliga rättigheter och framför allt mänskliga rättigheter i arbetslivet. Utgångspunkten är OECD:s riktlinjer för multinationella företag, samt FN:s Global Compact. Gruppens arbete består av omfattande kontaktverksamhet och information till företag, frivilligorganisationer, fackliga organisationer m.m. och har redan idag bred spridning. Man arbetar genom seminarier och har en ganska omfattande verksamhet, därför finns det stora möjligheter om även jämställdhetsperspektivet börjar föras in i verksamheten.

– Bilaterala och regionala frågor
Det tredje området är lättare att komma överens inom än inom WTO eftersom detta är en mindre krets. En annan underlättande faktor är att handel idag ingår i ett bredare sammanhang som även innefattar politisk dialog, utvecklingssamarbete, och en rad andra frågor. Sedan ett tiotal år tillbaka kräver EU, som en förutsättning för att överhuvudtaget ingå ett frihandelsavtal, att förhandlingsparten har en allmän klausul om mänskliga rättigheter. Cotonou-avtalet, som enkelt uttryckt är EU:s avtal med sina gamla kolonier i Afrika och Stillahavsregionen, går enligt Olofsgård mycket långt vad gäller detta. Det är ett brett avtal som innehåller specifika skrivelser vad gäller jämställdhetsaspekter. Man har även ensidiga tullpreferenser riktade till utvecklingsländer, som innebär att de kan få extra förmåner om de lever upp till vissa konventioner, där två grundläggande konventioner om jämställdhet ingår.

– Tjänstesektorn
Valet av tjänstesektorn har gjorts eftersom många kvinnor arbetar inom denna sektor och den har stor betydelse för ännu fler kvinnor. Det ger enligt Olofsgård väldigt mycket på ett konkret plan samt möjligheter att utveckla metoder för att arbeta vidare med frågorna.

Anna Egardt från Kommerskollegium berättade om en utredning som hon gjort på uppdrag av Utrikesdepartementet. Utredningen behandlade genus och jämställdhetsaspekter i regionala och bilaterala frihandels- och associationsavtal, alltså den tredje punkten som Olofsgård tog upp. Utredningens syfte var att ta fram förslag på hur genus och jämställdhet kan integreras i sådana avtal, samt vilka uppföljningsrutiner som kan utarbetas. I utredningen ingick även en kartläggning av alla USA:s och EU:s frihandelsavtal. Egardt underströk att hon i sin läsning av avtalen valt att tolka jämställdhet brett, alltså även innefattande mänskliga rättigheter och lika rättigheter i arbetslivet. Kartläggningen visade att USA och EU skiljer sig åt ganska mycket i hur man integrerar jämställdhet i frihandelsavtal. USA:s avtal reglerar enligt Egardt främst rena frihandelsaspekter, med undantag av ett kapitel om arbetsrätt och miljö. I detta kapitel finns en standardformulering om att man ska främja ILO:s principer, och däri ingår att kvinnor ska ha lika rättigheter i arbetslivet som män. EU har inte någon strukturerad modell för hur genusaspekter integreras. Egardt förklarad att avtalen ser annorlunda ut och bygger mer på samarbete inom utvecklingsfrågor och på det sociala området; därmed är jämställdhetsbestämmelser mer förekommande i avtalen, dock i väldigt olika utsträckning. I vissa avtal finns en uppsamlingsbestämmelse som exempelvis behandlar kvinnor i utbildning och skydd för mödrar och barn. Andra avtal har enstaka jämställdhetsbestämmelser på vissa områden, exempelvis utbildning. Sedan finns det vissa avtal som är helt jämställdhetsintegrerade. Cotonouavtalet är ett sådant avtal. Här sägs att man ska ta hänsyn till genus inom avtalets alla områden; de politiska, ekonomiska och sociala sektorerna. EU integrerar således genus på olika sätt i olika avtal, med en ganska hög ambitionsnivå men svaga uppföljningsmekanismer. Egardt menade att detta kan generera svårigheter och att man måste följa upp avtalen bättre. För att stärka uppföljningen föreslog Egardt att några områden som är viktiga för kvinnor väljs ut och att man inom dessa utvecklar en heltäckande metodik för uppföljning. De områden som Egardt under sin undersökning fann lämpliga är:
– Jordbruk
– Tjänster
– Gynnande av kvinnors entreprenörskap

Dessa olika område är valda av olika anledningar, med den gemensamma nämnaren att det finns ett inbördes samband mellan genus och handel. Egardt lyfte särskilt fram gynnande av kvinnors entreprenörskap och utbildning som en viktig faktor. Här har man sett att det finns ett samband mellan jämställdhet och ekonomisk tillväxt. Ett exempel på hur kvinnors entreprenörskap kan gynnas är att ge rådgivning och marknadsinformation. Ett annat exempel är att stärka mikrofinansiella institutioner som hjälper kvinnor att ta lån för att bli entreprenörer. Det är ofta svårare för kvinnor att få låna, då de anses vara en större risk i kreditsammanhang trots att statistiken säger annorlunda. Andra områden som kan vara lämpliga att ha jämställdhetsperspektiv på och som redan förekommer i Cotonouavtalet är reproduktiv hälsa, familjeplanering utbildning och humanitär hjälp.

Egardt talade lite om sina funderingar kring i vilken form jämställdhet kan integreras i handelsavtal. Eftersom handel är en viktig drivkraft för ekonomisk och social utveckling bör förändringar inte tvingas fram genom handelssanktioner. Egardt menade att man då riskerar att stänga av en viktig kanal för ekonomisk utveckling och därigenom tvinga in kvinnor i värre förhållanden. Utvecklingsländer kan också komma att tolka genusklausuler som ett protektionistiskt verktyg, som Olofsgård nämnde tidigare. Vad som istället behövs för jämställdhetsintegrering är samarbetsprogram i kombination med kapacitetsuppbyggnad. Egardt återkom här till vikten av mätbara uppföljningsmekanismer, annars riskerar avtalet att bli tandlöst. Uppföljningsmekanismerna bör konkretiseras i avtalen och indikatorer behöver användas för att utvecklingen ska kunna mätas. Vissa avtal innehåller idag en del uppföljningsmekanismer, men denna uppföljning är enligt Egardt svag.

Egardt berättade också att hon under undersökningens gång märkt att det inom EU inte finns någon samordning mellan handelsdirektoratet och utvecklingsdirektoratet. I uppbyggnaden av avtalen utgår man från att det finns en koherens mellan handel och utveckling men detta speglar sig inte i uppföljningen. Ett förslag är därför att skapa en samordning mellan dessa direktorat. Sammanfattningsvis menade Egardt att man bör skapa institutionella förutsättningar för uppföljning, samtidigt som jämställdhet skrivs in i avtalen, samt följa upp och mäta rätt saker i form av indikatorer. Egardt tog upp exempel på indikatorer från FN:

* Human Development Index
* Gender Development Index
* Gender Empowerment Measure
* FN:s millenniemål

Samt från Världsbanken och ILO:

* Databasen GenderStats (hälsa, utbildning, fattigdom och politiskt deltagande)
* Social Indicators of Develpoment (befolkning, arbete, förväntad livslängd, mödradödlighet)
* Yearbook of International Labour Statistics (ekonomiskt aktiv befolkning, arbetslöshet, lön och arbetstid)

Ytterligare några exempel på indikatorer är tillgång till krediter och andra resurser, legala rättigheter, tillgång till basala tjänster som exempelvis familjeplanering.

Egardt sammanfattade sin presentation med rådet att ambitionsnivån bör sänkas och uppföljningsmekanismerna stärkas när det gäller att integrera genusaspekter i bilaterala och regionala avtal.

Stefan de Vylder, nationalekonom, fokuserade på jordbrukssektorn. Det är den sektor som sysselsätter i särklass flest människor i hela världen och inte minst kvinnor; i vissa länder i Afrika står kvinnor för över två tredjedelar av jordbruksproduktionen. Som dagens system ser ut tjänar fler män än kvinnor på systemet och fler kvinnor än män drabbas av det, enligt de Vylder. Han varnade för de generaliseringar som lätt görs då man talar om jordbrukssystemet eller handeln med jordbruksprodukter, och belyste de skillnader som finns mellan olika utvecklingsländer. De handelshinder som finns idag retar främst upp medelinkomstländer, exempelvis många länder i Latinamerika. Det är dessa länder som i WTO driver frågor om att minska handelshindren. De allra fattigaste länderna drabbas enligt de Vylder inte främst av handelshinder utan av västvärldens prisdumping. För trettio år sedan var Afrika söder om Sahara en stor livsmedelsexportör, nu är regionen istället en stor livsmedelsimportör. Även om detta inte enbart beror på den rika världens dumping, utan till viss del dålig jordbrukspolitik inom länderna, finns en korrelation med handelssystemens utformning. Statistiskt sett är en bonde i Afrika inte förmögen att försörja en enda stadsbo med basföda, vilket är resultatet av en enorm prisdumpning. de Vylder menade att de rika ländernas agerande i WTO präglas av en motsägelsefull hållning. Man predikar frihandel men just på jordbruksområdet, där fattiga länder skulle kunna göra sig gällande, dumpas priserna och subventionerade jordbruksprodukter vräks in på fattiga länders hemmamarknader. Vad har då detta att göra med män och kvinnor? Det finns ett könsmönster i jordbrukets arbetsfördelning och kvinnor är enligt de Vylder de stora förlorarna på västvärldens prisdumpning. Kvinnor är dominerande i produktionen för hemmamarknaden, det vill säga det småskaliga jordbruket. Prisdumpningen slår undan benen för kvinnornas försäljning av överskottsmat på den inhemska marknaden. Män återfinns i exportsektorn, de handhar ofta försäljning av så kallade cash crops. Inom boskapsskötsel har män ofta hand om uppfödning av stora djur, kreatur, medan kvinnor har hand om smådjur, höns och dylikt som är nödvändiga för försörjningen av den egna familjen. Män utnyttjar de försäljningskvoter som exempelvis EU har för att sälja kött, och tar då hand om inkomsterna från detta. Regeringarna i dessa länder gör enligt de Vylder väldigt lite för att stödja det inhemska småskaliga jordbruket. de Vylder refererade till en genderanalys av Namibias statsbudget som han varit med om att ta fram och där de tittade mycket på jordbrukssektorn. Undersökningen visade bland annat hur regeringens jordbruksstöd, såsom krediter, veterinärstöd och basala tjänster fördelades. 90 procent av allt jordbruksstöd gick till män, trots att män endast kontrollerade 30 procent av jordbruksproduktionen. När det kommer till exportsektorn som kan vara en oerhört viktig källa till sysselsättning och inkomster för både män och kvinnor framträder också ett mönster. Inom exportjordbruket finns en del ganska lönsamma nischer för vissa varor; på senare år har det bland annat vuxit fram en export av snittblommor, färska jordgubbar och grönsaker. Här får kvinnor arbete, ofta som tillfällig arbetskraft. de Vylder menade att det naturligtvis är bra att kvinnorna får jobb, även om dessa arbeten ofta är förenade med vissa hälsorisker på grund av pesticider och dylikt. Men medan kvinnorna får jobb som säsongsarbetare kontrollerar männen distributionskedjorna, försäljningen, den vidare förädlingen, samt krediterna. de Vylder återknöt till Egardts resonemang om krediter och nämnde siffror som pekar på att endast 3 procent av alla banklån i världen tas av kvinnor. Avslutningsvis återkom de Vylder till att det när det gäller prisdumpning och försvårandet av livsmedelsproduktion för hemmamarknaden är det fler kvinnor än män som förlorar på dagens system. Handelssystemet har således olika effekter beroende på vilket kön man tillhör.

Åsa Skogström från Hungerprojektet berättade att Hungerprojektet är en global biståndsorganisation som arbetar med Millenniemålen. Kärnan i detta arbete är underifrånperspektivet, det vill säga empowerment. Hungerprojektet har 125 anställda och så många som 60 000 lokala volontärer. Skogström berättade lite om de olika metoder man använder sig av för att stärka människor. Bland annat anordnas workshops och utbildning för att lära människor i de allra fattigaste områdena hur de kan utveckla sina liv och att förändring faktiskt är möjlig. En metod är att mobilisera människor att jobba tillsammans, och att själva bli den drivande kraften i att utveckla sina liv. De största problemen här är de sociala bitarna och kvinnornas situation. Skogström tog som exempel upp Hungerprojektets arbete i Afrika. Rent konkret arbetar man efter den s.k. Epicenterstrategin. Man börjar med en inledande workshop och samlar en hel by som får ta fram sin egen vision av vad de vill åstadkomma. Därefter inleds nästa steg som innebär att arbeta för att genomföra dessa visioner. Epicentret är ett koncept, men även en fysisk byggnad. I byggnaden bedrivs workshops, sjukvård och det finns lokaler för vuxenutbildning. Marken runt Epicentret odlas och de grödor som kommer därifrån är hela byns tillgångar. Alla representanter är genuskvoterade. Man har även mikrokreditbanker enbart för kvinnor. Skogström nämnde ett exempel från Uganda, där tio kvinnor med lån från mikrokreditbanken startat en grisodling. På tre år hade de gått från 2 till 14 grisar. Kvinnorna hade en noggrant uträknad kalkyl för att utöka verksamheten, och en de involverade planerade även att starta en butik med hjälp av inkomster från grisodlingen. Värt att notera var också att sex av kvinnorna var muslimer, detta löstes genom att endast de fyra kristna kvinnorna tog hand om grisarna medan de muslimska kvinnorna skötte annat som hade med odlingen att göra. På frågan om varför de ändå valt grisar svarade kvinnorna att det var detta som gav de högsta inkomsterna. Vidare berättade Skogström om sitt besök hemma hos en av dessa kvinnor. Kvinnan hade mycket mark i sin ägo och tidigare hade hon endast odlat upp en bråkdel av den, men nu hade hon odlat hela dalen. När Skogström frågade varför hon inte odlat upp dalen tidigare svarade hon: ”jag visste inte hur man gjorde.” Här betonade Skogström vikten av kunskap. Epicenterstrategin har visat sig vara en mycket effektiv metod, när det t.ex. var torka i Malawi var det ingen i ”Epicenterbyn” som omkom.

Skogström talade sedan om de positiva trender man ser inom internationell biståndsverksamhet. En av dessa trender är att mer och mer bistånd går till det civila samhällets fristående organisationer. Dessa har enligt Skogström mycket större möjligheter än regeringar att nå människor på gräsrotsnivå.

För att återknyta till diskussionen kring det förestående WTO-mötet tog Skogström upp de möjligheter som handel har för att öka jämställdhet. Detta kan inte ske med automatik då kvinnor och flickor inte har samma möjligheter att utbilda sig. För att öka jämställdheten menade Skogström att kvinnor måste få samma möjligheter att utbilda sig, få tillgång till krediter och ges möjlighet att äga mark. Sverige bör driva denna fråga inom handelsområdet. Skogström avslutade med ett citat: ”Om du vill ha framgång i ett år, odla säd. Om du vill ha framgång under tio år, odla träd. Men om du vill ha framgång under hundra år, satsa på människor.”

Mats Wingborg, skribent som har skrivit mycket om arbetsmarknaden i utvecklingsländer, tog sin utgångspunkt i en nyligen publicerad artikel från The Economist. Denna artikel beskrev förändringar på den globala arbetsmarknaden. Den globala industriarbetarklassen har fördubblats och denna industrialisering skiljer sig ganska markant från det förra sekelskiftets industrialisering. I denna nya industriarbetarklass är en majoritet kvinnor. Textilindustrin är den främst växande sektorn och däri råder fullständig dominans av kvinnor.

Ett annat fenomen som kännetecknar denna förändringsprocess är de ekonomiska frizonerna som enligt Wingborg har ökat explosionsartat. EPZ, (Export Processing Zones) kallas dessa enklaver där allt som produceras går på export. Det finns 5000 sådana zoner i världen och ungefär 42 miljoner människor arbetar i dem, varav 80 % är kvinnor. Dessa enklaver har gjort sig kända för att kasta ut fackföreningsrörelser och försvåra för arbetare att organisera sig. Systemet har även medfört att många människor, främst kvinnor, har flyttat från byar in till städerna för att arbeta. Wingborg belyste två av de huvudsakliga frågor han ansåg att man måste ställa sig.

* Hur har kvinnornas liv påverkats av denna förändring?
* Hur kan deras villkor förbättras och vad kan vi göra, eftersom många av dessa produkter exporteras till vår del av världen?

Wingborg berättade att han i tjugo års tid har rest runt i olika ekonomiska frizoner. Frågan om hur kvinnors liv har förändrats ger en ganska sammansatt bild. Dels förekommer en enorm exploatering, med långa arbetsdagar och låga löner. Det råder även könsdiskriminering på så sätt att i de fåtal sektorer som domineras av män är lönerna nästan dubbelt så höga. Zonerna präglas också av återkommande repression och stora problem med arbetsmiljön. Dock är det enligt Wingborg ett faktum att dessa kvinnor absolut vill ha kvar sina jobb. Många har flyttat långväga för att kunna arbeta. Trots dåliga arbetsförhållanden och låga löner tjänar de något bättre än om de skulle arbeta inom jordbruket eller i produktionen för inhemsk försäljning. Många vill heller inte tillbaka till sina byar, utan ser bättre möjligheter i storstäderna. Dock underströk Wingborg att man givetvis vill se förbättringar på det fackliga området och av löneläget. Vad gäller löneläget inom textilindustrin nämnde Wingborg att man för kostnaden av en anställd i den tyska textilindustrin kan ha sextio anställda i den indonesiska textilindustrin.

Wingborg gav målande bilder av olika frizoner som han har rest runt i. I Katnuanyaka, som är Sri Lankas största frizon där 50 000 människor arbetar, slogs man i decennier för facklig organisering. För ett år sedan kom ett genombrott då företagsledningen på ett franskt textilföretag, Bratex, efter en lång strejk gick med på att de anställda skulle få bilda en fackförening. Wingborg har besökt denna frizon både före och efter bildandet av fackföreningen. Han menade att det hade skett en hel del reella förbättringar, exempelvis av löneläget och att de anställda hade rätt till ett glas mjölk vid mer än fyra timmars övertid. Den främsta skillnaden märktes dock i kvinnornas ökade självförtroende och framtidstro. Wingborg fick av ett fackligt ombud i Bangladesh veta att männen oftast tog hand om hela lönen från kvinnornas arbete. Detta var emellertid inte enbart av ondo eftersom arbetande kvinnors förhandlingsposition stärktes i familjen. I Shenzen, som är Kinas största frizon, uttryckte unga kvinnor som arbetade där en oro för bränder i fabrikerna. Fabrikslokalerna innehåller en rad brandfarliga material och rymmer även sovutrymmen för arbetarna. I Shenzen finns enligt Wingborg Kinas första embryo till en fri fackförening, startad av kvinnor. Man vågar dock inte kalla sig för fackförening än eftersom det vore alltför farligt.

Wingborg avslutade med att betona att det är en otroligt viktigt uppgift att stödja de organisationer, både fackföreningar och kvinnoorganisationer, som växer upp i frizonerna. I västvärlden måste vi bli mer tydliga med att kritisera företag som kränker fackliga rättigheter, samt att kritisera regeringar som underlåter att ingripa då övergrepp sker.

Karin Stenmar från företaget Dem Collective inledde med att berätta om hur det kom sig att hon och Annika Axelsson startade företaget. Idén hade sitt ursprung i en ilska över hur textilproduktionen såg ut och de frågade sig om det fanns möjligheter att producera tyger på ett annat sätt samt om det fanns en målgrupp för sådana varor i väst. För tre år startade Stenmar och Axelsson en fabrik på Sri Lanka som producerar tyger och kläder med alternativa produktionssätt. Stenmar visade bilder från fabriken och sade att de anställda har tillgång till utbildning, får skäliga löner och det finns en fackförening.

När det gäller livsmedelsprodukter finns en rad klassificeringar och rättvisemärkningar, men Stenmar menade att textilområdet ligger långt efter. Det finns vissa klassificeringar men kläder och textilier innebär en mycket komplex produktionskedja som rör alltifrån bomull på fälten till färdiga produkter. Stenmar gjorde en mycket intressant problematisering av de begrepp som används inom handel och produktion för att klassificera produkter som rättvisemärkta. Vad innebär egentligen företagens Codes of Conduct? Hur följer man upp tillämpningen? Vad finns bakom begreppen? Dem Collective har i samtal med sina anställda kommit fram till en ny typ av industriell produktion. Stenmar delade in de olika produktionerna i ”konventionell produktion” respektive ”Fair Trade”.

Denna nya produktion, ”Fair Trade”, innebär att man tänker om en del kring de begrepp som används inom industriell produktion. Istället för minimilön talade Stenmar om ”levnadslön”. En lagstadgad minimilön innebär oftast inte mer än ett mål mat om dagen. Dem Collectives resonemang är att de anställda ska kunna leva på sin lön och att den därmed bör räcka till tre mål mat om dagen. Många multinationella företag talar om ”reglerad arbetstid”, vilket inte ska likställas med vår reglerade arbetstid utan ofta finns krav på att man måste arbeta övertid för att nå upp ens till minimilönen. Stenmar talade istället om ”rimlig arbetstid”, som innebär ett hänsynstagande till speciella helger och dylikt. Här ingår även arbetsmiljöhänsyn samt tid för att gå på toaletten, vilket inte alltid är självklart inom konventionell produktion.

Vad gäller fackliga rättigheter är det oftast svårt för de anställda att i praktiken organisera sig. Dem Collective talar därför om ”fackliga möjligheter”, vilket betyder att det finns en reell grund för fackligt engagemang. Stenmar betonade vikten av företagens ansvar. Konsumenter kan inte påverka genom ett aktivt val om det inte finns alternativ. Dem Collective har visat att man kan skapa en lönsam produktion utan att utnyttja människor.

Efter de sex inledande talarna var det dags för en paneldebatt där samtliga riksdagspartier fanns representerade för att svara på vad som bör göras för att främja kvinnors rättigheter i den globala handeln.

Efter en snabb presentationsrunda inledde moderator Agneta Gunnarsson frågerundan. I anknytning till det som Stefan de Vylder talade om undrade Gunnarsson om partierna tycker att fattiga länder ska få skydda sitt jordbruk?

Birgitta Ohlsson (fp) tog först till orda. Hon ansåg att diskussionen om frihandelns vara eller icke vara är något förlegad, eftersom alla idag enligt Ohlsson är ense om att frihandel behövs. Istället bör blicken riktas mot vad Ohlsson kallade den västerländska ”nationalstatsegoismen”. Problemet idag är att EU ger sex gånger så mycket i europeiskt jordbruksstöd som man ger i bistånd. Avregleras marknaderna ger man fattiga u-landsbönder en möjlighet. Att tala om att fattiga länder ska få skydda sina egna marknader är inte rätt väg att gå, menade Ohlsson.

Lars Lindén (kd) svarade att det kortsiktigt kan finnas en poäng med att låta fattiga länder skydda sig, men att de samtidigt måste ges en chans att få exportera sina varor. Att konkurrera med prisdumpade varor är inte lätt och man måste hjälpa de fattigaste länderna som har kommit i kläm i frihandeln.

Carina Hägg (s) menade att om dagens situation ska kunna förändras måste man arbeta på flera arenor. Att stötta kvinnor på utsatta positioner är en av dessa. En viktig faktor är att underlätta för Afrikas interna handel, sedan måste även västvärlden skapa gynnsammare förutsättningar genom att se över handelshinder och kvoter.

Annika Qarlsson (c) ansåg att frihandel kan vara en väg till utveckling, men tillade att det måste finnas ett socialt och moraliskt ledarskap i detta. Hon fortsatte med att tala om att man bör ”exportera Bamse”; är man stark måste man också vara snäll. Alltså, vi i västvärlden måste inse att vi sitter på en helt annan förhandlingsposition. Qarlsson höll med Lindén om att utvecklingsländerna eventuellt ska ges en möjlighet att skydda sina marknader i ett övergångsskede, men där behöver också vi i väst fundera på vad vi lägger våra pengar på.

Alice Åström (v) tog upp tre punkter, där den första var att den rika världens handelshinder bör ses över. Detsamma gäller subventionerna som gör att priser kan dumpas, och slutligen fattiga länders möjligheter att exportera. I västvärlden finns höga krav på hur livsmedel ska produceras, som många fattiga länder saknar möjlighet att leva upp till. Ångström menade att det bör undersökas om dessa krav endast är baserade på hälsofaktorer eller om det finns andra bakomliggande orsaker. Det behövs också biståndsinsatser för att hjälpa fattiga länder att producera enligt våra krav. I handelsfrågor bör också genderanalyser göras. Det är inte så att fattiga länder generellt är förlorare på att ha öppna marknader, utan som förts fram av tidigare talare tjänar många män på detta medan kvinnorna förlorar.

Lotta Hedström (mp) påpekade att Sverige historiskt sett hade utveckling under en form av protektionism. Först därefter började man liberalisera handeln. Hedström ville också föra in begreppet livsmedelssuveränitet i diskussionen, ett perspektiv som hon menade att många partier saknar. Hedström betonade slutligen att den ensidiga fokuseringen på exportsektorn leder tankarna bort från den inhemska produktionen. Det behöver inte enbart vara en fråga om export/import utan att kunna odla sin egen mat på sin egen mark.

Björn Hamilton (m) menade att frihandelsbegreppet bör vidmakthållas men inte enbart, utan man bör också kombinera detta med mänskliga rättigheter och utbildning. Ett vidgat frihandelsbegrepp är enligt Hamilton en förutsättning för utveckling.

Från åhörarläktaren kom en fråga om hur man ska underlätta för kvinnor att få utbildning, då det har visats i flertalet studier att kvinnors utbildning är oerhört viktig för ekonomisk utveckling. Birgitta Ohlsson hänvisade till ett kinesiskt citat som säger att om en man utbildas, utbildas en individ, men om en kvinna utbildas, utbildas en hel familj. Många utbildningssatsningar bör således vara inriktade på kvinnor eller flickor. Ohlsson belyste också problemet med att många länder infört skolavgift för grundskolan, vilket hon ansåg vara helt förkastligt eftersom rätten till utbildning måste vara en grundläggande, allmän rättighet.

Utbildningsinriktat bistånd har enligt Ohlsson visat sig vara mycket effektivt. Hon tog upp Sri Lanka som har en mycket hög läskunnighet, tack vare biståndsprojekt inom uppbyggnad av utbildningsväsendet.

Lars Lindén instämde i att riktade åtgärder mot kvinnor ofta ger mycket stor genomslagskraft och att kvinnor då har råd att skicka sina barn till skolan. Han tog upp exempel från sina erfarenheter ifrån rättvis handel-rörelsen, som genom åren har stöttat många småproducenter och som sett att när kvinnor får pengar går de till familjen, barnens utbildning exempelvis. När män får pengar går de enligt Lindén till andra, ofta onyttiga saker. Rättvis handel kan lösa många problem, menade Lindén.

Carina Hägg berättade att ledamöterna i Utrikesutskottet vänder sig starkt emot skolavgifter eftersom man ser att dessa medför att många familjer inte har råd att skicka sina barn till skolan. Detta är än mer tydligt i områden som är drabbade av HIV/AIDS, där många familjer tar hand om inte bara sina egna utan även andras barn. I dessa områden har även många lärare gått bort i sjukdomen. Nödvändiga åtgärder är därför att ta bort skolavgifter, utbilda nya lärare i en kontinuerlig takt samt ge dem möjlighet att få kontroll över sin hälsa så att de kan verka som lärare länge. En annan fråga som Hägg tog upp är att många föräldrar är rädda för att skicka sina döttrar till skolan. Det finns en oro för att barnen ska utsättas för sexuella övergrepp, både i skolan och på väg till eller från skolan. Detta är tyvärr mycket vanligt och något som bör diskuteras mer. Fattigdom är ett annat stort problem som gör det vanligt att barn går några år i skolan och sedan slutar för att hjälpa till med att försörja familjen. Ekonomiska, sociala rättigheter och politiska rättigheter är vägen att gå, avslutade Hägg.

Annika Qarlsson talade även hon om ett helhetsperspektiv och exemplifierade detta med betraktelser från Indien. Där slutar många flickor som kommit upp en bit i åldrarna skolan eftersom det inte längre är tryggt för dem.

Alice Åström återknöt till handelsfrågorna och menade att det även behövs mer utbildning för dem som jobbar med jämställdhets- och rättighetsfrågor på en högre nivå. Som Kajsa B. Olofsgård tog upp tidigare finns ett motstånd mot frågorna inom exempelvis WTO och här behövs också utbildning för att man ska inse vikten av dem.

En åhörare ställde en fråga som berör vår svenska vardag mer direkt, nämligen vilka krav kommun och landsting ställer när det gäller inköp av kläder och textil?

Lars Lindén talade om Globalt ansvar som ligger på Utrikesdepartementets bord, och undrade vad som görs där.

Lotta Hedström menade att det finns ett problem i att Kommunförbundet inte tror att de får ställa krav på kommunalt uppköpande, på grund av bl.a. EU:s regler.

Birgitta Ohlsson sade att om 10 procent av alla i västvärlden skulle handla rättvisemärkt skulle det göra mer för utvecklingen i fattiga länder än allt bistånd tillsammans. Som politisk policy måste man leva som man lär och därför är det viktigt att ta ett individuellt ansvar i denna fråga.

Enligt Carina Hägg har intresset för handelsfrågor förändrats i riksdagen. Det finns en större medvetenhet kring dem nu och man bör ta in dem i den politiska dialogen i större utsträckning. Till detta hör att ha införa ett codes of conduct-perspektiv vid upphandlingar.

Detta område berör vår konsumentmakt och moderator Agneta Gunnarsson undrade vad mer vi från svenskt håll kan göra förutom att som konsumenter ställa krav på kommuner och landsting.

Enligt Lars Lindén är svenska företag redan föregångare på många områden, han tog som exempel upp att Volvos minimilön i Kina ligger en bra bit över gängse minimilön i landet. Birgitta Ohlsson återkom till att frihandel är en motor för utveckling, men att gemensamma regelverk behövs på området. Det är inte bara inom internationell handel som problem finns. Många brott som sker i inhemsk produktion kommer aldrig till ytan.

Alice Åström tog upp att man inte bara bör titta på fackliga rättigheter utan även på det faktum att kvinnor anställs för att de är lågavlönade. Detta är en företagardiskussion man måste våga ta.

Björn Hamilton ansåg att Sverige bör vara närvarande där man kan påverka, både från statligt håll och från företagens håll. Detta kan innebära att man får bortse från principen att det inte är ”fint” att umgås med diktaturer. Kan Sverige påverka så bör man försöka göra det. Han menade även att det är bra att svenska män finns med i debatten eftersom det kan påverka andra män mer.

Lotta Hedström lyfte fram SwedWatch som gör ett bra arbete med att uppmärksamma hur svenska företag sköter sig utomlands. Hon varnade även för lågpriskedjor som både har usla anställnings- och produktionsvillkor. Som konsument kan man starta kooperativ och se till att göra aktiva val.

Som sista fråga undrade Agneta Gunnarsson vilka frågor inom jämställdhet och handel Sverige bör driva under ministermötet i WTO.

Birgitta Ohlsson menade att Sverige bör arbeta för att få fram fler kvinnor på chefspositioner. Lotta Hedström ville lyfta fram GATT-frågorna och hur dessa påverkar kvinnor.

Björn Hamilton belyste vikten av att stötta kvinnligt entreprenörskap, där en viktig fråga är att utveckla mikrofinansiella institutioner för kvinnliga företagare.

Lars Lindén höll med om betydelsen av mikrolån. Han tillade att man måste ta bort subventionerna för jordbruksprodukter så att var och en kan konkurrera med det man är duktig på.

Carina Hägg återknöt till det Björn Hamilton tagit upp om att det är viktigt att män talar om dessa frågor, att exempelvis manliga parlamentariker talar med andra länders parlamentariker. Man får heller inte svartmåla möjligheten att använda sig av WTO, det är den organisation som finns för att samla och lyfta dessa frågor.

Annika Qarlsson påminde om att vi i västvärlden sitter på en styrkeposition när det gäller förhandlingarna i WTO.

Avslutningsvis sade Alice Åström att vi måste se till att genusfrågor inte längre är en blind fläck för WTO – det man inte ser kan man inte påverka

Maria Bucher, studerandemedlem i FUF

Biståndsministern presenterade årets biståndsbudget och samtalade om Sveriges politik för global utveckling (PGU) och de utmaningar som står för dörren. Vad är nytt i årets budget, vilka områden är prioriterade? Vilken plats har utvecklingssamarbetet i den nya svenska politiken för global utveckling? Hur ska PGU få genomslag i övriga politikområden och var ligger koordineringsansvaret?Frågeställare:
Anna Tibblin, journalist på Context
Lennart Wohlgemuth, direktör vid Nordiska Afrikainstitutet

Som uppföljning på seminariet den 16 mars 2005 om Sveriges politik för global utveckling, PGU, hade FUF denna gång bjudit in biståndsminister Carin Jämtin. Temat var PGU och årets biståndsbudget.

Carin Jämtin inledde med att meddela att regeringen under 2006 når målet på 1 procent i bistånd av BNI. Biståndet ökar med 4,3 miljarder kronor till totalt 28 miljarder. Biståndsministern fortsatte med att konstatera att 2005 har varit fullt av utvecklingspolitiska händelser. I EU har en lång och intensiv diskussion förts om ett gemensamt mål om ett bistånd motsvarande 0,7 % av respektive medlemsands BNI. I maj togs ett beslut om hur EU-15-länderna gradvis ska nå det målet innan 2015. Carin Jämtin kallade detta ett historiskt beslut, som är tydligt och politiskt bindande, men inte lagligt. Man tog även fram en trappa för hur de nya EU-länderna ska nå målet om ett bistånd på 0,33 % av BNI innan 2015.

G8-mötet i Skottland och Världsbanksmötet i Washington togs upp. Carin Jämtin förklarade att den stora frågan där inte var om en skuldavskrivning skulle ske, utan hur Världsbanken skulle kompenseras för uteblivna skuldindrivningar. Alla länder skrev på ett politiskt och moraliskt bindande beslut för hur det ska gå till, ett delvis revolutionerande beslut. Förvånande är att USA, Storbritannien och Frankrike så tydligt klargjorde att de ska ställa upp. USA går in med pengar under en period som sträcker sig över 40 år och kongressen har gett ett mandat för detta, vilket tyder på en politisk förändring, enligt Carin Jämtin.

FN-mötet i september fokuserade på utveckling, säkerhet och mänskliga rättigheter där utvecklingsfrågorna blev ”minst förstörda”, enligt Jämtin. Hon menade att man mest bekräftade redan tagna beslut på 1990-talet, vilket i och för sig är bra men man flyttade inte fram positionerna. Det största misslyckandet var att man inte fick någon tydlig skrivning för hur 0,7-procentsmålet ska nås på en global nivå. I dagsläget har USA ingen sådan plan, och inte heller Japan. En ljuspunkt var att man tryckte på arbetet för en reproduktiv hälsa, ett område som Sverige har jobbat hårt för. Det finns nu en möjlighet att skriva in mål inom detta område i FN:s millenniemål.
Angående WTO-mötet i Hong Kong den 13-18 december ”får det inte bli ett sammanbrott”, betonade Jämtin. De stora förväntningar som funnits tidigare har skruvats ner och inget viktigt förväntas bli klart under toppmötet, utan det dröjer antagligen till 2006.

Carin Jämtin sammanfattade med att flera beslut har varit revolutionerande. Nu gäller det att de genomförs också, vilket brukar vara det svåra, påpekade hon.

Efter denna genomgång gick samtalet in på den svenska biståndspolitiken och årets biståndsbudget. Carin Jämtin upprepade att Sverige under 2006 kommer att nå enprocentsmålet som ett av två länder i världen (Luxemburg är det andra), och att Sverige är ett av fem länder som ligger över 0,7 %.
I den nya biståndspolitiken finns fem prioriterade områden. Med prioritering avses dels en ekonomisk prioritering, vilket betyder att man satsar på området ekonomiskt sett, och dels en policymässig prioritering, vilket innebär att Sida särskilt lyfter området i bi- och multilaterala diskussioner. De fem prioriteringarna är:

Carin Jämtin berättade sedan att Afrika är den kontinent som får mest bistånd i bilaterala avtal. I de multilaterala avtalen går mycket till IDA (Internationella utvecklingsfonden) och Globala Fonden, även genom dessa institutioner går mycket till Afrika. Det handelsrelaterade biståndet ökar med 30 %.

En ny myndighet för extern utvärdering av det internationella utvecklingssamarbetet ska inrättas med säte i Karlstad. Den beräknas komma igång vid årsskiftet med Anders Danielson som förste generaldirektör.

Arbetet med Parisdeklarationen fortsätter ,där harmonisering och samordning av givares arbete i fält sker. Här krävs mer samarbete, menade Carin Jämtin och nämnde som exempel Zambia, där man kommit långt genom att dela upp strategin i olika sektorer och sedan dela upp dessa mellan olika givare. Vilka sektorer Sverige ska finnas i är en fråga man måste ställa sig. Det kommer antagligen att leda till ett förändrat arbetssätt för alla bi- och multilaterala avtal.

Sverige har fått kritik av DAC, OECD:s utvecklingskommitté, för hur man (inte) samordnar det multilaterala samarbetet. Kritik riktas även mot att man finns i för många länder, totalt 111 stycken. Carin Jämtin påpekade att Sverige har ett väldigt brett civilt samhälle med Röda Korset och Rädda Barnen som exempel, som jobbar i länder även där Sverige inte har direkta samarbetsavtal.

Biståndsministern förklarade sedan vad PGU går ut på. Det är inte enbart en biståndspolitik utan en koherenspolitik, ett policymål som alla departement ska jobba efter. UD har samordningsansvaret och ska stötta de andra departementen i deras arbete, men ska inte göra jobbet åt dem utan vara till hands, hålla kontakter, anordna seminarier osv. En jämförelse gjordes med jämställdhetsarbetet inom Regeringskansliet.

Efter denna genomgång tog frågeställarna Lennart Wohlgemuth och Anna Tibblin upp ett antal frågor, som handlade mycket om just PGU och dess genomförande och resultat. Carin Jämtin upprepade att politiken är till för alla departement och många andra ministrar förutom biståndsministern ska vara med och föra ut budskapet. I internationella förhandlingar är det givetvis respektive minister som har ansvaret, förklarade Jämtin, som berättade att hon t.ex. inte kommer att följa med till WTO-mötet i Hong Kong i december.

Förhållandet till EU togs upp och biståndsministern berättade att EU ska lägga fram en ny utvecklingspolicy, den senaste kom för fem år sen. Kommissionen har diskuterat biståndspolitiken och Carin Jämtin tyckte det var självklart att medlemsländerna ska styra hur kommissionens bistånd ska fördelas och implementeras och inte tvärtom, dvs. att kommissionen styr staterna.

Anna Tibblin påpekade att biståndsarbetet varit inriktat på samordning och koncentrering. Nu när budgeten ökar, kan effektiviteten bli lidande? Nej, svarade biståndsministern, budgeten har ökat länge nu och 62 % går idag till bilaterala sammanhang medan 32 % går till multilaterala. Jämtin tillade att Sverige kommer att minska antalet länder man samarbetar direkt med, genom en gradvis process. Mer av biståndet kommer att ges i form av budgetstöd, vilket kommer att kräva en annan typ av uppföljning än tidigare. En bra dialog med andra givarländer kommer att bli ännu viktigare för effektiviteten.

Mer pengar till FN ifrågasattes av Anna Tibblin, då FN fått kritik från många håll. Carin Jämtin förklarade att FN förvisso har brister, men att arbetet i fält ständigt blir effektivare. Enligt rapporter från fältarbetet pågår en revolution i det tysta. På högre nivå är dessutom nya chefer medvetna om att de måste visa upp resultat.

Jordbrukssektorns undanskymda roll i budgeten nämndes och ministern förklarade att det området nu börjar komma tillbaka hos andra givare och att det ingår i den s.k. Jobb och sysselsättningssatsningen.

Lennart Wohlgemuth tog upp frågan om bistånd till Zimbabwe och till diktaturer i allmänhet, där ekonomisk hjälp riskerar att stärka och förlänga den förtryckande regimen. Carin Jämtin tyckte att det var den absolut svåraste frågan att hantera. Hon hänvisade även till Palestina där man ofta gör det som ockupationsmakten borde göra. Man måste alltid resonera sig fram, och ledstjärnan är att hjälpa folk i nöd. Man försöker komma ut till hela landet, men ofta är det inte möjligt. Även om det kan stärka regimen handlar det om att hjälpa människor som annars skulle riskera att svälta, menade biståndsministern.

Publiken fick sedan ställa sina frågor. Två av dem handlade om resultatstyrning, görs någon uppföljning och görs jämförelser mellan olika verksamheter?
Carin Jämtin höll med om att redovisning är viktigt, speciellt som biståndet nu ökar. Nu kommer en större andel att gå till budgetstöd och mindre till projekt, vilket gör det svårare att mäta effektiviteten av biståndet. Biståndsministern menade också att en risk med resultatredovisning är att det går mer resurser till att arbeta med projekt. Det gäller då att jämföra med andra givares institutioner och deras utvärderingar. Att jämföra insatser från år till år är dessutom svårt, den här typen av förändringar tar lång tid, menade biståndsministern.

Annika Söder, statssekreterare, fick på Carin Jämtins begäran svara på en fråga om miljöarbetet. Hon berättade att det finns sex prioriteringsområden och man satsar alltså inte enbart på ny miljöteknik. Det viktigaste är förnyelsebar energi, och även sanitetsfrågor, menade Annika Söder. Det höga oljepriset har påskyndat utvecklingsländernas vilja att förändra och gå mot mer miljövänliga energikällor.

Korruptionsproblemet kopplat till budgetstöd togs upp. Carin Jämtin menade att ökat budgetstöd inte nödvändigtvis behöver betyda mer korruption, då budgeten kontrolleras av parlamentet. Ett exempel på där det fungerat bra är Moçambique.

Seminariet avslutades med att Carin Jämtin avtackades med blommor av FUFs föreningssekreterare Johanna Wallin.

Christian Wohlert, studerandemedlem i FUF

Program:
15:00 Välkomna!
Presentation av dagens program och arrangörerna.
15:10 Hur jobba med utvecklingsfrågor och varför?
Heidi Huusko, LSU, och Tomas Agnemo, Zenit.
15:45 FUF-praktik: var, när, hur?
Johanna Wallin och Victoria Smedman från FUF berättar om praktikplatsförmedlingen och Maria Dutarte, Anneli Enqvist och Alexandra Ahlmark, tidigare FUF-praktikanter, berättar om sina erfarenheter.
16:45 Paus
17:00 Arbeta med utvecklingsfrågor i Sverige och på fältet – så här är det!
Vägen till arbete inom den internationella sektorn är inte alltid spikrak, valen inte självklara. Och vad innebär jobben – egentligen? FUFs och Zenits personal berättar om sina studie-, utlands- och arbetslivserfarenheter, Maria Bergqvist berättar om sin BBE-tjänst i Namibia och Maria Jontén berättar om arbetet på UD.
17:30 Etik i teori och praktik – seminarium och diskussion
Eva Zillén, Kvinna till Kvinna, Jörgen Kalmendal, Försvaret och Bo Hammarström, Sida Desa, berättar både om egna erfarenheter av internationella uppdrag och om respektive arbetsplats etiska regler och uppförandekoder för utlandsstationerad personal.
18:45 Paus
19:00 Bokbord och mingel
Organisationer som söker nya eldsjälar presenterar sin verksamhet. Musik, mingel och förtäring.
20:00 Avslutning

Temadagen ”Att arbeta för en rättvis värld” började med en kort presentation varefter Heidi Huusko från LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer) talade om ”Hur jobba med utvecklingsfrågor och varför?”, första punkten på programmet.

Heidi inledde med att diskutera globaliseringen och dess effekter. Hon menade att det till största del är vi i västvärlden som har möjlighet att ta del av globaliseringens positiva effekter och att det även är vi som skapar mycket av de negativa effekterna. Det är många gånger västvärldens livsstil som skapar miljöproblem och sociala orättvisor i utvecklingsländer. Det är också så att rika länder blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. För att stödja sina argument presenterade Heidi statistik från UNDP:s Human Development Report, över den ojämna fördelningen av jordens resurser. Därefter betonade hon hur viktigt det var för oss i västvärlden att ta ansvar och tänka över vår egen livsstil. Hur kan vi förändra våra liv för att kunna nå en hållbar och rättvis utveckling? Ett sätt som Heidi nämnde är att räkna ut hur stort vårt individuella fotavtryck här på jorden är, alltså hur mycket vi personligen förbrukar av jordens resurser och hur mycket avfall vi skapar. Detta kan man göra på www.myfootprint.org. Ett hållbart fotavtryck för varje människa skulle vara 1,7 hektar. I dag har svensken i genomsnitt ett fotavtryck på 7,2 hektar medan en indier endast har ca 1 hektar. Medvetna om våra egna fotavtryck kan vi sedan ändra våra vanor och sträva efter att minska förbrukningen av jordens resurser och produktionen av avfall.

Tomas Agnemo fortsatte temat med att berätta om hur man som ung kan engagera sig för världen i Sverige och hur man kan ta sig ut i världen. Han berättade att man kan börja med att besöka Zenit (som håller till i Kulturhusets lokaler sedan mars 2005) för att få råd och tips om hur man kan engagera sig. Zenit ger t.ex. tips om ungdomsutbyten, praktik eller om organisationer/föreningar hemma i Sverige som har ideell verksamhet som man kan delta i. Denna information går även till stor del att få tag på Zenits hemsida, www.sida.se/zenit, där finns även länkar till andra användbara sajter. Tomas berättade att hans egen inkörsport till biståndsvärlden var engagemang i en organisation hemma i Sverige. Genom detta fick han värdefulla kontakter som ledde till praktik, ungdomsutbyte och sedan jobb.

Nästa punkt på programmet var ”FUF-praktik: när, var, hur?” Johanna Wallin och Victoria Smedman från FUF-kansliet inledde med att presentera FUFs praktikplatsförmedling i stora drag:

2 gånger per år förmedlar FUF praktikplatser, sista ansökningsdatumen är 15 februari för praktik under våren och 15 september för höstterminen. FUF ger inför varje termin ut en broschyr där man kan få reda på vilka praktikplatser som finns att söka, vilka meriter som krävs och hur man söker. För att hålla sig uppdaterad betonade Johanna och Victoria också att man bör hålla koll på FUFs hemsida eftersom det där kan dyka upp nya praktikplatser efter broschyrens utgivning, särskilt platser utomlands.
För att kunna söka en praktikplats via FUF ska man vara:
– universitets- eller högskolestuderande
– intresserad av utvecklingsfrågor
– medlem i Föreningen för Utvecklingsfrågor. Årsavgiften för studerande är 150 kr, som sätts in på PG 14 32 80-6. Som FUF-medlem får man också inbjudan till alla debatter och föreläsningar som föreningen anordnar, medlemsblad och möjlighet att årligen nominera personer/organisationer till FUF-priset.
– svenska medborgare som studerar vid universitet/högskolor i utlandet kan söka praktik, liksom utländska medborgare som studerar vid svenska universitet/högskolor.

I uttagningen till praktikplatserna görs en bedömning utifrån följande kriterier: antal universitetspoäng, antal poäng i utvecklingsrelaterade ämnen (statsvetenskap, u-landskunskap, internationella relationer, freds- och konfliktstudier, m.m.), språkkunskaper, erfarenheter av utvecklingsländer genom längre vistelser (resor, studier, volontärjobb o.dyl.), samt inte minst ideellt engagemang. I bedömningen tar FUF också hänsyn till om man sökt praktik tidigare men inte kunnat tilldelas någon plats.
Detta sammantaget ger varje sökande en meritpoäng och utifrån den bedömningen matchar FUF studenterna med de önskemål de fått från varje mottagande organisation/myndighet. FUF väljer ut 2-3 passande kandidater för varje plats och skickar sedan deras ansökningshandlingar till organisationen/myndigheten som slutligen gör sitt val.

Efter denna presentation av kriterierna och ansökningsförfarandet berättade tre studenter som tidigare gjort praktik genom FUF om sina erfarenheter. Praktikanterna hade varit placerade på Internationella Programkontoret (Maria Dutarte), Utrikesdepartementets Enhet för global utveckling (Alexandra Ahlmark) och Mercy Corps Scotland (Anneli Enqvist). Alla tre var nöjda med sina praktikplaceringar och rekommenderade andra studenter att söka. De betonade dock att det är viktigt att vara beredd på att ta egna initiativ och arbeta självständigt eftersom det på många arbetsplatser inte finns så gott om tid att ge detaljerad handledning till praktikanterna. Alla tre tyckte att de fått intressanta och meriterande erfarenheter och poängterade att praktiken var en väg ut i arbetslivet. Genom att göra praktik får man en inblick i hur man kan arbeta med internationella frågor och man får även värdefulla kontakter som kan leda till jobb i framtiden.

Frågor som ställdes av publiken:
– Kan man söka praktikplatser flera gånger?
Ja, man kan söka hur många gånger som helst, så länge man är inskriven på högskola eller universitet (behöver ej vara heltidsstudier). FUF sade att man kan tilldelas två praktikplatser utan problem, därefter prioriteras man efter dem som sökt mer än en gång tidigare utan att ha kunnat få någon plats.
– Hur många stipendier för utlandspraktik finns det? Finns det resestipendium?
FUF berättade att de genom ett nytt avtal med Sida har möjlighet att fördela stipendier på 20 000 kr per utlandspraktikant. Detta är ett komplement till Sidas resestipendium (som söks genom Internationella Programkontoret) och gäller enbart för de praktikplatser som FUF förmedlar på enskilda organisationer (NGOs) i utlandet. FUF räknar med att alla som tilldelas utlandspraktik under ett år ska kunna få stipendiet.
– Var i ansökan till praktikplatser skriver man sin motivering?
Det är valfritt om man vill väva in sin motivering i det personliga brevet eller skriva en särskild motivering för varje plats, väljer man det senare är det bra om dessa motiveringar är i ett separat dokument då man kan bli föreslagen till vilken som helst av de praktikplatser man listat på ansökningsblanketten.

Nästa programpunkt var ”Arbeta med utvecklingsfrågor i Sverige och på fältet – så här är det!”. Först berättade FUFs och Zenits representanter kort om sin studiebakgrund, erfarenheter av vistelser i utvecklingsländer och om sin väg ut i arbetslivet. Därefter tog Maria Jontén från Utrikesdepartementet vid. Maria arbetar på Enheten för global utveckling, främst med Millenniemålen som består av åtta uppställda mål som antogs år 2000, och med projektet Världens Chans, som är ett informations- och kommunikationsprojekt.
Maria berättade att hon länge haft ett gediget intresse för utvecklingsfrågor. Vid 15 års ålder var hon med i FN-förbundet och hon har sedan dess suttit med i olika styrelser och engagerat sig på olika sätt. Ett tag jobbade hon som volontär i Indien och har även tillbringat tid i New York där hon fortbildade sig i FN-systemet. Maria har även varit en termin i England. När hon pluggade valde hon att plocka ihop kurser själv istället för att läsa något program. Hon har läst statsvetenskap och internationella relationer, vilket lett till en Politices Magisterexamen. Större delen av utbildningen gick hon på Göteborgs universitet, hon läste även ekonomi och statistik på Handelshögskolan. Efter studierna har Maria jobbat kommunalt i Göteborgs stad där hon bland annat arbetade med kompetensutveckling för lärare samt med FN-rollspel. Hon har även arbetat på Globala skolan. Därefter sökte hon UNDP-praktik i Zambia och fick sedan anställning på UNDP:s kontor innan hon gick vidare till Utrikesdepartementet.

Maria underströk vikten av kontakter om man vill jobba med utvecklingsfrågor. Det är viktigt att fundera över hur man skulle vilja jobba och inte vara för ”smal” i sitt tänkande, menade hon. Att vidga sina vyer och tänka mer generellt och brett rekommenderades eftersom konkurrensen är stenhård. Maria tipsade om att det är fördelaktigt att skriva sitt examensarbete som uppdrag för någon organisation/myndighet. På Internet finns mycket information om olika organisationer, man kan även skriva till olika arbetsplatser och göra en intresseanmälan. Även om konkurrensen är hård finns det möjligheter och alla har en chans.
Maria påpekade också att man kan jobba med internationella frågor även om man läser yrkesinriktade utbildningar, exempelvis till sjuksköterska, och sade att hon själv många gånger önskat att hon hade en sådan yrkesutbildning. Hon framhöll att man bör ta reda på vad som faktiskt efterfrågas när man väljer studieinriktning, men det är också viktigt att det man gör ska kännas roligt. Det är tufft att jobba inom till exempel FN och det bör man vara beredd på, det är viktigt att ta reda på och läsa in sig på hur man vill jobba.
På frågan om hur det är att jobba på UNDP och FN och om det är byråkratiskt svarade Maria att det bland annat beror på vilket land man placeras i och vilken chef man får. Kulturella möten och erfarenheter stärker och ger olika perspektiv. FN-systemet kan vara stort, byråkratiskt och komplicerat. Ibland kan det vara frustrerande, men det är även oerhört spännande och stimulerande med många olika kulturer och upptäcka hur de olika FN-organen arbetar tillsammans. Maria sade att man visserligen får vara beredd på att jobba hårt och under långa arbetsdagar även på UD men att det är en spännande organisation där hon själv fått vara med om mycket intressanta saker. Det finns sammanlagt 1600 anställda på UD varav 900 är stationerade i Stockholm.
Praktikanter till UD antas förutom genom FUF också genom direktansökningar och får utföra olika handläggningsarbeten.
På frågan hur många timmar per vecka Maria jobbar svarade hon att det varierar under olika perioder, inför t.ex. ett toppmöte är arbetsdagarna långa.
Maria avslutade med att tipsa om en hemsida som kan vara bra att besöka om man ska skriva en uppsats: www.millenniemalen.se

Maria Bergqvist informerade sedan om ett program hos Sida som heter BBE och betyder Bilateral Biträdande Expert. Programmet är till för dem som redan är färdigutbildade och har några års arbetslivserfarenhet. Maria gjorde sin BBE-tjänst i Namibia där hon utvecklade lokal turism på landsbygden. Hon tror att hon fick tjänsten bland annat därför att hon utbildat sig inom ekoturism, hade ett stort intresse för Afrika och kvinnofrågor vilket stämde bra in på tjänsten. Maria är utbildad journalist och har jobbat med ekoturism samt har en utbildning i humanitärt bistånd.
BBE-tjänsterna är från början ett år, men kan förlängas och gälla upp till fyra år. De utannonseras på Sidas hemsida under Lediga tjänster. För att söka BBE ska man vara under 35 år och ha jobbat utomlands i max ett år. Maria betonade att det underlättar om man tidigare haft något engagemang inom just det område som jobbet gäller. Det är bra att kunna lite udda språk som exempelvis ryska.

Maria berättade att det är förhållandevis förmånligt att åka ut som BBE och när man kommer hem igen får man en så kallad ”säckpeng”, vilket innebär att man under ett halvår kan jobba var man vill och fortfarande få lön. Idag jobbar Maria som handläggare på Kvinna till Kvinna.
Maria påpekade, precis som Maria Jontén från UD, att det är viktigt att inte vara för begränsad av en smal väg och att det gäller att utnyttja sina erfarenheter. När man t.ex. skriver CV eller ansökningar till tjänster så är det viktigt att försöka beskriva sina erfarenheter på ett sätt som gör en attraktiv på arbetsmarknaden.
Att försöka få in en fot genom att engagera sig i någon organisation kan vara en framkomlig väg till jobb. Trägen vinner, det är bra att kämpa och inte ge upp!

Härnäst följde seminariet ”Etik i teori och praktik” med Eva Zillén från Kvinna till Kvinna, Jörgen Kalmendal från Försvaret och Bo Hammarström från Sida.

Hur bör biståndsarbetare och militärer hantera de många och komplexa dilemman som ofta uppstår i samband med biståndsprojekt och fredsbevarande insatser? Detta var den huvudsakliga frågan som panelen försökte besvara genom att berätta om sina egna fälterfarenheter från olika delar av världen.

Under sitt inledande anförande berättade Jörgen Kalmendal att konflikten mellan att ha det bra och leva omgiven av misär kan göra det frestande att bli individuell i sitt givande. Detta kan drabba såväl biståndsarbetare som militärer. Kalmendal tog upp exempel på soldater som anstiftat privata matkolonner, tagit över driften av daghem och liknande – initiativ som på sikt skapat politiska problem, trots sina goda intentioner.
Eva Zillén kompletterade bilden genom att berätta om biståndsarbetaren som lät ett gatubarn bo hemma hos sig och gav barnet mat, husrum, kläder och skolgång. Barnet fick alltså helt plötsligt ett mycket bättre liv – men bara i två år, tills biståndsarbetaren återvände hem. Därför var Zillén ofta ”mer rädd för den renläriga idealisten som gör allt av godhet än för den krasse internationelle karriäristen”, eftersom idealisten riskerar att ställa till mer skada i fält. Hon betonar att man ska jobba med bistånd inte för att ”rädda världen” utan för att man har något att bidra med.

Ett annat problem som kan uppstå för fältarbetande är att den förändrade kulturella kontexten tillsammans med de ofta tunga påfrestningarna kan leda till att människors grundläggande värderingar förändras. Det tydligaste exemplet är kanske synen på prostitution.
En åhörare påpekade att vid militära interventioner ökar prostitutionen i det aktuella landet. Detta gäller dock inte bara militära ingripanden, utan vid nästan alla biståndsinsatser, replikerade panelen. Inom den svenska militären försöker man komma tillrätta med detta genom ett totalförbud mot utnyttjande av prostituerade, där överträdelser kan straffas med uppsägning. NATO har också infört nolltolerans när det gäller prostitution som bygger på trafficking, en regel som dock är komplicerad att tillämpa. Synen på prostitution varierar också mycket mellan olika länder – Holland ser exempelvis NATO:s regler som ett stort problem.

Paneldeltagarna betonade dock att förändrade värderingar kan påverka människors beteenden inom en uppsjö av olika områden. Detta kan röra alltifrån alkoholkonsumtion i kombination med bilkörning till synen på vardagskorruption. I vissa fall kan man vara tvungen att ge mindre mutor för att kunna arbeta effektivt, eller för att komma ur en poliskontroll sent på kvällen. En generell önskan att inte spä på den lokala korruptionen kan ofta krocka med verkligheten på marken.

Bo Hammarström från Sida diskuterade i vilken mån man som biståndsarbetare bör försöka anpassa sig till de lokalt rådande levnadsförhållandena. Han menade att man absolut inte bör ”go native” och avsäga sig alla västerlänningens privilegier såsom vaccinationer och bättre boendeförhållanden. Dels skapar detta uppenbara hälsorisker, dels kan man som västerlänning när som helst återvända hem, vilket gör att man ändå inte delar lokalbefolkningens villkor på riktigt. Hammarström betonade att det är en del av yrkesrollen som biståndsarbetare att vänja sig vid att människor man kommer nära har det svårt.

På senare tid har uppförandekoder börjat diskuteras och antas alltmer inom både organisationer som arbetar med humanitärt bistånd och mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Hur utformas då dessa koder och hur kontrollerar man att de efterlevs i praktiken?
Enligt panelen involveras inte lokalbefolkningen i arbetet – på Sida är det exempelvis främst personalavdelningen som hållit i detta projekt. Vidare finns det inga riktiga ”bromsklossar” annat än kollegerna i fält för Sida-anställda och svenska enskilda organisationer. Konsulter omfattas överhuvudtaget inte av några gemensamma uppförandekoder, enligt panelen.

Eva Zillén var dock ändå positiv till den gryende diskussionen rörande etiska dilemman. Inte minst skapar detta påverkansmöjligheter, även inom stora och tungrodda organisationer som till exempel FN. Men för att en organisation skall ha möjlighet att vara så effektiv som möjligt när det gäller att se till att dess etiska riktlinjer efterlevs är det viktigt att skapa ett klimat där det är okej att rapportera övertramp, betonade Zillén. Till syvende och sist är det ju trots allt organisationens verksamhet och rykte som står på spel.

Temadagen avslutades med passet ”Eldsjälar sökes!” där deltagarna kunde mingla med enskilda organisationer som har verksamhet för ideellt engagerade. Under passet spelade en dj musik och det bjöds på tilltugg.

Rapportörer:
Maria Svenn, Helena Nicolau och Michael Jonsson, studerandemedlemmar i FUF