Det globala civilsamhället – mer eller mindre demokrati?

Det ’civila samhället’ har blivit ett viktigt begrepp i såväl det akademiska som politiska samtalet och inkluderar många olika åsikter och perspektiv. Är det civila samhället en verklig kraft i arbetet för rättvisa och demokrati eller fungerar det bara som en rökridå för att dölja bristen på verklig förändring?

Under World Social Forum i Nairobi etablerades ett samarbete mellan Riksbankens jubileumsfond och Dag Hammarskjöld-fonden vilket resulterat i publikationen ”Global Civil Society – more or less democracy?”. Med utgångspunkt i den diskuterade redaktörer och författare frågeställningarna på den globala aktionsdagen på ABF-huset i Stockholm den 26 Januari 2008.

I panelen fanns Christina Garsten, Socialantropologiska institutionen vid Stockholms universitet och delförfattare till ”Global Civil Society – more or less democracy?”, Mikael Löfgren, journalist och författare samt redaktör för skriften och Håkan Thörn, Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet och delförfattare till skriften. Moderator var Hanna Hallin, LSU:s ordförande.

Mats Rolén, Håkan Thörn, Christian Garsten och Mikael Löfgren

Seminariet inleddes med att Mats Rolén på Riksdagens jubileumsfond introducerade arbetet med ”Global Civil Society – more or less democracy?” och presenterade panelens deltagare. Sedan presenterade moderator Hanna Hallin seminariets tema genom att ställa den övergripande frågan: Vad innebär det för demokratin att civilsamhället har blivit globalt?

Håkan Thörn började med att påminna om aktionsdagens betydelse globalt sett. Dagen för seminariet, den 26 januari, brukar World Social Forum hållas. I år var istället tanken att alla potentiella deltagare skulle stanna hemma och diskutera dessa frågor lokalt.

Thörn fortsätter med att tala om civilsamhället som begrepp och vad det innebär. Civilsamhället har varit ett viktigt begrepp länge och det finns en mängd olika definitioner. Vissa gör en distinktion mellan civilsamhället och staten. Den definition som är vanligast är dock Gramscis uppdelning av samhället i tre sfärer – stat, marknad och civilsamhälle. Det civila samhället har länge varit förknippat med en lokal verksamhet, men nu börjar man tala allt mer om ett globalt civilsamhälle. Begreppet är dock väldigt omtvistat. Världsbanken har exempelvis införlivat ordet i sitt språkbruk och använder det i en nyliberal tappning där ordet står för icke-statliga företeelser. Ordet används på ett helt annat sätt av de personer som protesterade i exempelvis Seattle 1999.

Under World Social Forum i Nairobi 2007 bjöd Thörn och hans kolleger in till samtal och debatt om det globala civilsamhället. Vad är det globala civilsamhället och existerar det verkligen? Man kunde då konstatera att det globala civilsamhället är ett faktum idag och att det har en växande betydelse, men att denna betydelse inte på något vis är entydig. Man kan inte se det globala civilsamhället som en enhetlig aktör då det ständigt pågår motsättningar, kamper och debatter om vad dess olika aktörer ska göra för att förändra världen. Dagens samtal aktualiserar en viktig frågeställning – stärker eller underminerar det globala civilsamhället demokratin? Om detta ämne pågår en ständig debatt. Vissa menar att internationella NGO:er saknar demokratisk legitimitet, särskilt eftersom vissa NGO:er (såsom Greenpeace) inte ens tillämpar medlemsdemokrati.

För att kunna bedöma om NGO:erna är demokratiska eller ej krävs dock att fler frågor ställs: Vad gör NGO:erna? Hur finansieras de? Det finns NGO:er som är staters förlängda arm, det finns sådana som för ut företags budskap, det finns obundna NGO:er som inte tar emot något statligt stöd, det finns professionella organisationer, det finns sådana som endast bygger på frivilligarbete och det finns NGO:er av alla politiska valörer. Därmed är det problematiskt att generalisera över hela NGO-världens demokratiska struktur. En kritisk granskning av NGO:ernas verksamhet är därför nödvändig för att kunna nå ett demokratiskt samhälle. Samtidigt är Thörn övertygad om att demokratiseringen av det globala systemet inte är möjligt utan NGO:er som trycker på för en förändring.

Det finns exempel på NGO:er som verkat genom en NGO-imperialism. Ett exempel är de amerikanska NGO:er som kämpar emot användningen av kondomer i tredje världen, trots att kondomer kan skydda dem från HIV/aids och allt det lidande som sjukdomen förorsakar.

En annan aspekt som är viktig att studera för att bedöma NGO:ers demokratiska struktur är i vilken grad de globala NGO:erna samarbetar med lokala NGO:er.

Christina Garsten tar över och talar om förhållandet mellan NGO:er och företag. Världens alltmer globaliserade karaktär har givit upphov till en förändrad plattform för staters styrning av företag. Relationen mellan stater och företag kompliceras alltmer av globaliseringen, vilket har lett till att samverkan mellan företag och NGO:er har intensifierats.

Globaliseringen och företagens transnationella organisering har lett till ett regleringsglapp, eftersom det inte finns någon global regering som kan hantera dessa globala problem. De miljömässiga, arbetsmässiga och etiska skandaler som exempelvis Nike och Nestlé har givit upphov till tydliggjorde detta dilemma för världen. Det har därför vuxit fram en rad frivilliga tekniker och styrmedel för företagen som fungerar som ett komplement till internationell lag.

NGO:er erbjuder idag företag etiska koder som reglerar dess miljömässiga agerande och som ska säkerställa att företaget agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och internationell lag (såsom ILO:s kärnkonventioner). Exempel på sådana etiska koder är FN-initiativet Global Compact samt styrmedlet ISO 26000.

Enligt Garsten är dessa verktyg väldigt liberala då de bygger på frivilliga överenskommelser och eftersom det inte finns något tydligt ansvarstagande eller sanktionssystem inbyggt i systemet. Denna modell kan vara svår att motstå eftersom den bygger på konsensus. Carsten hävdar dock att dessa system och det nyliberala språkbruk som inblandade aktörer använder sig av riskerar att osynliggöra övergripande maktstrukturer. Politiska konflikter tenderar att komma i skymundan när man istället använder sig av ett moraliskt och etiskt språk. Vad som är än värre är att det inte finns mycket diskussion om vad denna utveckling får för konsekvenser. Kan man ersätta politik med etik? – frågar sig Garsten och svarar att hon inte tror att det är möjligt eftersom det skapar stora utmaningar för demokrati och ansvarighet.

Garsten poängterade att hon inte anser att samtal och dialog är problem i sig. Problemet är istället att det blir en överbetoning på ett nyliberalt språkbruk som riskerar att dölja frågor om maktfördelning. Grundförutsättningen för de etiska koderna är att alla parter ska komma överens, vilket enligt Garsten leder till företagen tar civilsamhället som gisslan.

Mikael Löfgren tog sedan vid och talade om bokens struktur. Han menade vidare att det är viktigt att vi funderar över anledningen till att årets World Social Forum är organiserat som det är. Känner man sig som en del av det globala civilsamhället? frågade han publiken. Mikael Löfgren

En kvinna svarade att hon känner sig delaktig i det globala civilsamhället och att alla måste samverka för att få till stånd en förändring. Löfgren menade att det i det aktuella rummet på ABF-huset under det aktuella seminariet skedde en institutionell sammanblandning, där människor med olika erfarenheter kommit samman på grund av intresse, kompetens, nyfikenhet etc. Därmed är vi alla en del av det globala civilsamhället.

Sedan fick moderatorn och publiken ställa frågor till panelens deltagare. Den första frågan som ställdes var varför civilsamhället ska ha en demokratisk struktur när inte företagen har det. Löfgren ansåg att de nyliberala troligtvis inte skulle hålla med om detta resonemang. På vänsterkanten skulle man dock hävda att både civilsamhället och företagen bör bli mer demokratiska. Garsten tillade att många företag anser att den nuvarande ansvarsfördelningen är klok, med staten som samhällets tjänare. Andra företag anser att ansvarsfördelningen behöver förnyas i och med globaliseringen.

En annan fråga handlade om vad deltagarna anser krävs för att skapa en mer demokratiserad värld. Löfgren hävdade att det bästa man kan göra är att ställa krav lokalt på beslutsfattarna. En mer aktivistisk hållning krävs över lag. Han ansåg även att man bör ställa konkreta politiska krav och verka genom det politiska systemet.

Moderatorn avslutade med att tacka publiken för visat intresse samt att tacka panelens deltagare.

Erika Charpentier, FUF-praktikant

IRAK – Inte bara ett krig

Syftet med halvdagsarrangemanget den 12 januari 2008 var att bryta den tystnad om Irak som råder i dagens mediedebatt. I Sverige såväl som i många andra länder finns ingen diskussion om varför flyktingar från Irak kommer hit, vad det är som de flyr ifrån. Halvdagsarrangemanget vill också belysa att Irak inte bara är krig, utan att landet även har en väldigt rik kulturell historia.

Under temadagen ”IRAK – inte bara krig” som genomfördes på Södra teatern i Stockholm medverkade Jan Öberg, freds- och konfliktforskare och chef för TFF (Transnational Foundation for Peace and Future Research, www.transnational.org ), Yusra Moshtat, flykting från Irak under Gulf-kriget, f.n. miljöinspektör i Göteborg och Stefan de Vylder, nationalekonom och ordförande i FUF. Dagen innehöll även en dansföreställning med koppling till Irak.

Seminariet inleddes med att Stefan de Vylder kort presenterade dagens upplägg, samt presenterade FUF för publiken. Jan Öberg talade därefter om situationen i Irak, om den tystnad som råder kring Irak, samt presenterade en plan för hur man kan lösa Irakkrisen. Sedan visade Yusra Moshtat bilder från Irak innan och efter kriget som inleddes 2003 och berättade sin historia om när hon flydde från landet under Gulfkriget. Sedan visades en dansföreställning till bilder från Irak. Stefan de Vylder talade om kostnaderna för kriget. Avslutningsvis förde Jan Öberg, Stefan de Vylder och Yusra Moshtat ett samtal med frågor från publiken.

Jan Öberg hävdade att massmedia har dålig kunskap om hur man bevakar konflikter, vilket beror på att de inte förstår konflikters underliggande orsaker. Mediebevakningen har ofta en besatthet av våldet, men saknar en djupare förståelse av det. Därmed drar man ofta den felaktiga slutsatsen att våld är någonting naturligt, samt att våld endast kan bemötas med våld. I västvärlden är man även dåliga på att vara självkritiska över de fredsbevarande uppdrag som utförts med blandade resultat. Öberg anser istället att man i debatten mer bör fokusera på hur denna konflikt kan lösas. Han frågar därför: Hur vänder vi debatten? Hur går vi framåt i Irak? Vad ska vi göra för att få Irak på fötter igen?

I USA är faktiskt opinionen emot kriget. Ändå fortsätter USA att föra en politik som kommer att göra västvärlden än mer impopulära. När man pekar ut länder som Iran som ett hot som man faktiskt kan tänka sig att anfalla militärt riskerar man att skapa ett hot som inte fanns där tidigare. Kriget i Irak handlade heller inte om demokratisering, kvinnors frihet eller liknande och därmed fördes USA:s befolkning, Iraks befolkning och hela världen bakom ljuset. Däremot står det klart att beslutet att gå in i Irak grundade sig på en verklighetsfrånvaro, samt att Bushadministrationen omgivit sig av dåliga rådgivare.

Kraven på att USA:s militär ska lämna Irak blir allt mer frekventa. Öberg är dock noga med att påpeka att vi därmed inte får lämna Irak för att sedan inte bry oss mer. När militären lämnar Irak måste det finnas utarbetad en plan för hur Irak ska komma på fötter igen. Därmed måste även forskningen på området i högre grad föras ut till allmänheten.

Därför har Öberg tillsammans med TFF (Transnational Foundation for Peace and Future Research) skapat en tiopunktplan över hur man skulle kunna få Irak på fötter igen:
1. De amerikanska trupperna och baserna måste lämna Irak.
2. Iraks självständighet som ett land måste respekteras. Därmed måste USA upphöra med dess enorma inflytande över Iraks politik och ekonomi.
3. Irakiska institutioner måste byggas upp och detta arbete ska ledas av FN. FN är alltså ledande i denna lösning, men organisationen ska samarbeta med en rad andra internationella organisationer såsom AU (Afrikanska unionen), Organization of the Islamic Conference etc. Dessutom bör man inkludera en mängd enskilda organisationer och civila medan den militära närvaron i landet minimeras.
4. Iraks skulder bör efterskänkas och de ska fortsätta att vara efterskänkta (ibland har man infört undantag när man efterskänkt skulder om att de kan återgå om det kommer en regering som man inte accepterar, något man ej bör göra i detta fall).
5. Irak bör få ekonomisk kompensation för kriget, men även för de ekonomiska sanktionerna som landet utsatts för och som också drabbade civilbefolkningen mycket hårt.
6. Alla inkomster från Iraks olja måste gå direkt till Irak, dess institutioner etc.
7. Mellanöstern ska vara en zon fri från massförstörelsevapen, något som FN redan har beslutat om. Det enda land som i dagsläget bryter mot denna överenskommelse är Israel.
8. Någon sorts sannings- och försoningskommission bör upprättas. Kommissionen bör behandla både de brott som begicks av Saddams regim, men även västvärldens handlingar i Irak. Ett viktigt steg mot en fredlig framtid i Irak är att västvärlden erkänner de snedsteg som man begått i landet.
9. Enskilda organisationer och regeringar bör ställa resurser till förfogande för mellanmänskliga kontakter som ett sätt att bygga upp landet. Människor från väst bör åka till Irak för att handgripligen bygga upp landet, något som skulle öka solidariteten mellan västvärlden och Irak.
10. Det måste organiseras en komplex förhandlingsstruktur för Mellanöstern som täcker en rad olika frågor. I en sådan förhandlingsstruktur ska enskilda organisationer delta på samma villkor och som jämlikar med regeringar, eftersom ett nytänkande uppenbarligen krävs.

Jan Öberg avslutade sitt anförande med att tacka publiken och genom att uppmana till en fortsatt konstruktivitet.

Stefan de Vylder talade om kostnaderna för Irakkriget och konstaterade att kriget är ohyggligt dyrt. Alla de siffror gällande vad Irakkriget har kostat som har uppskattats har varit underskattningar. Man har exempelvis beräknat att det skulle kosta 25 miljarder dollar att bygga upp landet igen. Men vilket ekonomiskt värde sätter man på ett människoliv? Vad kostar mänskligt lidande? Vad kostar psykiskt lidande, oro, ångest, våldtäkter? Vad är kostnaderna för ett liv i exil? Hur mäter vi allt detta? Ekonomer värderar dessutom ofta ett amerikanskt människoliv högre än ett irakiskt människoliv. Enligt Stefan de Vylder är det omöjligt att beräkna sådana kostnader, men dessa frågor ger i alla fall en bild av att de verkliga kostnaderna är högre än de man kan beräkna.

Kostnaderna i lidande har varit enorma för det irakiska folket, men dessa kostnader har också varit väldigt höga för amerikanerna. Över en miljon amerikaner har tjänstgjort i Irak och enligt uppskattningar är ca en tredjedel av dessa psykiskt lidande. Gamla soldater är i USA överrepresenterade i brottsstatistiken vad gäller våld, kvinnomisshandel, droghandel etc.

De uppmätbara ekonomiska kostnaderna för Irakkriget är också oerhört stora. För att tydliggöra detta jämför de Vylder kostnaderna för Irakkriget med Gulfkriget. Gulfkriget kostade amerikanarna sammanlagt 94 miljarder dollar, medan Irakkriget hittills har kostat USA 611 miljarder dollar. Även om man jämför med Koreakriget, som kostade USA 470 miljarder dollar, framstår Irakkriget som oerhört dyrt. Innan Irakkriget startade hävdade Bushadministrationen att kriget skulle kosta ca 50 miljarder dollar, vilket nu vida har överskridits. Andra bedömare trodde att kriget till och med skulle gå plus på grund av ökade oljeintäkter. Kongressen gjorde dock en egen utredning, som visade att om kriget pågår till år 2017 kommer det att kosta de amerikanska skattebetalarna 3500 miljarder dollar. I nuläget ser det ut som att kongressens utredning ligger närmast verkligheten.

Det gradvis stigande oljepriset har också haft stora effekter på USA:s ekonomi. Hela världsekonomin är idag i obalans, vilket bland annat beror på att USA har ett enormt underskott som har ökat i och med Irakkriget. Irakkriget är därmed en enorm ekonomisk risk globalt sett, men även en stor politisk risk eftersom det lett till en ökad fundamentalism och en ökad anti-västlig stämning i världen.

Stefan de Vylder betonade att kostnaderna för Iraks folk självfallet är ohyggligt mycket större än de amerikanska kostnaderna. Enligt officiella uppgifter har 90 000 civila irakier dött i kriget, en siffra som troligtvis är en rejäl underskattning. WHO:s uppskattning av antalet dödade civila irakier är 150 000. Det finns även andra källor som pekar på ännu högre siffror och därmed är det svårt att göra en säker uppskattning av antalet dödade. Troligtvis ligger antalet någonstans mellan 90 000 och 600 000.

Stefan de Vylder avslutade med en uppmaning om att vi måste lära våra män hur man löser konflikter på ett fredligt sätt, något som är väldigt angeläget när världens ledare går i krig.

Dagen avslutades med en diskussion mellan Jan Öberg, Yusra Moshtat och publiken. En fråga som ställdes var hur man ska lyckas tvinga den amerikanska armén att lämna Irak. Öberg ansåg att detta kan ske på flera sätt; genom offentlig opinion mot den amerikanska arméns närvaro i Irak, genom att säkerhetsrådet tar upp frågan, genom att USA inser att de ekonomiska kostnaderna för kriget är för stora och/eller genom att människor med civilkurage går ut och avslöjar hur det egentligen ser ut i Irak. De som bäst skulle kunna tvinga fram en amerikansk reträtt från Irak är dock USA:s allierade. Om EU:s länder gemensamt kunde presentera ett alternativ till den amerikanska militära närvaron i Irak, helst genom att presentera en alternativ och övertygande fredsplan, skulle USA finna det svårt att ha kvar sin militär i Irak. Yusra föreslog även att vi behöver skriva mer om människor i Irak och hur kriget påverkar dem personligen. En sådan rapportering från Irak skulle kunna öka vår förståelse för vad som sker i landet.

Stefan de Vylder tackade deltagarna för ett intressant samtal och seminariet avslutades.

Erika Charpentier, FUF-praktikant

Mercy Corps, Edinburgh, Scotland

Av: Jenny Sjöberg

Organisationen: Mercy Corps är en stor biståndsorganisation med huvudkvarter i Portland, Edinburgh och Hong Kong. Organisationen i helhet har nästan 3,400 anställda över hela världen, med majoriteten av dem anställda i fältet. Mercy Corps hanterar projekt i c:a 40 utvecklingsländer inklusive; Afghanistan, Indien, Iran, Irak, Kazakstan, Kyrgyzstan, Pakistan, Sri Lanka, Tajikistan, Uzbekistan, Bosnien and Hercegovina, Kosovo, Serbien, Azerbaijan, Georgia, Jordan, Libanon, West Bank, China, Indonesien, Mongoliet, North Korea, Öst-Timor, Eritrea, Etiopien, Liberia, Niger, Somalia, Sudan, Uganda, Zimbabwe, Colombia, Guatemala och Honduras. Sedan 1979 har Mercy Corps förmedlat över 600 miljoner pund till förmån för folk i 94 länder och på detta sätt hjälpt över 14 miljoner människor. Deras projekt spänner över ett vitt område och inkluderar katastrofhjälp, konfliktlösning, fattigdomsbekämpning, HIV/AIDS arbete och arbete med klimatförändring.

Mercy Corps huvudkvarter arbetar som en mellanhand mellan de olika bidragsgivarna och fältet. Organisationen mottar förvisso en viss del pengar genom insamlingar men den stora majoriteten av pengarna kommer från stora institutionella bidragsgivare som EU, USAID eller Sida. Fältkontoren över hela världen måste därför skicka in väldigt många ansökningar om bidrag varje år, och konkurrensen om bidragen är relativt hård. Projekten är ledda av fältkontoren och huvudansvaret för programavdelningen på högkvarteren är att se till att ansökningarna och rapporterna som skickas till bidragsgivarna från fältet är av en god kvalité och att se till att allt flyter på som det ska. Programavdelningen har också mer strategiska mål så som att öka bidragen från givarna, se till att organisationen har en välbalanserad portfölj med bidrag från många olika bidragsgivare och se till att kostnader för huvudkontoren täcks.

Mercy Corps Scotland hanterar alla bidrag från europeiska regeringar och andra europeiska bidragsgivare. Detta är en viktig uppgift eftersom den Europeiska Kommissionen idag är världens största givare av biståndspengar. Kontoret består av en finansavdelning, en programavdelning och en insamlings avdelning (fundraising). Idag har de c:a 25 personer anställda där och dessutom alltid minst tre stycken praktikanter som hjälper till. Programkontoret består av en programchef, en operationsassistent och fem programofficerare som hanterar de olika projekten tillsammans med finansavdelningen.

Vad jag har gjort: Jag arbetade I programavdelningen och min arbetstitel var ”operations assistent”. Sammanfattningsvis så jobbade jag och en annan praktikant med att hjälpa de fem programofficerarna i deras arbete. Detta inkluderande många olika uppgifter såsom:
– Att genomföra Internetforskning och annan forskning om nya potentiella bidragsgivare.
– Att regelbundet leta efter uppmaningar till bidragsansökningar på Europeiska Kommissionens hemsida och Storbritanniens biståndsenhets hemsida.
– Uppdatera och rationalisera Mercy Corps Grant Tracker, ett internationellt system de använder för att hålla koll på bidragsansökningar som väntar på svar, projekt som håller på att genomföras och projekt som redan är avslutade.
– Hjälpa till med utvecklingen av nya bidragsansökningar tillsammans med programofficerarna.
– Hjälpa till med rapportskrivingen till bidragsgivare.
– Generellt administrativt arbete såsom att boka möten, skriva ut dokument, arkivering och kopiering.
– Att skriva ett 20 sidor lång arbete om klimat förändring diskuterandes hur Mercy Corps jobbar mot klimatförändring och andra möjligheter för hur de kan jobba med det.
– Andra uppgifter som programofficerarna behövde hjälp med.

Vad jag känner att jag har lärt mig:
– Projekthantering. Jag har fått en större förståelse för de olika komponenterna i en lyckad projekthantering.
– Administrativa färdigheter. Jag har ökad min kunskap av Microsoft Word, Microsoft Excel, Email och PDF hantering.
– Arbetsmiljö. Jag har varit del av ett arbetslag och lärt mig mer om hur man på bästa sätt samarbetar med andra människor för att få ett lyckat resultat.
– Internationell arbetsmiljö. Jag har arbetat med människor över hela världen från olika sammanhang.
– Att ibland arbeta under press.
– Internationellt biståndsarbete. Jag har fått en ökad förståelse för hur västvärlden och speciellt EU arbetar med utvecklingshjälp och hur de olika processerna i detta arbete går till.
– Biståndsorganisationer. Jag har lärt mig mycket om hur en biståndsorganisation funderar och hur de utför sitt arbete på alla olika nivåer inom organisationen.
– Bidragsgivare. Jag har fått se hur olika bidragsgivare hanterar sitt bidragsgivande. Speciellt har jag fått en stor inblick i hur Europeiska Kommissionen sköter sitt bistånd.
– Internationellt biståndsarbete. Jag har lärt mig mycket om hur projekt i utvecklingsländer utförs och hur de kan se ut.
– Generell kunskap. Jag har ökad min kunskap av internationellt utvecklingsarbete och fått större kunskap om hur utvecklingsarbete går till rent praktiskt.

Personliga kommentarer och tips till framtida praktikanter: Jag har fått ett väldigt stort utbyte av min praktik på Mercy Corps. Kontoret i Edinburgh är ett väldigt trevligt kontor och jag alla är väldigt hjälpsamma. Jag fick en bra introduktion om vad jag förväntades göra medan jag var där och fick sedan ett ständigt stöd i mitt arbete och kände aldrig att jag blev lämnad vind för våg eller att jag inte fick hjälp med arbetsuppgifter som jag inte kunde lösa. Arbetsuppgifterna var varierande och jag känner att jag har lärt mig mycket samtidigt som jag också känner att jag kunde hjälpa till med mycket. Självklart var inte alla arbetsuppgifter jättespännande men även om det bara var administrativa arbetsuppgifter ibland kändes det fortfarande viktigt. Dessutom jobbade man mestadels av tiden med intressanta arbetsuppgifter som kändes utmanade. Ett tips till framtida praktikanter som gör sin praktikplats inom Pol Mag. programmet eller liknande är att ni av universitetet förväntas lämna in en rapport av typ C-uppsats nivå som ni ska göra på er praktikplats. Därför kan det vara bra att redan i början av praktiken diskutera med Mercy Corps om det finns någon sorts rapport som de skulle ha nytta av att du skrev medan du var där, ett slags lite längre forskning av något slag. Förutom det finns det inte så mycket tips jag kan ge eftersom jag kände att de hjälpte en med allt man behövde där och hjälpte en att utföra sin praktikperiod på bästa möjliga sätt. Jag kan verkligen rekommendera en praktikperiod på Mercy Corps, något som jag känner var både intressant och spännande och som jag känner att jag har lärt mig mycket igenom. Jag tror att det kan vara speciellt lärorikt för dem som känner att de kanske vill jobba med någon form av biståndsarbete i fortsättingen.

Kooperation Utan Gränser

Av: Susan Tesfaye-Westerlund

Regionkontor, Harare, Zimbabwe

I början av februari 2007 reste jag till Harare, Zimbabwe för att göra en praktik på Kooperation Utan Gränsers regionkontor för södra Afrika. Kooperation Utan Gränser är en biståndsorganisation som bildades av den svenska kooperationen och som jobbar med långsiktiga utvecklingssamarbeten och hjälp till självhjälp. Dom arbetar för att skapa verktyg för människor att själva ta sig ut ur fattigdomen.

Jag anlände till Harare, Zimbabwes huvudstad tidigt på morgonen den 7 februari 2007. Jag hade fått veta att Kooperation Utan Gränser skulle se till att någon kom och hämtade mig på flygplatsen. Jag blev mycket välbemött och man hade sett till att boka in mig på ett hotell som låg i närheten av kontoret. Där bodde jag fram till att vi hittat något mer permanent boende. Redan innan min ankomst till Harare hade jag och Anna som arbetar som regionchef i Harare haft en hel del korrespondens och jag hade fått förslag på olika projekt som jag hade möjlighet att jobba med under min praktik. Under mina studier har jag haft speciellt fokus på regionala och internationella handelsfrågor för länderna i södra Afrika så jag fastnade för förslaget att arbeta med SACAU – The Southern African Confederation of Agricultural Unions. SACAU är en av många partnerorganisationer till Kooperation Utan Gränser och dem strävar efter att uppnå ett regionalt samarbete mellan bondeorganisationer i regionen. SACAU har sitt huvudkontor i Sydafrika, men en av deras anställda arbetar från Kooperation Utan Gränsers kontor i Harare så jag hade bestämt att jag också skulle jobba därifrån. Jag reste senare under min praktik ner till Sydafrika under en vecka för att träffa SACAUs medarbetare och diskutera den rapport som jag arbetade med.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att arbeta fram rekommendationer till SACAU för framtida positionering gällande regionala och internationella jordbrukshandelsfrågor. Jag identifierade ett antal nyckelfrågor som påverkar jordbruksutvecklingen i södra Afrika, analyserade dess effekter för den nuvarande handelspolicyn för att sedan vidare utveckla rekommendationer för hur SACAU skulle positionera sig i dessa frågor. Arbetet var oerhört utmanande, men då jag nyligen lagt fram en magisteruppsats som berörde dessa frågor kändes inte uppgifterna omöjliga på något sätt. Det var oerhört tillfredställande att kunna använda mig av den kunskapen och vidareutveckla den genom det arbete som jag gjorde för SACAU.

För mig var inte ankomsten till Zimbabwe någon större kulturkrock, jag hade besökt landet tidigare. Under sex veckor 1999 gjorde jag en fältkurs i landet då jag läste u-landskunskap vid Göteborgs Universitet. Det var dock en stor sorg att se hur landet hade förfallit sedan dess. Tidigare var Zimbabwe ett förebildsland för Afrika om än med politiska spänningar. Det var inte mycket av det kvar nu. Att bo och leva i Zimbabwe hade blivit betydligt mer ansträngt. En enkel sak som att köpa bröd var ingen självklarhet. Köerna var ibland ofattbart långa vid brödavdelningen på ”Bon Marche” där jag oftast gjorde mina inköp. Jag hade inte alltid tålamod att stå de 40 minuter eller mer det ibland kunde ta innan bröd kom. Vetskapen om att det heller inte var någon självklarhet att det skulle komma tillräckligt mycket för hela kön avgjorde oftast saken för min del. Viktigt att tillägga är att jag bodde och handlade i ett av de rikare områdena i Harare, i vissa andra delar fanns det väl förmodligen ingen kö alls att stå i. I början var saker som dessa lite påfrestande, elektriciteten i mitt bostadsområde stängdes ofta av om kvällarna när jag kom hem från jobbet då det rådde brist på el i staden. Men efter ett tag kom man att anpassa sig även till det. Kooperation Utan Gränser hjälpte mig med att ordna boende och jag var mycket tacksam över att de också betalade det under tiden jag var där. Jag bodde i ett litet hus i ett område som heter Avondale som låg ca 30 min gångväg från kontoret. Perfekt för mig som inte har något körkort.

Det var en hel del oroligheter i Harare under tiden som jag var där, med våldsamma demonstrationer där militärpolisen gått in och skadat en massa människor. Dessa oroligheter uppmärksammades en hel del av svensk media vilken kom att göra vänner och familj oroliga. Jag såg ingenting av detta på plats då oroligheterna uteslutande ägde rum ute i ”townshipsen”. Zimbabwisk media är väldigt hårt hållna och censurerade, vilket gjorde att jag för att kunna skapa mig en bild av läget sökte mig till västerländsk media på Internet.

Jag uppskattade verkligen möjligheten att resa och göra denna praktik. Den gav mig oerhört mycket nya erfarenheter. Kooperation Utan Gränser är en fantastisk organisation och jag känner mig oerhört tacksam att jag fick möjligheten att komma och arbeta med dem och SACAU under denna tid. Och jag kan varmt rekommendera alla som får möjligheten att göra det.

Arts and Media Access Centre (AMAC), 2007

Av: Amina Abdeljawad

Under 4 månader, från slutet av november till slutet av mars, har jag praktiserat pa Arts and Media Access Centre (AMAC) i Kapstaden, Sydafrika. AMAC är en ideell organisation som erbjuder gratis utbildning till underpriviligierade ungdomar, inom t ex teater, dans, grafisk design, bildkonst mm. Idén ar att göra utbildning inom konst och media tillgänglig för alla och de flesta av AMACs studenter kommer ifrån förorterna (townships som de kallas i Sydafrika) runt omkring Cape Town. AMAC genomför många sociala projekt, och erbjuder t ex mediekurser i skolor och fängelser och samarbetar med skolor och organisationer både lokalt, nationellt och internationellt för att sprida kunskap om hur man kan kommunicera och förmedla budskap genom konst och media. Vilka projekt och kurser som är aktuella från år till år beror till stor del på vilka finansiella medel man har fått tillgång till. Det har varit en utmaning för AMAC att få in tillräckligt med pengar de senaste åren och man har varit tvungna att skära ner kraftigt på heltidspersonal det senaste året. Man hyr istället in många konsulter för kortare projekt och därför var det bara 5 heltids- och 3 halvtidsanställda på AMAC när jag började min praktik.

Som praktikant gav de mig titeln professional volunteer och eftersom jag inte kommer från en konstnärlig bakgrund jobbade jag på samma kontor som direktören, den ekonomiansvariga och projekt- och administrationsansvariga. Det var intressant eftersom jag fick en inblick i var och ens sysslor, var med på möten och hjälpte till med diverse administrativa sysslor vilket gav mig en uppfattning om vad det ar för uppgifter och utmaningar en organisation som AMAC måste hantera dagligen.

Det var direktören som var min handledare vilket var både bra och dåligt eftersom han var väldigt kunnig men ocksa väldigt upptagen och hade lite tid över till att handleda mig. Vi hade inte specifierat vilken min roll skulle vara inom organisationen på förhand och mina arbetsuppgifter kom att bestämmas ganska mycket utefter vad som var på gång när jag anlände.

Terminerna i Sydafrika fungerar tvärtom jämfört med de svenska och därmed var det full förberedelse inför våravslutningen på AMAC när jag anlände i slutet av november. Detta innebar att jag till en början kastades in i en stressig period av förderedelser, (praktiska liksom administrativa) inför avslutningsceremonin som bestod av en stor utställning på slottet med teater och dansföreställningar och konst och video-installationer gjorda av de nyutexaminerade studenterna. Jag hjälpte även till med ansökan av fonder och att uppdatera en databas med bidragsgivare som kunde vara intressanta för AMAC.

Början av min praktik sammanträffade även med AMACs årliga möte med Wiks folkhögskola (de två konstskolorna har samarbetat under de tre senaste åren) vilket gav mig chansen att delta i planeringen inför framtida samarbete och utbyte mellan de två skolorna. Ett av projekten som de båda skolorna gjort tillsammans, Women in Dialogue, innebar att elever från båda skolorna gjorde en utställning tillsammans i båda länderna på temat Women´s spaces. Man hade även gjort en dokumentär som följde utvecklingen av projektet i Sydafrika men som det sedan inte hade funnits pengar till att avsluta helt. Filmen har ett starkt genustema och målet med filmen är att sprida kunskap om bristen på kvinnor inom konst-och filmvärlden i Sydafrika och att uppmuntra unga kvinnor att välja en utbildning inom områdena konst, design och film. Därfor blev min huvuduppgift att hjälpa till med den sista redigeringen av filmen, leta passande bakgrundsmusik etc. och sedan ta ut filmen till skolor, organisationer och filmfestivaler.

Mina arbetsuppgifter var därför väldigt varierande; jag samarbetade med ett redigeringsbolag, kontaktade olika filmfestivaler, letade efter unga musiker och undersökte reglerna för att skriva musikkontrakt samt kontaktade och ordnade förhandsvisningar för skolor och kvinnorganisationer för att undersöka om de var intresserade av att visa filmen. Det var väldigt intressant eftersom det var helt nya områden för mig att jobba inom, och klurigt ibland eftersom det tar tid att leta reda på folk och ställen när man befinner sig i en ny stad.

Det jag mest kom att ägna mig åt de sista två månaderna var att planera, koordinera och projektleda en filmturné i de olika gymnasieskolorna i förorterna runt Cape Town. Detta var en jätterolig och nyttig uppgift för jag fick arbeta direkt med studenter och lärare i deras hemmiljö. Förutom att ordna allt det tekniska och materialet för att visa filmen, förberedde jag grupparbeten och diskuterade genus och traditionella mans- och kvinnoroller, generellt och inom konstvärlden, med studenterna. Jag lärde mig mycket om det sydafrikanska samhället och insåg att på grund av skolornas få resurser måste man ha tålamod och räkna med att saker och ting tar lång tid att organisera.

Totalt sett är jag nöjd med min praktik på AMAC. Kombinationen ideell organisation och konstskola var en stimulerande och ny miljö att jobba i för mig och personalen välkomnade mig varmt och var alltid villiga att hjälpa mig när det behövdes. Till min nackdel var lite att jag kom till AMAC i en ganska svår ekonomisk period då många projekt låg på is, och jag fick känslan av att de var mer vana vid att ha praktikanter med mer konstnärliga bakgrund, sa som teater- och konststudenter. Ibland var jag frusterad över att saker tog lång tid och var svåra att organisera och kände mig onyttig när jag inte kunde avsluta det jag hade planerat i tid. Men frustrationen försökte jag förvandla till lärdom och till min fördel var att få arbeta med Wiks folkhögskola, dokumentärfilmen och med genusfrågor i förorterna, vilka var nya områden och uppgifter för mig som jag lärde mig mycket av.

Cape Town är en fantastiskt vacker stad med bergen och havet nära, många kulturella aktiviteter och ett livligt nattliv. Ur ett socialt och politiskt perspektiv är det också en väldigt intressant stad att befinna sig i, om än svår att förstå sig på många gånger. AMAC ligger väldigt lägligt och centralt och jag kunde gå eller cykla till jobbet varje dag och slapp ta minitaxis. Man får räkna att betala mellan 1500-2500 kr i hyra per månad i centrum.

Bra att ha i åtanke om man vill göra en praktik i Sydafrika som innebär att jobba på en skola med studenter, är att terminerna skiljer sig från de svenska; i Sydafrika har man ett längre sommarlov över jul och nyår och ett kortare vinterlov under juli/agusti.