Föreningen för utvecklingsfrågor

”Sverige måste göra sin hemläxa”

Är det individen som har störst ansvar för att påverka klimatkrisen? Eller är det ett strukturellt problem? Åsikterna gick isär när inspirationsdagen Engagera avslutades med en paneldebatt om klimat och bistånd. Alla var dock överens om att den rika världen måste göra mest när det gäller knäckfrågan som Johanna Sandal, moderator från Forum Syd formulerade:
– Hur kan vi hantera klimatkrisen och samtidigt lyfta människor ur fattigdom?

– Vi står inför två gigantiska utmaningar: klimatutmaningen och fattigdomsutmaningen, och vi måste klara av båda två samtidigt. Ett klimatavtal måste vara effektivt, men det måste också vara rättvist, säger Penny Davies från Diakonia, en av fyra panelmedlemmar.

Paneldebatten om klimatbiståndet avslutade inspirationsdagen Engagera som Forum Syd, LSU och FuF arrangerade tillsammans den 20 mars 2009. I panelen satt Clarisse Kehler Siebert, Stockholm Environment Institute, Penny Davis, Diakonia, Birgitta Ohlsson (FP) och Hans Linde (V).

Johanna Sandahl från Forum Syd tillsammans med panelen: Clarisse Kehler Siebert, Stockholm Environment Institute, Birgitta Ohlsson (FP), Penny Davis, Diakonia och Hans Linde (V).

– Många länder, speciellt de allra fattigaste länderna har oerhört begränsade koldioxidutsläpp jämfört med oss och vi kan inte ställas samma krav på dem. Vår uppgift, från västvärldens sida, är istället att se till att de inte gör samma misstag som vi har gjort när det gäller industrialiseringen, säger Birgitta Ohlsson.

Hon tror att det kommer att vara en utmaning bara att hålla kvar de här frågorna på den politiska agendan, med tanke på den ekonomiska krisen, men tycker att principen måste vara att ”det ska kosta att skita ner”. Hans Linde säger att rent konkret måste det bli dyrare att åka bil och billigare att åka kollektivt. Han vill också lansera ett enprocentsmål för klimatet, precis som för biståndet.

– Men är det verkligen realistiskt att lägga på en procent till? undrar Johanna Sandal.

– Det är ju en fråga om prioriteringar, var väljer vi att lägga pengarna. Vi har haft en regering som under sina tre år vid makten har sänkt skatten med 100 miljarder kronor, svarar Hans Linde.

Ett stort förtroendegap
Penny Davies säger att finansieringen är viktig men pekar samtidigt på att det finns ett stort förtroendegap mellan nord och syd. Nord har helt enkelt inte levt upp till de åtaganden man gjort, bland annat i Kyoto 1997.
– Och nu säger utvecklingsländerna: ’nu vill ni att vi ska vara med och betala, ni ställer krav på oss innan ni ens har visat att ni tar det här på allvar’ och det är oroväckande utifrån att man nu ska försöka komma överens om ett globalt klimatavtal. De rika länderna måste gå före och visa att de är beredda att hosta upp resurser.

Clarisse Kehler Siebert, forskare vid Stockholm Environment Institute (SEI), påpekar att det inte bara handlar om rika respektive fattiga länder utan att det också råder stora inkomstskillnader inom länderna. Den modell, Green House Development Rights, som SEI tagit fram och som Diakonia arbetar med fokuserar dels på ländernas historiska ansvar för utsläppen, dels på deras kapacitet att hantera utmaningarna. Modellen innebär också att ingen som tjänar mindre än 20 dollar om dagen – oavsett var man bor i världen – behöver vara med och bidra till lösningar på klimatkrisen.

Smiter undan sitt ansvar
En tjej i publiken undrar om det inte finns en risk att Sverige satsar på åtgärder utomlands i stället för att jobba på hemmaplan men Birgitta Ohlsson anser inte att Sverige hör till den kategorin.

– Jag brukar säga för min del att jag fattat två riktigt bra beslut i mitt liv, det ena är att vara vegetarian, det andra att inte ta körkort eller ha bil. Jag tycker att vi pratar för lite om individens eget ansvar, jag tror att den påverkan som kommer genom vår individuella livsstil och våra val är något som det kommer att bli mera fokus på.

Birgitta Ohlsson har varken körkort eller bil.
– Vi har redan sett att rika länder försöker att minska sina utsläpp där det är som billigast och inte där det är effektivt på lång sikt. Sverige måste hjälpa till att minska utsläpp i utvecklingsländer, men framför allt göra vår hemläxa, säger Penny Davies.
Hans Linde påpekar att regeringen sagt att de ska minska utsläppen fram till år 2020 med 40 procent, men att en tredjedel av det ska ske utanför Sverige i utvecklingsländer.
– Vi flyr från vårt ansvar och låter länder i syd stå för omställningen, på så sätt kan vi fortsätta med vår livsstil som egentligen har orsakat problemen.
Hans Linde håller med om att kött är en stor miljöbov – trots att han är uppvuxen på en grisgård – och att det gäller att se över det egna resandet och den egna konsumtionen, men samtidigt tycker han att klimatfrågan är ett strukturellt problem och inte den enskilda individens ansvar.

En väldigt stark kraft
– Det viktigaste man kanske kan göra är att engagera sig tillsammans med andra för förändring, i något av de politiska partierna, i någon organisation, eller att man går ihop på sin arbetsplats, sin skola för att driva igenom klimatfrågor, säger Clarisse Kehler Siebert.
När Clarisse Kehler Sierbert kom till Sverige från Kanada var hon lite avundsjuk på den dialog som vuxit fram mellan civila samhället, politiker och samhällsmedborgare i Sverige.

– Jag tror att den dialogen är en väldigt stark kraft och en orsak till varför dessa frågor når ut så starkt från Sverige. Det finns ett stöd mellan forskargrupper och påverkansgrupper, samhällsmedborgare och de som formar politiken. Medan man i exempelvis i Kanada har olika agendor, man debatterar och slåss men det finns ingen gemensam bas för att hitta lösningar.

Text och foto: Viktoria Myrén

Elin Schennings är koordinator för Afrikagrupperna och har under två år jobbat med utveckling i Angola.  Hon berättar att hennes engagemang för utvecklingsfrågor först väcktes då hon under gymnasiet deltog i Operation dagsverke, en operations- och insamlingskampanj som genomförs av elever i Sverige.  Detta ledde till att hon efter studenten fick jobb på Elevorganisationen via vilka hon för första gången åkte till Angola för att delta i samarbete mellan svenska och angolanska organisationer.  Efter detta blev det studier i statsvetenskap för Elin som sedan fick jobb på Afrikagrupperna och återigen reste till Angola 2008 som representant för organisationen.

Afrikagrupperna stödjer ett antal projekt i Angola som syftar till jämställdhet, förebyggande av HIV och AIDS samt hållbar utveckling. Detta genom att finansiera ideella organisationer på plats. Mycket av detta utvecklingsarbete fokuserar på landsbygden då kriget i Angola under början av nittiotalet ledde till att många människor flydde från städerna ut på landet där de lever än idag. Landet har under många år plågats av hög arbetslöshet och hungersnöd.

En angolansk organisation som skördat goda framgångar med utvecklingsarbetet är ADRA (Acção para o Desenvolvimento Rural e Ambiente) som bildades 1992. Elin som följt Angolas utveckling sedan nittiotalet kan bekräfta att mycket pekar på en utveckling i rätt riktning. Landet har gått från att befinna sig i oerhörd krissituation till att bli en av Afrikas snabbast växande ekonomier.  Idag 2009 är människorna i Angola bofasta och driver fungerande jordbruk. Det finns nu läkare, skolor och vägar till provinshuvudstaden dit folk kan resa för att sälja sina produkter. De flesta har cyklar, många har en radio och fler och fler äger en TV. På orterna finns marknader där man säljer frukt och grönsaker. Folk lever ett bra liv där idag, säger Elin Schennings.

Man kan då ställa sig frågan vad det är som lett till denna fantastiska utveckling. Elin säger att förklaringarna i huvudsak är två: ADRA:s metod av föreningsbyggande genom jordbruket samt perspektivet man haft i landet på fattigdom och utveckling. Hon menar att det är viktigt att understryka att fattigdom inte bara är synonymt med brist på pengar. Det handlar också om en brist på inflytande, bra skolor, hälsovård, miljömässig hållbarhet och möjlighet att ha makt över sin vardag. ADRA:s syn på utveckling är att den måste vara hållbar, jämlik och rättvis. Det måste jobbas med utveckling på samtliga av följande plan: modernisering, kulturell identitet, deltagande och social förändring.

Utvecklingen i Angola syns tydligast när det kommer till modernisering. Ny teknik har expanderat explosionsartat i landet. När det kommer till deltagande i demokratifrågor och utveckling är engagemanget ganska bra. Likaså när det kommer till förändring av sociala roller, som numera inte begränsas till de traditionellt könsstereotypa. Mest oroande är den långsamma utvecklingstakten av den kulturella identiteten. Arbetet med att bevara de traditionella språken och ordna mötesplaster för detta går trögt. Alla pratar kolonialspråket portugisiska men få kan de nationella språken. Elin tror att detta beror på att koloniseringen har haft stor genomslagskraft. Portugiser och nationella angolaner umgås väldigt mixat med varandra vilket har gjort att många känner sig som både och, åtminstone är detta Elins uppfattning.

Hur har man då jobbat rent konkret med utvecklingen? I början fördelade man mat och mark till människor men tanken var hela tiden att detta skulle leda till något mer. Man har satsat på att organisera bönder i grupper för att göra det hela mer effektivt. Det har bildat föreningar med tydliga stadgar och utbildats i föreningsbyggande. Man har drivit igenom representativ demokrati som till en början resulterat i att det bara varit män i styrelsen. Detta faktum har uppmärksammats och skapat diskussion om ökad jämställdhet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att utvecklingen i Angola i hög grad varit en framgångssaga. Nu när människors grundläggande behov är tillfredställa kan man börja fokusera på andra delar av utvecklingen, så att fördelningen mellan olika plan i framtiden blir mer jämnfördelat.

Catherine Karlsson
20 mars 2009

British Councils workshop om Klimatutmanarna inleddes med en kort introduktion om deras nya satsning på unga ledare. När denna fokusgrupp tillfrågades om vad de tyckte var de tre viktigaste ämnena för British Council (och andra) att engagera sig i och uppmärksamma blev svaret: klimatfrågan, integration och motverkande av socialt utanförskap samt möjligheterna för högre studier.

För att ta fasta på det engagemang om finns i klimatfrågan bland unga i Europa idag startade British Council ”Challenge Europe”. Tanken var att samla 15-20 engagerade unga människor från varje land (studenter, företagare, politiskt aktiva etc.) och låta dem tillsammans komma fram till kreativa idéer och lösningar på hur man kan sänka koldioxidutsläppen.

Oleg Izyumenko och Sven Heijbel medverkade med starkt engagemang i förra årets initiativ. Sven läser humanekologi vid Lunds universitet och är WWF-ambassadör, och Oleg arbetar med att stärka ungdomsklimatrörelser. Sven förklarar sitt engagemang som att han vill ha ”en hand i varje kakburk”; han vill vara med där det händer och menar att inom klimatområdet och ungdomars engagemang händer det mycket just nu.

Innan Sven blev verkligt engagerad i miljörörelsen ställde han sig fyra frågor: Varför är det så viktigt med en rörelse? Hur mäter man om man når någon framgång? Hur ser rörelsen ut idag? Vad vill rörelsen? Svaren på dessa frågor blev att det viktiga med klimatrörelsen, och även andra rörelser, är att den öppnar politiska fönster.

Han drar paralleller till hur rörelsen för svartas och homosexuellas rättigheter har resulterat i att USA idag har en svart president och att homosexuella bemöts på ett helt annat sätt idag än för hundra år sedan. För att mäta rörelsens framgång menar Sven att man ska mäta hur många som ”är med på tåget”. Han tycker att Earth Hour den 28 mars och Global Day of Action den 24 oktober är bra tillfällen för att göra just detta.

Sven menar dock att rörelsen idag saknar politisk bredd och att den dessutom saknar ett sydperspektiv då majoriteten av de unga engagerade kommer från länder i Europa och Nordamerika. Målet med rörelsen är jordens överlevnad, klimaträttvisa och att skapa samband mellan problem. Löser vi klimatproblemen kan vi få bukt på många andra problem, som fattigdom och krig, anser Sven. Rörelsen har också ett specifikt mål som bland annat får stöd av Al Gore, nämligen 350-målet, där 350 syftar till en hållbar maxgräns av koldioxid i atmosfärer.

Efter en kort genomgång av klimatfrågornas historia, utsikterna för dessa frågor i framtiden och ett entusiastiskt utlägg om vår möjlighet att påverka och förändra under klimatkonferensen i Köpenhamn i december (den geografiska närheten skapar helt andra förutsättningar för oss i Sverige än om den hade hållits i Brasilien som planerat) får vi se en film om International Youth Delegations arbete i Poznan där både Oleg och Sven medverkade.

Själva workshopen inleds med en gruppdynamikövning där vi efter ett antal uttalanden får gå och ställa oss i var sitt hörn av rummet beroende på vilken beskrivning vi tyckte att vi passar bäst in i. Rummets fyra hörn symboliserade ”produceraren”, ”administratören”, ”entreprenören” och ”integreraren”. Eftersom fördelningen blir relativt jämn mellan de olika grupperna är det sedan inte svårt att bilda nya grupper med minst från varje ”personlighetshörn”.

Uppgiften grupperna sedan får är att:
1. Identifiera ett klimatprojekt
2. Göra en kortfattad steg-för-steg plan
3. Skriva en ”elevator pitch” (ett slags tal genom vilket man under en hissfärd ska kunna få vem som helst att köpa ens idéer)
4. Utse en talesperson och valfri person som man potentiellt har hamnat i en hiss med
5. Få den personen (som i detta fall spelas av Oleg eller Sven) att fastna för idén på mindre än 30 sekunder

En rad fantasifulla projekt och övertalningstal producerades: ett som gick ut på att källsorteringsproblematiken borde uppmärksammas genom att lägga sopor som inte får plats vid sopstationerna på Stureplan istället, ett som gick ut på att starta en slags Youtube-sida med privatpersoners idéer om klimatinitiativ och två om att få Stockholms stad att bli mer klimatsmart, dels genom att medverka vid Earth Hour och dels genom att byta ut alla glödlampor i offentliga byggnader till energilampor innan Earth Hour.

Tiden var knapp, men resultaten var mycket lyckade och jag tror att de flesta lämnade workshopen med känslan att det är lättare än man tror att engagera sig själv och andra i klimatfrågan.

Som ett sista tips på vägen uppmanades vi att titta in på, och kanske själva skriva på:
Coolaner.nu –blogg för unga
350.org/invitation- mäktigast internationellt
Mygreenfinger.org- global miljökampanj
Groups.google.com/group/NYCAM- Nordic Youth Climate Action Movement
Ylva Christiansson
20 mars 2009

– ungas roll i fattigdomsbekämpning och klimatutmaningen

Unga människor ses sällan som en resurs inom fattigdomsbekämpning och ungdomsorganisationer får förhållandevis lite bistånd sett till att nästan 50 % av världens befolkning är under 25 år. Unga löper dessutom stor risk att bli utnyttjade och hamna i fattigdom och kriminalitet. Vilka möjligheter har dagens unga att påverka sin egen framtid? Detta ämne berördes när Sara Thunmarker från LSU gav en inblick i initiativet Tackling Poverty Together (TPT).

LSU ser det som en viktig uppgift att främja arbetet med milleniemålen och ett steg i detta arbete är projektet Tackling Poverty Together (TPT) som skapades 2005 i ett samarbete mellan LSU och FN. Målet är att uppmärksamma och stärka ungas roll vid framtagandet av Poverty Reduction Strategy Papers. Genom arbetet med TPT har man lyckats skapa ett samarbete mellan FN och det civila samhället.

I praktiken går arbetet med TPT ut på att hjälpa unga människor att finna egna konstruktiva vägar för hur milleniemålen ska uppnås. Genom Internetbaserade kurser utbildas unga organisationsaktiva i Ghana, Kenya, Malawi, Tanzania, Uganda, Zambia och Sverige i hur fattigdomsbekämpningsstrategier tas fram och hur man själv kan påverka innehållet i dem. Utifrån kunskaperna som de unga anskaffat formar de sedan en Action Plan för vidare samarbete med olika FN-organ.

Under workshopen fick åhörarna fundera på frågan ”vad tror du att fattigdomen i världen beror på?”. Beror den på brist på pengar, makt, utbildning eller annat? Majoriteten menade att den beror på samtliga faktorer. Vissa menade att fattigdomen har sin grund i brist på makt för att människor i fattiga länder saknar makten att själv kunna påverka, till exempel hur pengarna i landet används. Flera ansåg att orsaken är brist på utbildning eftersom människor därigenom har svårt att inse sin egen situation och istället accepterar den. Ingen trodde att den grundläggande anledningen var bristen på pengar.

För att ytterligare fundera över varför världen är ekonomiskt ojämlik utfördes en övning där deltagarna blev tilldelade varsin livssituation och utifrån vissa påståenden fick gå ett steg framåt om påståendet var möjligt för dem. Påståendena rörde exempelvis ekonomisk trygghet, stöd från föräldrar och tillgång till läkare. Resultatet blev att de mest privilegierade hamnade längst fram och de mindre privilegierade längst bak. Efter samtal visade det sig att många av de längst fram inte hade insett att många andra knappt kunnat ta några steg. Paralleller drogs till verkligheten där de mer gynnade lever sina liv blickande framåt utan att reflektera över mindre lyckligt lottade och där en stor del av jordens befolkning svälter medan en annan stor del lever i överflöd.

Som avslutning på workshopen gavs också förslag på vad man som ensam person kan göra för att hjälpa till i arbetet mot fattigdom. Framförallt påpekade Sara Thunmarker vikten av att agera, initiera och komma med konkreta förslag. Ungdomar är inte en belastning utan en resurs som kan påverka – något som både makthavare och ungdomar själva måste inse.

Maja Lidholm
20 mars 2009

Minska utsläppen av växthusgas!

– en uppmaning till politikerna

Om vi människor skulle kunna minska eller helt stoppa utsläppen av växthusgaserna så skulle det finnas en chans att minska temperaturökningen, annars riskerar vi en temperaturökning på fem till sex grader under det närmaste seklet, menar Mikael Malmeus. Idag finns det 387 miljondelar växthusgaser i atmosfären, enligt forskarna måste värdet ner till 350. Tyvärr visar flera beräkningar att kurvan går åt helt fel håll. Organisationen Klimataktion uppmanar människor att trycka på politikerna för snabba minskningar av utsläppen av växthusgaser.

Vill man förstå klimatfrågan är det en bra början att försöka förstå energibalansen. ”Allt som har med klimat att göra, har med energi att göra” säger Mikael Malmeus, representant för organisationen Klimataktion. Lika mycket värme som strålar in och värmer upp jorden måste också stråla ut från jorden för att bibehålla en bra energibalans i jordens atmosfär. Malmeus förklarar att i dagsläget är denna balans rubbad vilket skapar en uppvärmning av jorden. De växthusgaser vi människor släpper ut i atmosfären, framför allt koldioxid, blockerar delar av jordens utstrålning som istället reflekteras tillbaka och bidrar till temperaturökning och uppvärmning av jorden.

Malmeus förklarar vidare hur temperaturökningen och halten av växthusgaser i atmosfären följs åt. I vanliga fall regleras temperaturen av att jorden växelvis lutar mot eller bort från solen, men i och med den för höga halten av växthusgaser i atmosfären förstärks uppvärmningen när jorden lutar mot solen och uppvärmningen går alldeles för fort och temperaturbalansen rubbas.

Vad händer då i en varmare värld? Malmeus talar om allvarliga konsekvenser för både natur och människor. De temperaturkänsliga ekosystemen påverkas allvarligt av klimatets obalans och 30-40 % av jordens djurarter riskerar att dö ut. Exempelvis är isbjörnarna en utsatt djurart menar Malmeus, eftersom de är beroende av nordpolens isar som har börjat smälta bort. Klimatförändringarna kommer generellt sätt att ha en direkt påverkan på olika områden, vilket innebär att varma områden kommer att bli varmare, torra områden kommer att bli torrare och blöta områden ännu blötare. Uppvärmningen hotar även att tina permafrosten i olika områden vilket i sin tur gör att stora mängder metangas kan pysa ut i atmosfären och hjälpa till att öka uppvärmningen. Det blir en form av självförstärkande effekt, menar Malmeus.

Malmeus poängterar dock att det är viktigt att inte enbart fokusera på de allvarliga konsekvenser vi kan se på längre sikt, utan också på de effekter som klimatförändringarna redan har i olika områden idag. Just nu dör 150 000 fler varje dag i olika tropiska sjukdomar, som exempelvis diarré och malaria, på grund av klimatförändringarna. Smältvatten från isar och glaciärer som i vanliga fall skall hålla vattenstånden på en balanserad nivå skapar nu istället kraftiga översvämningar. Många människor får idag fly undan dessa direkta effekter, enligt Malmeus. Exempelvis har Indien redan tagit emot över 300 000 s.k. klimatflyktingar från Bangladesh. ”Fattiga drabbas alltid värst, de har svårt att möta de här hoten”, konstaterar Malmeus. Han menar att klimatförändringarna slår väldigt ojämnt och orättvist då det är vi i väst världen som i huvudsak har bidragit till dagens klimatförändringar.

Vi svenskar får ofta höra att vi är bra på miljöfrågor och att vi kommit långt i vårt miljöarbete. Enligt vissa jämförelser med andra länder är Sverige bland de bästa när det gäller klimatfrågan, dock menar Malemus att detta endast beror på att Sverige har kunnat exportera sina miljöproblem. Istället tycker han att vi ska titta på hur stort ekologiskt fotavtryck ett land gör i världen, för att få en korrekt bild av hur det ser ut. Detta är en beräkning av flera olika faktorer, exempelvis hur mycket odlingsmark som behövs för att försörja landet med mat och hur mycket mark som behövs för att suga upp mängden koldioxid som landet släpper ut. Sverige gör ett stort fotavtryck och hamnar på 18: e plats av världens länder, enligt Malmeus är det dessa beräkningar vi borde titta på. ”Det är de rika människorna som gör störst ekologiskt fotavtryck” menar han.

Vad måste då göras? De rika länderna i nord måste minska mer på sina koldioxidutsläpp än utvecklingsländerna i syd, enligt Malmeus. Klimataktion arbetar för att de rika industriländerna ska ta sitt ansvar och de vill att vi i västvärlden ska halvera våra utsläpp till år 2020. De vill även att den rika världens länder ska stå för ett klimatbistånd på en procent av BNP, och att detta bistånd skall vara utöver annat bistånd. Klimataktion driver just nu kampanjen ”The final countdown” som går ut på att mobilisera så mycket människor som möjligt till klimatmötet i december i Köpenhamn för att tillsammans kunna trycka på politiker från hela världen för snabba minskningar av utsläppen av växthusgaser.

På hemsidan www.350.org finns en bra sammanfattning av klimatfrågan.

Karin Gustafson
20 mars 2009