Föreningen för utvecklingsfrågor

The US and the Failure of Nation Building in Pakistan, Afghanistan, and Central Asia

Rashid är i Stockholm för att presentera och svara på frågor om sin senaste bok Vägen mot kaos – USA’s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien, som nyligen har utgetts i svensk översättning av Charlotte Hjukström på Svenska Afghanistankommitténs förlag.

Ahmed Rashid börjar med att understyka att sviterna av terrorattackerna den 11 september 2001 är ett väldokumenterat ämne. Följaktligen har hans arbete med den egna boken, som beskriver de senaste sju årens relaterade händelseförlopp, inneburit ett omfattande förarbete. Resultatet blev en 579 sidor lång bok som Rashid själv beskriver som en blandning av historieskrivning och eget reportagearbete.

Ahmed Rashid beskriver sedan den generella situationen i Afghanistan. Det rapporteras en hel del från Afghanistan i media, mest är det dåliga nyheter som når omvärlden, och landets framtid ter sig oviss. Det militära läget i landet är allvarligt. Ahmed Rashid menar att talibanerna i stort sett utropat sig till segrare gentemot USA, detta eftersom talibanrörelsen lyckats skaffa nya rekryter utifrån och dessutom utvecklat nya strategier för att lamslå ett redan sargat land. Självmordsbombningar var exempelvis ett relativt okänt fenomen i Afghanistan för bara ett par år sedan. Internationella organisationer och andra aktörer som jobbar för utveckling skräms bort, något som påverkar opinionen för amerikansk och europeisk militär närvaro i Afghanistan i negativ riktning. Denna opinion mot amerikansk och europeisk militär närvaro är något som Ahmed Rashid beklagar.

Ahmed Rashid går vidare och sammanfattar kortfattat situationen i Pakistan. Även där är läget som bekant instabilt. Den civila regeringen är i stark polemik med militären som har åtagit sig att behandla i princip alla utrikesangelägenheter. Bland länderna i regionen är det kanske särskilt i Pakistan som talibanrörelsen fått fäste, eftersom landet under långa perioder varit en fristad för den. Följaktligen är talibanerna inte längre ett afghanskt fenomen, utan ett regionalt sådant. Ändå var talibanerna i det närmaste besegrade när USA gick in i Afghanistan år 2001. Så vad hände då sedan? Rashid menar att all ambition, allt utvecklingsarbete samt den ekonomi- och utbildningspolitik som Storbritannien och USA lovade afghanerna, har lyst med sin frånvaro i snart åtta år, detta trots att utgångsläget var gott. Hur kommer det sig? Svaret sammanfattas enligt Ahmed Rashid i ett ord- Irak.

Rashid fortsätter med att hävda att USA svek Afghanistan 1989 när Sovjet lämnade landet i kaos och inbördeskrig. Han fortsätter med att berätta att 2001 var amerikanerna visserligen på plats, men hade fokus inställt på Irak. Den nyvunna makten lämnades över till regionala krigsherrar och Rashid hävdar att talibanerna med andra ord bara byttes ut mot nygamla förtryckare. Afghanerna har i sin tur tappat förtroendet för västerländska aktörer. Är allt då förlorat? Ahmed Rashid menar att USA:s ledande roll i Afghanistan är ett faktum, detta oavsett vad man tycker om saken. Rashid återkommer till Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet som en möjlig diplomatisk öppning i ett, tillsynes, låst läge. Obama vill ju, i motsats till sin Irakpolicy, ha fortsatt amerikansk närvaro i Afghanistan. Ahmed Rashid välkomnar detta och hävdar att Obamas omprioriteringar är positiva samt att hans diplomati kan öppna upp mot Europa, Mellanöstern och Asien.

Någon från publiken undrar om det inte är upp till afghanerna själva att utforma sin egen politik, eller åtminstone ta hjälp av regionala krafter istället för som nu, av USA och Europa. Ahmed Rashid hävdar att det låter logiskt, men att ingen av de inflytelserika länderna i regionen, t ex Indien, Pakistan eller Iran, vill se någon av de andra länderna spela en nyckelroll i Afghanistan. Rashid menar att Pakistan aldrig skulle acceptera exempelvis indisk närvaro i Afghanistan och således skulle detta kunna leda till en ännu farligare situation.

Många i publiken ifrågasätter också de militära aspekterna i den amerikanska och europeiska närvaron. Ska man inte jobba för fredsbevaring istället för att bidra till våldet? Ahmed Rashid svarar att det först krävs att det blir fred innan någon fredsbevaring ska kunna upprätthållas. Rashid menar att utan västerländsk militär närvaro skulle Afghanistan falla samman och man skulle riskera ett inbördeskrig. Rashid hävdar vidare att talibanerna använder sig av brutala förtryckarmetoder, såsom halshuggning av arbetande kvinnor och andra obeskrivliga grymheter. Rashid menar att så länge talibanerna inte lyckas inta städerna gör utländsk militär nytta i Afghanistan. I övrigt har trettio år av konflikter gjort den civila regeringen i landet för svag för att ta över fullt ut.

Flera gånger återkommer Ahmed Rashid till frågan om samordning och prioritering. Pengar saknas egentligen inte, men Rashid hävdar att under Bush-tiden har 80 % av hjälpen gått till vapen. Obama väntas dock omprioritera och satsa mer inom sociala sektorer.

Gällande talibanerna undrar någon hur en grupp som Ahmed Rashid beskriver som totalt fragmenterad, i motsats till exempelvis al-Qaida, kan utöva en sådan stor makt i en hel region. Ahmed Rashid menar att den enda ideologi som kan få fotfäste i en sådan grupp är en primitiv, religiös fanatism. Anledningen till varför vissa ansluter sig till talibanrörelsen kan ha att göra med något så basalt som familjeband eller hämndbegär. Ahmed Rashid anser att en dialog med talibanrörelsen inte bara är möjlig, utan också nödvändig för att få rekryter att lämna talibanerna och han hänvisar avslutningsvis till lyckade omskolningsprojekt av al-Qaida-medlemmar i Saudiarabien.

Elin Vinterhed
Stockholm, 2008-11-08

Organized by the Swedish Development Forum, FUF, in collaboration with The Nordic Africa Institute, 28 October 2008

Mats Utas introduced the subject of the evening by giving a background of the war and post-war climate in Sierra Leone.

Tim Kelsall, the main speaker of the seminar, continued by setting out his topic of the evening, which was the Truth and Reconciliation Comission (TRC), the Special Court for Sierra Leone (SCSL) and how they both are initiatives of what is called transitional justice.

Kelsall started out by putting forward the following definition of transitional justice: “The conception of justice associated with periods of political change, characterized by legal responses to confront the wrongdoings of repressive predecessor regimes (or wrongs committed during a period of violent conflict)”.

Kelsall went on to discuss some of the concerns regarding transitional justice and whether it is culturally appropriate. One question was whether mainstream transitional justice initiatives can be culturally applicable to the societies in which they are conducted?

To lay the foundation of the discussion, Kelsall continued by explaining the basics of the TRC and SCSL:

The first steps to the TRC were taken after the 1999 peace agreement. The commission was mandated to “create an impartial historical record of violations and abuses of human rights and international humanitarian law related to the armed conflict in Sierra Leone; to address the problem of impunity; to respond to the needs of victims; to promote healing and reconciliation; and to prevent a repetition of the violations and abuses suffered”.

By the year 2000, the peace agreement had been violated and president Kabbah turned to the United Nations Secretary General requesting a court “powerful enough to bring justice to his country”. The court was set up and its main task was to prosecute “persons who bear the greatest responsibility for serious violations of international humanitarian law and Sierra Leonean law committed in the territory of Sierra Leone since 30 November 1996”. The SCSL has up until today indicted 13 people from different factions, such as the RUF (Revolutionary United Front), the AFRC (Armed Forces Revolutionary Council) and the CDF (Civil Defense Forces).

Kelsall then introduced two main cultural problems that have affected the transitional justice initiatives in Sierra Leone:
– Sierra Leonians prefer not to bring traumatic events in the past to life by speaking of them. This issue has been discussed in particular by Shaw and Stovel.
– There is a strong believe in magic. The people who control the power of magic medicines have great charismatic and actual power.

Kelsall went on to focus on the work of the TRC. The commission started holding public hearings in different cities, and people were encouraged to go to the meetings and talk about the atrocities they had been subject to. The TRC’s view was that by opening the wounds and speaking freely about the suffering from war, people could start their healing process. In reality, however, the people who went through the TRC hearings were emotionally detached and their accounts were factually thin. Perpetrators, on the other hand, tended to give limited accounts in which they did not provide any details of the atrocities committed and also failed to accept individual responsibility for the trauma of the victims. Kelsall stated that the reasons for the victims´ reactions may be freight of reprisals and the strong tradition of social forgetting. The perpetrator’s behaviour may be explained by the simultaneous work by the SCSL which may have made them wary of incriminating themselves. In Kelsall’s view, the TRC could be improved inter alia by conducting local research prior to the commission hearings.

The discussion then focused on the work of the SCSL. To illustrate the failures of the court to adjust to the cultural context, Kelsall chose to discuss the trial of the CDF leader Allieu Kondewa, in which mystical powers played an important role.

Kondewa was the High Priest of the CDF. The movement had a strong fighting force and the prosecution argued that Kondewa was responsible for the crimes committed by the force because he ”prepared the fighters by purporting to protect them against bullets by means of cultish rituals”. It was claimed that Kondewa was capable of exerting effective control over the CDF forces because he had the ability to make them bullet-proof. The defence, on its side, argued that the rituals included that harming or killing civilians would mean loosing the immunity to bullets. Based on this taboo, the defence claimed that Kondewa had taken precautions to prevent the CDF forces from committing crimes. The SCSL found the evidence inconclusive and Kondewa was found not guilty. Kelsall disagrees with the court’s finding and argues that Kondewa could have prevented the CDF from committing the crimes. In Kelsall’s view, the court pointed out at least two clear occasions where Kondewa had had this opportunity. Kelsall finally noted that the court found Kondewa guilty of enlisting child soldiers.

In conclusion, Kelsall argued that it is not reasonable to assume that one single model fits all cases. Furthermore, he stated that to get the highest return on transitional justice initiatives the international community needs to focus more on the cultural applicability.

Maja Lidholm
Stockholm, 4/11 2008

Den 30 september var det åter dags för FUF:s årliga biståndsfrukost med Sveriges biståndsminister. På mötet presenterade Gunilla Carlsson (m) regeringens biståndsbudget för 2009, samt den förändringsprocess som det svenska biståndet just nu genomgår i syfte att öka dess genomslagskraft på den globala arenan. Gunilla Carlsson fokuserade även särskilt på internationella intresseorganisationer, entreprenöriella krafter samt Sveriges roll som biståndsland i förhållande till andra givarländer.

Biståndsministern fastslog att Sverige har ett globalt ansvar som är odiskutabelt, samtidigt som svenskt bistånd ständigt måste diskuteras och omvärderas. Hon pekade på att Sverige har resurser som bör exporteras till utvecklingsländer. Ett exempel på en sådan resurs är avancerad forskning inom HIV/AIDS. En annan resurs kallade hon ”ett visst tänk”, till exempel när det gäller kvinnors rättigheter.

Reformering av svensk biståndspolitik

34 miljarder kronor eller 1 % av Sveriges BNP skall gå till bistånd under 2009. Frågan är hur dessa pengar kan användas på bästa sätt. Biståndsministern nämnde fattigdomsbekämpningen som en huvudsaklig uppgift för i princip allt bistånd, med undantag från de direkt katastrofrelaterade insatserna. Pengar från Sverige måste därför främst gå till att motverka företeelser som bidrar till fattigdom. Sådana företeelser kan vara till exempel förtryck, ekonomiskt utanförskap, konflikter, klimatförändringar samt hälsoproblem – speciellt HIV/AIDS.

Samtliga av dessa företeelser är problem som känns igen. Svenskt bistånd står dock inför ett stort reformeringsarbete och Gunilla Carlsson talade om en nystart för PGU (politik för global utveckling), huvudsakligen innebärande dessa förändringar:

Landfokusering: Svenskt bistånd har tidigare behandlat utvecklingsländer som en homogen massa. Genom att minska antalet samarbetsländer från cirka 70 stycken till omkring 30 ska biståndets effekter bli mer kraftfulla, och direktiven klarare.

Multistrategi: Närmare en tredjedel av det svenska biståndet går via multilaterala organisationer. Med begreppet multistrategi avser man på nytt utvärdera enskilda organisationers relevans för att bättre kanalisera resurser.

Förbättrad resultatstyrning: Bättre uppföljning av biståndspengars användning krävs för att garantera svenskt bistånds effektivitet och legitimitet.

Tematiska prioriteringar: Utöver en humanitär ambitionshöjning, det vill säga ett ökat stöd för direkt livräddande och humanitära aktioner inom ramen för FN, vill man tydligare definiera det svenska biståndets prioriteringsområden för att öka dess genomslagskraft. För återstoden av mandatperioden skall svenskt bistånd därför riktas till tre huvudområden:

1. Demokrati/mänskliga rättigheter
Rättighetsperspektivet ska genomsyra allt bistånd. För att uppnå ett ökat fokus på medborgerliga och politiska rättigheter i biståndsarbetet kommer 4 miljarder av biståndsbudgeten gå till demokratiseringsarbete.

2. Jämställdhet
Kvinnors roll i fattigdomsbekämpningen är väl dokumenterad och Gunilla Carlsson vill avsätta 100 miljoner kronor extra till mödrahälsovård, ett område där hon anser att Sverige är mycket framstående.

3. Miljö/klimat
I år kommer regeringen att göra en särskild satsning på klimatet (4 miljarder kronor). Sverige blir därmed världsledande inom det globala klimatbiståndet. Gunilla Carlsson menar att det finns en klimatskuld i världen som de rika länderna aldrig fullt ut kan betala av, bara lindra. Arbetet syftar därför till att anpassa och att rusta utsatta länder för nya klimatproblem.

Kommentarer

Kommentator Lars Ove Ljungberg, Svenska Kyrkan, tog upp frågan om CSO – det civila samhällets organisationer. Han undrade om de svenska intresseorganisationerna kommer att kunna hävda sig som demokratibärare/opinionsbildare i den nya, smalare biståndspolitiken. Biståndsministern svarade att regeringens policy ej ännu har fastställts när det gäller enskilda svenska organisationer. Hon ville dock hålla med om att de är viktiga både som röstbärare och genomförare och hon ställde sig särskilt positiv till ett ökat samarbete med enskilda organisationer i fält.

Från publiken ställdes bland annat frågan om regeringen kommer att göra särskilda jordbrukssatsningar. Gunilla Carlsson förklarade att en satsning på multidimensionellt bistånd och kvinnors rättigheter får indirekta effekter på jordbruket, då en majoritet av världens arbetskraft inom jordbruk är kvinnor.

På en fråga från publiken gällande infrastruktursatsningar ville biståndsministern inte låsa sig vid en bild av utveckling som enbart fokuserad på bistånd, utan hänvisade även till näringslivet som en viktig aktör. Detta inte minst i Afrika, som hon ansåg vara en enorm tillväxtmarknad. Biståndsministern menade att bistånd, även från svenskt håll, har visat prov på tröghet, ineffektivitet och byråkrati när länder som till exempel Liberia ansökt om pengar till vägbyggen. Där, liksom på flera andra håll i Afrika, har kinesiska och indiska entreprenörer blivit allt vanligare aktörer i kontinentens utvecklingsprocess. Gunilla Carlsson var inte helt positiv till Kinas nya roll i Afrika, men hävdade att de europeiska länderna får skylla sig själva eftersom de har ett attitydproblem kring Afrika och alltför ofta tillskriver de afrikanska folken rollen som offer. Även USA, hävdade hon, har i viss mån förlorat mycket av sin trovärdighet och sitt inflytande i utvecklingsländerna, inte minst i och med den rådande finanskrisen som i likhet med klimathoten slår hårdast mot de allra fattigaste.

Avslutningsvis menade Gunilla Carlsson att de stora frågorna (också de som Sverige nu väljer att prioritera i biståndspolitiken) ska behandlas på en global nivå där Syd inkluderas som en självklar och jämlik förhandlingspart.

30 september 2008, Pressrummet, Fredsgatan 6, Stockholm

Elin Vinterhed