Den andinska regionen befinner sig sedan länge i en svår konfliktsituation. Det handlar om politiska strider, kontroversiella ledare, bristande respekt för mänskliga rättigheter, militarism och narkotika.
Vad är bakgrunden till de politiska konflikterna och hur ser framtiden ut? Hur ställer sig Sverige till situationen? Vilka insatser krävs för att åstadkomma hållbar fred och utveckling i regionen? Med fokus på Colombia och Venezuela diskuterades dessa frågor av en kunnig panel:
Håkan Forsberg, reporter på Svenska Dagbladet, bevakar Latinamerika och Spanien.
Elisabet Hellsten, till nyligen ambassadråd för biståndsfrågor i Bogotá, nu vid Sida.
Per Norström, biträdande chef för UD: s Amerikaenhet med Latinamerikakoordination som huvudsaklig uppgift.
Moderator: Stefan de Vylder, FUFs styrelse.
Moderator Stefan De Vylder inleder med att välkomna alla och att presentera FUF samt de övriga panelmedlemmarna.
Elisabeth Hellsten arbetar vid Sida och har nyligen blivit utsedd till ambassadråd för biståndsfrågor i Bogotá. Enligt Hellsten pågår en väldigt spännande process i Colombia som hon vill förmedla.
Colombia är ett av världens mest ojämlika länder med en liten grupp rika människor som innehar stor ekonomisk och politisk makt och en stor sammansättning fattiga som inte har något inflytande. Samtidigt ökar fattigdomen och det finns få demokratiska institutioner i landet. Brott begås mot de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt och narkotikahandeln verkar som bränsle till konflikten. Det finns tre grupper inom landet som terroristklassats av EU och USA. Den ena gruppen är FARC-gerillan vilka har en jordreform på sin agenda. Den andra är Paramilitären AUC som fram växte som skydd för jordägarna med huvudsyfte att bekämpa gerillan. Den tredje och sista gruppen är ELN vilket är en traditionell latinamerikansk gerilla.
Trots detta så har det hänt mycket i landet på senare tid. Hellsten berättar att Sverige är en aktiv aktör för fred i Colombia, där den främsta uppgiften är att bidra till en fredlig lösning på konflikten men också att bidra till respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Sida och UD arbetar tillsammans, i Colombia och på hemmaplan med svenska enskilda organisationer, fackföreningar och universitet. Samarbetet ger enligt Hellsten unika möjligheter att bidra tillsammans med multilaterala samarbetspartners som FN, EU, OAS och andra internationella organ som ICRC för att skapa debatt kring och stöd för fredsbyggande processer i landet.
Sverige har sedan 1990-talet varit med och drivit på för en internationell närvaro i Colombia, bland annat gett stöd till UNHCR s arbete med de nästan 3 miljoner internflyktingarna i landet. Sverige bidrar också till UNDP:s freds- och utvecklingsprogram i några av de regioner i landet som är värst drabbade. Programmet är inriktat på insatser som stärker det civila samhällets organisationer samt insatser för god samhällsstyrning i kommuner och regioner. Det handlar mycket om att bidra till att öka förtroendet och utvecklingsmöjligheterna mellan det civila samhällets organisationer och de statliga institutionerna.
Sedan 2003 stödjer Sverige tillsammans med 24 andra länder även en process för samverkan mellan regeringen, det civila samhället och det internationella samfundet som kallas för London- och Cartagenaprocessen, vilken är en gemensam överenskommelse för en fredlig lösning av konflikten. Bakgrunden till överenskommelsen är att allvarliga förföljelser förekom mot försvarare av de mänskliga rättigheterna och fackföreningsledare. Under de tre år som gått sedan överenskommelsen slöts har ett förtroende och ett samarbetsklimat vuxit fram som ger utrymme för dialog mellan regeringen och det civila samhället. Detta dialogutrymme är av stor vikt för kommande fredsansträngningar.
Sverige gick på ett tidigt stadium in i en process för demobilisering av paramilitären och blev enligt Hellsten till en början hårt kritiserade för detta men har nu fått med sig en rad andra länder. Paramilitären är ansvarig för enorma övergrepp mot mänskliga rättigheter i landet och massgravar hittas fortfarande samtidigt som vittnesmål kommer in i en stadig ström.
Ett problem från början var att det inte fanns någon legal, rättslig ram för processen. Det gällde då att komma fram till en lösning som paramilitären kunde acceptera men som även var acceptabel enligt internationella normer.
Påtryckningar skedde dock från organisationer och det civila samhället och en bättre lag instiftades 2005, som innebar att de skyldiga skulle få strafflindring med 6-8 års fängelse istället för 40-50 år som normalt gäller. Denna konvention framhåller Hellsten som en av de mest positiva förändringar som skett i landet på länge.
Det pågår även spännande förberedelser för fredssamtal med ELN, där Sverige funnits med under det senaste året och bidragit till att bygga upp en dialog, samt som observatör och facilitator.
Stefan de Vylder kommenterar att han tycker att Hellstens inledning antyder en viss optimism när det gäller det aktuella läget i Colombia och ger sedan ordet till Håkan Forsberg, reporter på Svenska Dagbladet som bevakar Latinamerika och Spanien.
Håkan Forsberg börjar med att berätta att han enbart varit i Colombia och Venezuela en gång och att han nu vill återge vad han upplevde under sin vistelse. Den 28 maj 2006 var det presidentval i Colombia och Forsberg besökte då landet. Genom en grundlagsändring som president Álvaro Uribe själv drivit igenom kunde han bli omvald direkt. Forsberg försökte få en intervju med presidenten men fick då veta att han inte gav några inga intervjuer alls, inte ens till Colombiansk media, på grund av att han inte ville riskera sin stora ledning. En vecka före valet råkade Forsberg dock möta president Uribe vid ett framträdande i den gamla hamnstaden Cartagena.
Forsberg läser upp ett stycke ur ett reportage om händelsen:
”Polis och militär överallt; delar av den gamla stadskärnan har varit avspärrad flera timmar i förväg. President Uribes anhängare har samlats på torget i gamla stan i Cartagena…Det är söndagseftermiddag och Karibiens sol, fukt och hetta pressar på…Colombiansk dragspelsmusik varvas med tal och talkörer: ”U-U-Uribe”…Colombias president gör sitt första framträdande i valkampanjen …men utan större engagemang och utan större gensvar…Det trekantiga torget omges av soldater och prickskyttar på tak, balkonger och i öppna fönster…För Farc som slagits mot staten i över 40 år, är USA vännen Uribe deras fiende nummer 1”.
En vecka senare var presidenten omvald i en jordskredsseger med 62 % av rösterna. Men det fanns en vinnare till: vänsterkandidaten Carlos Gaviria fick över 20 % av rösterna, vilket var ett överraskande stort stöd och sågs som tecken på en större politisk acceptans och demokratisk mognad i Colombia. Det var enligt Forsberg över 15 år sedan vänstern hade en sådan stark kandidat.
För 19 år sedan mördades en vänsterkandidat vid namn Carlos Pizarro som var på väg att bli vald till president. Idag leder hans bror Eduardo den kommission som ska försöka ge Colombia fred, försoning och rättvisa.
Forsberg citerar återigen ett av sina reportage:
”I denna smältdegel av klassklyftor, krig, humanitär katastrof, hat, hot och skräck- spetsat med knark och korruption – ska Pizarro och hans kommission försöka skapa civilisation och människovärde, uppnå det godas seger över det onda. Hans kommission är resultatet av en kontroversiell lag som skräddarsyddes för att 30 000 paramilitärer skulle komma ner från bergen och ut ur djungeln, överlämna sina vapen och demobilisera. Lockbetet var lagliga löften om låga straff… Alternativet var att bli utlämnad till USA som kokainsmugglare eller till Haagdomstolen som krigsförbrytare… Priset är att kallblodiga massmördare, våldtäktsmän och knarkmafioso slipper undan med 6-8 års fängelse istället för normalt 40-50 år. Men med så långa straff skulle paramilitären och gerillan aldrig demobilisera. För att få fred måste man offra något”.
Forsberg avslutar med att säga att detta kan bli den största krigsförbrytartribunalen i modern historia. Han övergår sedan till att tala om Venezuela.
Venezuelas president Hugo Chávez stod den 1 juni värd för ett stort internationellt möte med OPEC-ländernas oljeministrar som höll rådslag om världens viktigaste råvara, oljan. Venezuela är världens femte största oljeexportör och med dagens skyhöga oljepriser kan president Chávez satsa stort på bostäder, skolor och fri sjukvård till landets många fattiga.
Chávez är populär bland Venezuelas fattiga. Han talar så att folk känner igen sig, menar Forsberg, som liknar presidenten vid ”farbror Sven, barnens vän” som hördes på radio på 1950-talet. De fattiga har fått det lite bättre tack vare ”la revolution” och ”señor presidente”. Om 3 veckor är det presidentval och Chávez är storfavorit med 50-70 % av rösterna, jämfört med 35 % stöd till motståndaren Manuel Rosales som även han lovar oljepengar ”rakt in på ett konto” till de fattiga. För Rosales vet att annars har han inte en chans att vinna de många fattigas röster.
Ordet går till Per Norström, biträdande chef för UD:s Amerikaenhet med Latinamerikakoordination som huvudsaklig uppgift. Norström ska peka på gemensamma utmaningar för hela Latinamerika.
Norström inleder med att säga att Latinamerika är den kontinent som har de största inkomstklyftorna och att 50 % av befolkningen är fattiga, varav en fjärdedel betecknas som extremt fattiga. Norström menar att det är avgörande för den politiska utvecklingen på sikt att antingen fördela de resurser som finns mer rättvist eller att skapa större tillväxt. Det har gått bra i Latinamerika de senaste 3 åren med en tillväxt på 5 % och läget är förhållandevis stabilt men för att utrota fattigdomen behövs en större tillväxt än så.
En annan utmaning som Norström ser är de svaga institutionerna som saknar legitimitet i befolkningens ögon och som gör att man längtar efter starka ledare. Brottslighet och korruption är en konsekvens av bristen på starka institutioner.
Norström menar att det finns svårigheter att utveckla en konsensuskultur i regionen. Snarare råder en polarisering mellan olika grupper, som kommer att bestå så länge man inte tar itu med de stora utmaningarna. Det görs dock försök att främja integrationen mellan länderna, vilket skulle öka internhandeln och stimulera ekonomin samt öka förhandlingskapaciteten i multilaterala sammanhang.
Norström går sedan över till att tala mer specifikt om Venezuela. President Chávez har enligt Norström sagt att han inte är anledningen till Venezuelas kris utan en konsekvens av den. Chávez kom nämligen till makten på basis av de förväntningar och krav på förändring som finns i landet. Han har en diffus plan för att genom radikala åtgärder skapa en revolution och detta har skapat en polarisering inom landet, mellan den gamla eliten som har försökt störta Chávez och de många fattiga som fört honom till makten. Chávez har enligt Norström skapat sig en unik maktposition i landet genom att ta kontroll över alla institutioner och domstolar i landet. Norström beskriver presidenten som en mycket konfliktiv person som har börjat se sig själv som talesman för Tredje världen mot stormakten USA. Han blir på detta sätt hjälte för många fattiga latinamerikaner och speciellt på gräsrotsnivå. Det finns dock faror i detta, menar Norström, att makten har koncentrerats till Chávez kan bidra till instabilitet. För att hantera detta på ett bra sätt är det viktigt att inte hänge sig åt kampanjer och högljudd retorik utan istället vara öppen för dialog, som även ska kunna innehålla kritiska argument gentemot president Chávez. Det är samtidigt viktigt att respektera att Chávez faktiskt är en demokratiskt vald president.
Moderator Stefan de Vylder lämnar därmed över ordet till publiken som kommer många tänkvärda frågor och kommentarer. Bland annat anser en åhörare att det internationella samfundet verkar ha ignorerat frågan om de 10 % av Colombias befolkning som tvångsförflyttats från sin mark av paramilitären.
Elisabeth Hellsten svarar med att intyga att det internationella samfundet är medvetna om frågan och att i den mån de kan påverka ska de naturligtvis göra det. Per Norström menar dock att detta måste lösas via rättsliga ramar och att det kommer ta mycket lång tid.
Samma åhörare säger att president Chávez måste ses i ett historiskt perspektiv. Det finns inte något land som politiskt bidragit lika mycket som Venezuela till att förena Latinamerika mot stormakterna i världen och detta ger känsla av respekt bland landets befolkning.
En annan åhörare tar upp frågan om amnestilagen, som gjort att 30 000 människor ställs inför rätta och kommer undan med lindrigare straff, varav flera tusen slipper undan helt. Han påpekar att detta upprör väldigt många och han uppfattar det som ett moraliskt dilemma.
Elisabeth Hellsten svarar att detta kräver en omfattande försoningsprocess och att det tar tid att lära sig leva tillsammans igen. Hon menar att det är en mycket komplex situation och att denna lösning inte är idealisk men ett nödvändigt steg för att komma vidare.
Per Norström säger att denna process är en avvägning mellan rättvisa och fred och att man måste erbjuda något för att komma vidare och i detta fall var det strafflindring.
En annan åhörare undrar hur den nya svenska borgerliga regeringen kommer att hantera de sociala och politiska frågor som utvecklar sig i regionen. Per Norström säger att han inte kan svara på det eftersom han inte har haft tillfälle att gå igenom situationen med den nya regeringen än. Han förväntar sig dock inga radikala förändringar.
Stefan de Vylder undrar vilken roll narkotikan spelar i politiken i den andinska regionen. En åhörare menar att det skiljer sig mellan exempelvis Colombia och Bolivia, som är de två viktigaste länderna vad gäller kokain. I Bolivia finns en tradition att tugga kokablad så där används stora delar av produktionen av befolkningen själva. I Colombia å andra sidan ägs plantagerna av maffian och nästan 90 % av produktionen går till USA. Paramilitären finansierar stor del av sin verksamhet genom narkotikahandel och det infiltrerar hela det colombianska samhället.
Nästa publikfråga gäller varför internationella samfundet ser med olika ögon på länderna i regionen?
Elisabeth Hellsten påpekar att USA tidigare ansåg att detta var deras ”bakgård” och tolererade ingen inblandning alls, medan Europa inte ställde upp på amerikanernas politik, bland annat Plan Colombia som var en militär plan. Hellsten menar att länder inom det internationella samfundet har arbetat på olika sätt och har inte mötts, vilket är olyckligt. Nu finns emellertid en större öppenhet och arenor där Europa och USA kan arbeta tillsammans för en mer integrerad utvecklingspolitik.
Per Norström påpekar att det inte finns någon militär lösning på konflikterna utan de kan bara lösas genom att föra en dialog på lika villkor.
Håkan Forsberg ställer slutligen en fråga till Elisabeth Hellsten som gäller huruvida det blir några förhandlingar mellan Colombias regering och Farc-gerillan. Enligt Hellsten har det förekommit samtal dem emellan, vilka varit de mest seriösa försök som gjorts hittills för att komma fram till ett avtal som båda parter kan acceptera. Det har dock skett ett bakslag på grund av de attacker som inträffat nyligen och som avbrutit samtalen, men Hellsten tror inte att det är Farc-gerillan som genom attackerna försöker blockera samtalen utan att de förmodligen vill hitta en fredlig lösning. Hon säger sig vara övertygad om att den process som har påbörjats kommer att fortsätta.
Stefan de Vylder avrundar därmed seminariet genom att tacka panelmedlemmar och publiken för att ha deltagit i en mycket intressant diskussion.
Cecilia Bylander, studerandemedlem i FUF