Föreningen för utvecklingsfrågor

Agneta Stark är ekonomiprofessor, genusforskare och sedan 2004 rektor vid högskolan i Dalarna. Hennes tal den 8 mars 2008, handlar om pensioner, vård och samhällsförändring i Sverige men hon gör även nedslag ibland annat Japan, Kina, Spanien, Sydafrika, Sydkorea och Tyskland.

Inledningsvis visar hon en statistisk befolkningspyramid, som i sin form egentligen inte har någon likhet med en pyramid. ”På 20-talet var den här figuren formad som en pyramid, idag liknar den väl mer någon slags… buskgran”, säger Agneta Stark, och visar på hur antalet kvinnor över 65 år är långt fler än antalet män i samma ålder. Detta är en tendens som ser likadan ut i alla länder: kvinnor är statistiskt sett änkor de sista åren i livet – de är oftast den yngre i förhållandet och de lever längre. Således lever männen oftare i ett parförhållande de sista åren i livet medan kvinnorna lever sin sista tid som änkor. Detta skapar ett socialt mönster, menar Agneta Stark, där kvinnor hjälper sina män den sista tiden, medan de själva dör ensamma. Denna tendens är också återkommande världen över, män får mer obetald omsorg och kvinnor är mer beroende av betald hjälp. Detta kan i sin tur sättas i relation till att mäns pension är högre. Att Sverige har flest ensamhushåll i Europa beror inte på svenskens ensliga läggning – det är de gamla änkorna, fastslår Stark.

Hon går vidare med snabba nedslag runt om i världen och visar på hur den förväntade livslängden ständigt ökar. ”Siffrorna kommer att fortsätta öka, det kommer att bli många gamla”, säger Stark, och samtidigt som pensionärer behöver hjälp får vi inte glömma att de ger hjälp. Hon återknyter till frågeställningen i seminarietiteln, ”Vem tar hand om mormor och vem tar farmor hand om?” och fastställer att de gamla ger omsorg till allt från barn och barnbarn till den egna partnern.

För att exemplifiera hur pensionssystem kan få oväntade följder och effekter håller sig Agneta Stark kvar ett ögonblick vid fallet Sydafrika. När landets demokratiska system infördes gjordes stora satsningar på pensionssystemet som ett medel för att minska fattigdomen. Resultatet blev förvånande nog att skolnärvaron för barn ökade. ”När farmor fick pension behövde de inte längre arbeta hemma”, förklarar Stark. Utöver att barnens utbildningsnivå ökade med pensionssystemet syntes en annan oväntad effekt: färre män sökte arbete. De äldsta sönerna tenderade att sluta söka jobb och istället flytta hem till sin mamma. Är dessa tendenser bra eller dåliga, frågar sig Agneta Stark, och svarar själv att det behöver vi inte bedöma. Resultaten visar dock hur människan anpassar sig och hittar överlevnadssätt samt att pensionssystem har en viktig, om än oväntad, betydelse.

I Japan och Sydkorea finns en stark traditionell norm att barnen ska ta hand om sina föräldrar, i Spanien är äldreomsorgen obefintlig och i Tyskland blir barnen juridiskt skyldiga att betala när pensionen inte räcker. Agneta Stark menar att barnen inte räcker till, inte minst i familjer med problematiska familjerelationer eller då barnen flyttat till andra länder. Kanske finns inga barn alls att förlita sig på vid ålderns höst. Stark kallar det ett strukturellt problem och menar att de flesta av de gamla är ensamma kvinnor med dålig ekonomi som får vård av sina döttrar. Så på frågan ”vem tar hand om mormor?” är svaret ”dottern” och ”Vem tar farmor hand om?” Jo, barn, barnbarn och sin man.

Klara Grenhagen

Dagens tredje talare, den 8 mars 2008, är Nyamko Sabuni, integrations och jämställdhetsminister sedan oktober 2006. Fokus för seminariet är ”Jämställdhet i skola och utbildning” och hon inleder med att definiera det mest akuta jämställdhetsproblemet vi ser idag: mäns våld mot kvinnor, ”det våld kvinnor utsätts för just i egenskap av kvinnor”. Nyamko Sabuni betonar de initiativ som tas från regeringens sida och framförallt den handlingsplan till vilket man avsatt 800 miljoner kronor för att öka kvinnors säkerhet, samt en nystartad forskningsgrupp som arbetar för kvinnors hälsa.

Nyamko Sabuni fastställer att dagens ungdomar mår bra och har en positiv framtidssyn. Med en fot i den virtuella världen har de förutsättningar som tidigare generationer saknat. De har goda möjligheter att resa, studera i andra länder och uppleva stor individuell frihet. Trots detta råder en stor ohälsa bland dagens unga, menar Sabuni. Många upplever en otrygghet i samband med skolan, de känner sig inte delaktiga och de många möjligheterna kan kännas överväldigande.

Jämställdhetsministern menar att skolväsendet bör inspireras av Anna Whitlock, som 1878 startade sin nytänkande flickskola i Stockholm. Vid skolan, som snart övergick till samskola, praktiserades nya pedagogiska metoder som föräldradagar, sexualundervisning, självstyre och fria ämnesval. Nymako Sabuni menar, att trots att principen om en jämställd skola fastställdes redan 1962 och att rätten till utbildning blev en mänsklig rättighet redan 1948, så hindras miljontals barn idag att delta i skolundervisningen. Hon knyter an till Sara Högdins avhandling ”Utbildning på (o)lika villkor” (Stockholms Universitet) som visar att 27% av svenska skolelever på grund av religiösa skäl inte tillåts att delta i skolans sexualundervisning, gymnastiklektioner och andra aktiviteter. Detta för att de hävdas stå i motsättning med familjernas religiösa övertygelser. Skollagens regel om befrielse från undervisning då denna inte överrensstämmer med elevens religiösa uppfattning ska användas i undantagsfall anser Sabuni. Idag hindrar lagen mängder av elever med invandrarbakgrund att delta i skolundervisningen, framförallt invandrarflickor.

Utmaningarna för skolan är dels kvaliteten på utbildningen, dagens unga läser och räknar sämre än tidigare generationer. Läraryrkets sjunkande status måste också uppmärksammas, liksom de olika ordningsproblemen som blivit följden av en felaktig skolpolitik. Nyamko Sabuni menar att det vi löst kallar mobbning i själva verket är ett jämställdhetsproblem, och att mobbing många gånger egentligen är sexuella trakasserier. Utbildning ska vara lika för alla, men i dagens skolvärld tenderar pojkarna att få mest uppmärksamhet och flickorna att fostras till passivitet. Sabuni knyter an till arbetsmarknaden och menar att trots flickornas generellt bättre skolbetyg blir de tvåa i jakten på arbete. Kvinnor i näringslivet med chefsposition är i klar minoritet och arbetsmarkanden är långt ifrån jämställd. Detta anser hon bero delvis på att traditionella attityder om kvinnans plats i hemmet överlevt, men pekar också på att vi själva har ett ansvar då våra val i privatlivet påverkar synen på arbetsmarknaden.

För att skapa en mer jämställd arbetsmarknad ska en kvinnlig kompetensbank skapas, så att undanflykterna om ”brist på kvinnor med rätt kompetens” ska kunna slopas. Fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner, för kvinnorna finns där. Sabuni önskar att kvotering ska bli onödig och återkopplar avslutningsvis till Anna Whitlocks skolverksamhet och att utbildning leder till jämlikhet.

Klara Grenhagen

Talare: Percy Barnevik , Hand in Hand

Dagens andra talare, den 8 mars 2008, var Percy Barnevik som arbetar med utvecklingsprojektet Hand in Hand. Hand in Hand är en stiftelse som drivs av frivilliga som driver ett flertal olika projekt, bland annat i delstaten Tamil Nadu i Indien. Efter en kort presentation av Hand in Hand går Barnevik direkt in på huvudämnet för dagens seminarier – kvinnor och ekonomi. Hand in Hand vill bidra i kampen mot världens fattigdom och i denna kamp kan kvinnor och kvinnligt företagande spela en viktig roll.

Barnevik ser framför allt två stora utmaningar i arbetet mot en bättre värld: den globala uppvärmningen och med den en ökad brist på rent vatten, samt den extrema fattigdomen. Han går vidare med att ge exempel från projektet i Tamil Nadu, Indien. I Indien finns det miljoner av människor som skulle kunna arbeta och bidra till samhällets utveckling, men det finns inga jobb. Studier har visat att endast fem procent av världens bistånd skulle kunna ge dessa människor arbete och en chans till ett bättre liv. Många ser Indien som ett land på frammarsch och som världens kontor, men Barnevik menar att det är en mycket förenklad bild. Trots att medelklassen växer så präglas Indien av fattigdom och de är långt ifrån att ha löst sina problem. Det Hand in Hand försöker göra är att skapa opinion och att göra regeringar uppmärksamma på situationens verklighet. Barnevik förklarar vidare att det handlar mycket om att få med olika biståndsorganisationer och de stora givarna för att kunna möjliggöra olika projekt.

Den största fattigdomen finns i de indiska byarna där utvecklingen stått still i över hundra år. En tredjedel av kvinnorna är undernärda och har svårt att försörja sig och sina familjer. Männen som oftast arbetar som bönder har ofta hamnat i en svår sits då de tagit lån för att kunna köpa mark och säd. Dessa lån är mycket ofördelaktiga och långivarna och uppköparna utnyttjar böndernas utsatta situation. Hand in Hand vill skapa kooperativ i dessa byar. I dessa projekt ser man till att böndernas lån blir inlösta och ger dem istället fördelaktiga mikrolån. Man hjälper dem att köpa billigare gödsel, säd och förhandlar fram kontrakt med köpare som ger mer betalt för böndernas varor. På detta sätt skapas ett jordbruk som nu kan gå med vinst och försörja familjer.

Kvinnorna är de individer som är i botten på hierarkin i Indien. Enligt Barnevik är de fyra gånger mer diskriminerade och de värderas lågt, till och med så lågt att en icke tillfredställande hemgift kan leda till dödsfall. Änkor förskjuts ofta av sina familjer. Hand in Hand har en helt annan syn på dessa kvinnor. De är kvinnorna som jobbar hårt, det är kvinnorna som betalar tillbaka lån, det är kvinnorna som håller ihop familjerna. Det är kvinnorna, enligt Barnevik, som har kapaciteten att utveckla dessa byar och vara entreprenörer. Till kvinnor är banker beredda att ge lån utan säkerhet för de vet att de kommer att betala tillbaka. Männen tar inte samma ansvar och betalar inte tillbaka, utan använder pengarna till bland annat alkohol. Barnevik menar att det är genom kvinnorna som man kan lyfta hela byar.

Hand in Hands mål är att utrota den extrema fattigdomen genom hjälp-till-självhjälp. Tanken med hjälp-till-självhjälp är att Hand in Hand bara ska finnas där som ett stöd vid uppstartandet av olika verksamheter, men att de så småningom ska kunna dra sig ur och överlämna hela ansvaret till lokalbefolkningen. För att uppnå målet har Hand in Hand ett barnprogram, ett kvinnoprogram, ett hälsoprogram, ett demokratiprogram samt ett miljöprogram.

Barnprogrammet arbetar framför allt med att få barnen bort från arbete och in i skolan. Genom förhandlingar med Indiens regering har Hand in Hand lyckats få hjälp att köpa tillbaka en stor andel av de barn som sålts av sina föräldrar för arbete. Det räcker dock inte att få barnen till skolan, utan kvaliteten på undervisningen behöver höjas. Hand in Hand bidrar till exempel med hjälp för att nya lärare ska kunna sättas in. För att locka barnen och uppmuntra föräldrar att skicka sina barn till skolan infördes matpaket, d.v.s. det barn som går till skolan får med sig ett matpaket. I barnprogrammet ingår också olika kampanjer som exempelvis gatuteater. Gatuteatern ska hjälpa till att bygga upp den psykologiska och mentala situationen i byarna. Hand in Hand har frivilliga som stannar kvar i byarna för att hålla koll på att barnen och lärarna kommer till skolan som det är tänkt. När en by inte har någon form av barnarbete får de ett diplom som bevis på detta. Hand in Hand startar även företag för att kunna garantera anställning till de ungdomar som fullföljer sin utbildning.

Hälsoprogrammet jobbar framför allt med att begränsa spridningen av Hiv/Aids och att med rätt medicinsk hjälp bekämpa utbredda sjukdomar som malaria och TBC. För att minska spridningen av dessa och andra sjukdomar behövs det rent vatten, så en stor del handlar om att skapa förutsättningar för detta genom bland annat utbildning.

Barnevik går vidare med att berätta om hur demokratiprogrammet arbetar med att öppna bibliotek där byns invånare kan bli registrerade hos myndigheter och skaffa körkort. Hand in Hand har också hjälpt till att starta grupper för ”computer training” där vuxna får undervisning i internet användning. Varje år bildas tusen nya grupper.

Miljöprogrammet fokuserar framför allt på att se till att byarna har tillgång till rent och friskt vatten. Dammar har byggts för att samla in regnvatten som sedan renas. Indiens regering har också tagit en aktiv roll då de bidrar med obrukbar mark som sedan vattnas upp för att återigen bli brukbar. Den nya brukbara marken ges till kvinnorna i byn. Till marken kan de köpa kor och på så sett skapa en inkomstkälla genom exempelvis mejeriverksamhet. Barnevik talar vidare om hur han ser hopp i den här verksamheten och hur Hand in Hand vill nå ut till fler, inte bara hundratals utan tusentals.

I miljöprogrammet ingår ett projekt kallat Green Friends. Green Friends samlar sopor som sedan går till sopstationer startade med hjälp av Hand in Hand. Man har även lyckats förhandla till sig ett avtal med Tetrapack var i de köper en del av soporna som de sedan använder till sin verksamhet. Andra sopor och hushållsavfall görs till kompost som sedan säljs till byns bönder till ett lågt pris. På detta sätt stöttar byns olika verksamheter varandra och byns invånare kan klara sig utan dyra lån och skyhöga priser från de större företagen.

Efter de korta presentationerna av de olika programmen går Barnevik vidare till det sista och, enligt Barnevik, ett av de viktigaste programmen, kvinnoprogrammet. Kvinnoprogrammet handlar framför allt om att få företagen att anställa kvinnor och att få kvinnor att själva starta upp företag. Barnevik ser en otrolig glöd hos de indiska kvinnorna och han tror på deras kapacitet. Tillsammans startar de, femton till tjugo kvinnor, så kallade självhjälpsgrupper som skapar täta kontakter mellan kvinnorna i en by. De stöttar och hjälper varandra i det hårda arbetet att starta upp fungerande verksamheter.

Ett av de viktigaste medlen i kvinnoprogrammet och främjandet av kvinnliga entreprenörer är mikrolån. Enligt Barnevik kan mikrolån vara otroligt bra om de används på rätt sätt. Kvinnorna som får lån för att kunna starta upp någon form av företag behöver också träning, kunskap och hjälp för att kunna använda pengarna på bästa sätt. I andra projekt har man sett att när lån bara har betalats ut utan någon hjälp till kvinnorna att komma igång, så har pengarna ofta gått till annat. Barnevik poängterar att det är lika viktigt att ge rätt träning som själva lånet. Mikrolånen ska fungera som en hjälp-till-självhjälp. Att kvinnorna håller ihop och hjälps åt, menar Barnevik, är också en grundläggande förutsättning för att pengarna ska gå till nya företag och nya arbeten. Pengarna kommer från olika banker, både privata och statligt ägda. Hand in Hand håller också på att starta en egen bank för att kunna hålla takten med den ökade efterfrågan för mikrolån.

Bara i februari i år startades 14 000 nya företag. När dessa företag grundas handlar det om att bygga från botten och upp. Det handlar om att bygga företagen på färdigheter som kvinnorna redan har och sådant de kan göra själva. De produkter som produceras i de nya företagen sälj i allt större utsträckning till den växande medelklassen. Även större företag börjar få upp ögonen för byarnas egen produktion, och dessa företag kan betala ett bra pris.

Som bankkontoinnehavare och företagare blir kvinnorna mer politiskt och socialt accepterade. De får en ökad politisk makt då de går ihop. När flera tusen kvinnor arbetar tillsammans och ställer krav, då lyssnar politikerna. Barnevik menar att kvinnor måste få ekonomisk makt och genom det få politisk makt. Alla är dock inte lika positiva. Kvinnornas förbättrade ställning påverkar och förändrar hela samhällsstrukturer och det finns flera motståndare till dessa förändringar, exempelvis äldre män, lokala långivare, men i vissa fall även makarna. Även makarna gynnas av förändringen, men de gillar inte att förlora makt och bli tvungna att dela ansvar för familj och hushåll.

Hand in Hands projekt har väckt mycket uppmärksamhet. Barnevik ser även en framtid i samarbeten med andra bistånds organisationer som redan finns på plats i olika områden och Hand in Hand skulle kunna bidra med sina erfarenheter från att starta företag. Hand in Hand håller på att starta upp projekt eller har planer på att starta upp i Sydafrika, Afghanistan och Brasilien. Målet är att föra ut Hand in Hands modell om hjälp-till-självhjälp till hela Indien och sedan vidare till andra länder i samma situation.

Barnevik avslutar med att återigen poängtera att Hand in Hand tror på att lånen kan öka kvinnornas status och förbättra deras position i familjen och samhället. Sammanfattningsvis, när kvinnor får mer makt så minskar fattigdomen och både hälso och skolstandarden ökar.

Karin Gustafson

Talare: Handelsminister Ewa Björling

Temadagen den 8 mars 2008 inleds av handelsminister Ewa Björling som arbetar bland annat för att förbättra förutsättningar för handel, stärkandet av EU: s inre marknad, korruptions bekämpning och mycket mer. Björling börjar prata om att det finns en tydlig koppling mellan kvinnors ställning i dagens samhällen och ekonomisk utveckling. En stabil ekonomisk grund ger mer tid och utrymme för människor, och framför allt kvinnor, att tänka fritt och yttra sig då all tid inte går åt till att säkra familjens överlevnad från dag till dag. Enligt Björling ligger alltså välstånd till grund för människors ökade frihet. De fattigaste länderna är också de länder med minst jämlikhet, två exempel är Sierra Leone och Guinea Bissau. Även om den ekonomiska utvecklingen går hand i hand med kvinnans förbättrade ställning menar Björling att man inte får glömma andra viktiga faktorer som kultur och politik.

Globalisering bidrar till en växande ekonomi och på det sättet påverkar den även indirekt kvinnans ställning. Man har till exempel sett resultat i form av bättre arbetsvillkor där globala företag kommit in och etablerat sin verksamhet. Björling menar att normer och värderingar inom arbetslivet i allmänhet blivit bättre när globala företag gjort entré. Kvinnor får en annan behandling inom arbetet. På detta sättet kan globalt etablerade företag också verka för jämställdhet.

Björling fortsätter med att tala om att även ny teknik kan bidra till nytänkande och utveckling, framför allt ny teknik inom området för informations teknik, så som internet. Kvinnor kan med hjälp av denna teknik få kunskap om hur mycket mer de skulle kunna göra och vad andra kvinnor gör för sin sak i andra delar av världen. Detta kan ge kvinnor kraft att våga ställa krav på samhället de lever i och faktiskt våga kämpa för sina drömmar.

Björling ser den ekonomiska utvecklingen och fri handel som något positivt som borde understödjas. Det handlar om att öppna upp och verka för mindre hinder för fattiga samhällen, skapa förmånliga villkor för alla samt att inte acceptera några former av kvinnoförtryck. Däremot är det viktigt att ha i åtanke att om det inte görs på rätt sätt kan den ekonomiska utvecklingen också bli ett hinder som stänger vissa samhällen ute.

Björling talar vidare om att den ekonomiska utvecklingen kan lyfta kvinnor som ekonomiska aktörer. När kvinnor får mer ekonomiskt ansvar så har man sett mycket positiva resultat för samhälls utvecklingen i helhet.

600 000 kvinnor dör per år på grund av olika faktorer och dåliga hälsoförhållanden. Det är inte bara tragiskt utan sjukdom och ohälsa blir också ett stort hinder för att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden. Hiv/aids drabbar framför allt unga kvinnor. Om kvinnor fick ökad makt över sin sexuella frihet skulle de kunna skapa en bättre situation i kampen mot hiv/aids. Kvinnor är även mer utsatta för våld, vilket gör att de inte kan delta i det offentliga rummet och hindras från att bli en del av utvecklingen.

I arbetet för fredsbevarande och folkbildning, menar Björling, är det viktigt att inte underskatta ekonomins roll. Handeln bidrar till ömsesidiga beroenden som på längre sikt kan leda till frihet och fred. I Afrika har det även funnits projekt som riktat sig mot unga pojkar och män i arbetet för jämställdhet.

Björling talar vidare om hur handeln kan fungera som ett verktyg och användas för att lösa konflikter då det skapar beroende mellan olika grupper. Detta ömsesidiga beroende kan i sin tur minska risken för våld och öka förståelsen och skapa en bra grund att bygga jämställda samhällen på.

Björling avslutar med att än en gång poängtera hur fri handel och fri rörlighet kan fungera som viktiga medel i kampen för kvinnors rättigheter och jämlikhet.

Av: Karin Gustafson

Arranged by FUF and NAI on March 7, 2008

The KNCHR is an independent national human rights institution established by the government. Its core mandate is to further the protection and promotion of human rights in Kenya

Maina Kiai has served as founding Executive Director of the Kenya Human Rights Commission, a non-profit organization based in Kenya; Africa Director at Amnesty International in London; Africa Director at the International Human Rights Law Group (now Global Rights) in Washington DC; and Research Fellow at TransAfrica Forum also in Washington DC.

• Kiai underlines that the presence of Kofi Annan played an important role in the mediation between Kibaki and Odinga and greatly contributed to the achieved agreement.

• He states that he was not surprised by the outbursts of post-election violence. According to him, the proper proceedings after the elections should not have been to announce the results but first to show to the Kenyans exactly how the results had been obtained. Complete transparency should have been the road to take in order to avoid the massive reactions of distrust.

• Kiai states that Kenya has made great economic progress over the last five years. However, the political arena has not been subject to scrutiny and reforms and has consequently not shown the same progress. Kiai says that Kibaki was elected in 2002 largely due to his discourse on political reforms but when in office Kibaki changed direction and only prioritized economic reforms. Kiai stresses that economic and political development have to be done simultaneously and economic reforms cannot be said to per se foster political change.

• Kiai sees it as very positive that only five African nations, Uganda, Swaziland, Morocco, Somalia and Zimbabwe, recognized the Kibaki government after the elections. The nature of the regimes in these five nations also set the bar for their legitimacy when it comes to judging the democratic validness of other governments.

• The Kenyan self-image has also been forced to redefine itself after the post-election violence. This is something necessary according to Kiai. He states that Kenyans have a tendency of regarding themselves as “special” in the sense that the violence visible elsewhere in Africa could never occur in Kenya. Kenyans need humbling, and as he puts it “understand that we also have violence in our DNA”. Also the Kikuyu elite need humbling and to understand that they are not indispensable.
• Kiai underlines the danger of the ethnic stigmatization and stereotypes that grew stronger in the post-electoral conflict. He says that he himself has been called a traitor by Kikuyu groups for speaking critically of the results and the governments. His answer to this accusation is the question, “is there a country called Kikuyu?” meaning that he is loyal to the wellbeing of Kenya and can only be accused for disloyalty to Kenya. He continues by stating that this focus on ethnic stereotypes invented by the British and too easily rooted in the minds of Kenyans need to be addressed and discussed. Kiai criticizes the way Rwanda has dealt with this question, which is to forbid expressions of ethnicity and thereby pretend that they do not exist, and advocates an open debate on the subject.

• Some of the major challenges that Kenya is now facing involves the questions of impunity, accountability and corruption. Kiai says that if you are a man of power in Kenya you can do practically what you want and this fosters great distrust and feelings of injustice among the Kenyans. This anger is also fueled by the fact that public officials to a large extent treat public means as private means. Kiai says, as an example of the widespread corruption, that every time a minister is replaced by another, a rather frequent event, they refurnish their entire office. This is just one expression of how officials see public funds as a source for private means.

• Kiai states that there has to bee a major constitutional change in order to reform the current Imperial Presidency and move towards devolution of power. Kiai proposes a division of Kenya into 5-6 regions that stretches across ethic groups in order to foster understanding and cooperation. He also underlines the importance of trade between the different regions of Kenya to help merge the nation into one.

• Another crucial challenge that lays ahead for Kenya is to carve out a national identity. Kiai talks about the value of creating a common historical narrative in which all regions of Kenya have a part. He says that the construction of a national culture involves hard work and it has been neglected to a large extent by Kenya. Kiai says that the only time Kenyans are really Kenyans is when a Kenyan is competing in a long distance race or in a marathon.

• Kiai ends his lecture by quoting Barack Obama, “hope is something you work for”.

Notes taken by Amanda Stenberg, doing an internship at NAI