Föreningen för utvecklingsfrågor

Rapport från FUF och Diakonias samarrangemang ”Dragkampen om biståndet”, 31 januari 2008.

FUF och Diakonia bjöd in till politikersamtalet ”Dragkampen om biståndet” med anledning av Diakonias rapport med samma namn som publicerades den 31/1 2008. Frågor som behandlades under samtalet var: Håller biståndet på att urholkas? Ska biståndet gå till fattigdomsbekämpning eller till kampen mot terrorismen? Riskerar klimatkatastroferna att äta upp det långsiktiga förebyggande biståndet mot fattigdom? Hur ska förhållandet mellan biståndsgivare och biståndsmottagare se ut?

Det behövs en saklig och sanningsenlig debatt om biståndet. För att bidra till detta har Diakonia tagit fram en rapport som tar upp några aspekter centrala för kvaliteten och resultaten för biståndet. Åtta utmaningar för svenskt bistånd tas upp.

I panelen satt följande ledamöter från riksdagspartierna, vilka även sitter i utrikesutskottet:
Christian Holm (m)
Lars Lindén (kd)
Kerstin Lundgren (c)
Cecilia Wigström (fp)
Bodil Ceballos (mp)
Kent Härstedt (s)
Hans Lindhe (v)

Moderator: Marianne Kihlberg (journalist)

Samtalet inleddes med att Magnus Walan från Diakonia gick igenom de stora dragen av rapporten. Han ansåg att det är bra att det pågår en debatt om bistånd och att det är viktigt att jobba med de kvalitetsfrågor som har varit debatterade på senare tid. I debatten och i Diakonias rapport fokuserar man mycket på bristerna inom biståndet, men det är också viktigt att se till de resultat biståndet får. Den samlade bilden av svenskt bistånd är att det gör stor nytta. Dessutom utvärderas biståndet ofta och mycket. Exempelvis skrev Sida 56 utredningsrapporter under förra året.

Den forskning som har gjorts på biståndets effekter visar på ett positivt samband mellan bistånd och utveckling. Det svenska biståndet har kritiserats hårt, men det är i stort effektivt enligt de utredningar som gjorts. Sverige är internationellt känt för att ha både en hög biståndsnivå och en hög effektivitet. Dessutom är de flesta överens om att behovet av bistånd fortfarande är stort. Biståndet kommer att krävas framöver för att nå en rad olika mål, såsom att utrota fattigdomen, att främja demokrati och mänskliga rättigheter, att förbättra miljön runt om i världen etc.

Biståndsgivarna har med anledning av detta lovat att öka biståndet till fattigdomsbekämpning. Diakonias rapport visar dock att endast en bråkdel av det utökade biståndet går till just fattigdomsbekämpning. Det mesta av dessa pengar går istället till kampen mot terrorister, katastrofinsatser samt exportkrediter. Denna realitet stämmer därmed inte med retoriken, som handlar om ökade resurser till att utrota fattigdomen.

Diakonia har identifierat sju utmaningar för det svenska biståndet:
1. Urholkningen av biståndet är en stor utmaning då en stor del av biståndspengarna inte går till fattigdomsbekämpning. En del av dessa pengar har istället gått till vapenaffärer med korrupta diktatorer, såsom Asea med Kongo/Zaire 1972 samt Karlskronavarvet med Liberia 1978. En stor del av biståndsökningen går också till att efterskänka skulder, vilket biståndet inte borde gå till. Biståndspengar används även till flyktingmottagande i givarländerna. Regelverket för biståndet inom OECD-DAC behöver därför omprövas för att förhindra en sådan urholkning av biståndet.
2. Biståndet ska främja – inte motverka – demokratiskt inflytande. Världsbanken och IMF tar inte sina beslut demokratiskt. Sverige bör arbeta för att Världsbankens och IMF:s detaljstyrning av lånen till fattiga länder upphör. Sverige kan på så sätt verka för en demokratisering av biståndet genom att ge mottagarländerna mer inflytande.
3. Biståndet ska gynna utveckling – inte svenska företag.
4. Bistånd ska inte användas i kampen mot terrorismen eller till militära insatser.
5. Handelspolitiken ska stödja – inte underminera – biståndet.
6. Handel med krigsmateriel får inte underminera biståndspolitiken (såsom svensk vapenexport har gjort då man exempelvis exporterat vapen till Pakistan).
7. Klimatkrisen riskerar att äta upp bistånd ämnat för fattigdomsbekämpning. De fattiga kommer dessutom att drabbas värst av klimatförändringarna. Sverige bör därmed fasa ut stödet till fossilintensiv industri och istället satsa på ny, miljövänlig teknologi.

Politikersamtalet inleddes med att moderator Marianne Kihlberg hälsade panelens deltagare samt publiken välkomna. Därefter frågar hon deltagarna vilken fråga som är viktigast för biståndspolitiken att uppnå. Alla deltagarna anser att fattigdomsbekämpningen är den viktigaste frågan. Cecilia Wigström från folkpartiet lägger till solidaritet och demokrati. Kihlberg frågar panelen hur de kan vara oeniga när målet är detsamma för dem alla. Kerstin Lundgren från centerpartiet säger att olika metoder kan användas för att nå detta övergripande mål.

Urholkas då biståndet? frågar Kihlberg. Christian Holm från moderaterna anser inte att biståndet urholkas. Han påpekar att det i kronor satsas mer pengar än någonsin på biståndet. Man måste dock ha en helhetssyn på biståndet och biståndet måste effektiviseras. Man kan därmed säga att biståndet utvecklas, inte urholkas. Biståndet bör utvecklas och det krävs ett ökat samarbete med till exempel handeln, miljöpolitiken etc. Holm anser dock att biståndet inte bör gå till militära insatser.

Kent Härstedt från socialdemokraterna anser däremot att biståndet håller på att urholkas. Urholkningen sker på en rad olika punkter, varav skuldavskrivningarna är en. Ytterligare ett problem med skuldavskrivningarna är att man avsätter mer pengar till skuldavskrivningar än vad man faktiskt skuldavskriver. Det överskott detta resulterar i går tillbaka in i statskassan. (Hela skuldbeloppet räknas nämligen av från biståndsbudgeten, men i praktiken kostar det bara mellan fem och tio procent att lösa in de gamla lånen. Det innebär att överskottet hamnar hos finansdepartementet och kan därmed användas till vad som helst i statsbudgeten). Även kostnader för ambassader skrivs av mot biståndet. Regeringens företrädare har också åkt till Paris (där OECD/DAC som skapar riktlinjer för biståndsgivarna har sitt säte) för att se till att man ska få använda biståndet mer fritt till militära insatser.

Lundgren (c) anser att svenskt bistånd är bättre än många andra länders. Den svenska biståndssumman ökar, en utveckling som även syns globalt, men ändå är världen långt ifrån målet på att 0,7 procent av BNP ska gå till bistånd.

Bodil Ceballos från miljöpartiet anser att de minskade anslagen till frivilligorganisationer innebär att det sker en viss försämring av biståndet i Sverige.

Wigström (fp) ansåg att regeringens politik leder till en rad förbättringar, då biståndet effektiviseras till följd av länderkoncentrationen. En annan positiv utveckling är att biståndet inte längre går till diktaturer såsom Laos och Vietnam. Wigström vill också gärna se att en större del av biståndet går till att stödja en demokratisering av fattiga länder.

Lars Lindén från kristdemokraterna ansåg att det vad gäller skuldavskrivningarna är helt uppenbart att biståndet urholkas. Kristdemokraterna har också under hela processen varit emot den delen av biståndspolitiken. Han ansåg samtidigt att biståndet inte urholkas när man nu koncentrerar sig på färre länder. Man måste dock utvärdera biståndsprojekten ännu mer. Handeln har också en stor betydelse för utvecklingen i världen, sa Lindén som förklarade sig vara en Rättvisemärktfantast. Han ansåg därmed att det är viktigt att uppmuntra sådana krafter som rättvis handel.

Hans Lindhe från vänsterpartiet ansåg att det är uppenbart att biståndet urholkas på ett omfattande sätt. Exempelvis tas resurser till flyktingmottagandet i Sverige ifrån biståndsbudgeten. Biståndet ökar just nu som tidigare påpekats, men enligt Lindhe är risken stor att denna ökning riskerar att ätas upp av att man påtvingar EPA-avtalet (det nya Ekonomiska Partnerskapsavtalet mellan EU och Afrika, Karibien och Stillahavsområdet) på afrikanska länder. Wigström (fp) replikerar att användandet av biståndspengar till flyktingmottagande inte strider mot OECD:s riktlinjer.

Lundgren (c) anser att det är oerhört viktigt att se resultat av biståndet. Handeln har också en stor betydelse för att åstadkomma resultat. Hon ansåg även att man har kommit överens om vad som räknas som bistånd och att denna bör vara utgångspunkten för debatten. Debatten blir knepig när man ägnar sig åt olika spår samtidigt. Wigström (fp) instämmer med Lundgren och tillägger att hon håller med Diakonia om att bistånd inte bör gå till militära insatser. Däremot ifrågasätter hon hur Diakonia mäter vart biståndet har gått. Regeringen i Afghanistan har fått bistånd eftersom att de bett om det för att kunna återuppbygga landet. Biståndet till Afghanistan är därmed inte en del i kampen mot terrorismen, utan hjälper fattiga människor.

Kihlberg berättar om sin egen iakttagelse av att man i Afrika mycket tydligt kände hur biståndet flyttades till Mellanöstern. Wigström (fp) svarar att denna utveckling självfallet är positiv för afghaner och negativ för afrikaner, man måste dock göra prioriteringar. Länderfokuseringen är dock en positiv utveckling som ger resultat.

Härstedt (s) säger att de politiska blocken är överens om mycket inom biståndspolitiken, samtidigt som det finns skillnader. Biståndet riskerar dock att politiseras i högre grad. Ett exempel på detta är länderkoncentrationen där de politiska blocken hade kunnat komma överens, men alliansen prioriterade ej ett samarbete med oppositionen.

Ceballos (mp) ställer frågan: hur når vi ett effektivt bistånd? Svaret på frågan beror på hur man definierar effektivitet. Menar man effektivt så att vi spar pengar eller effektivt så att det räcker till mer? Ceballos anser att det är en brist i den nya politiken att fattigdomsperspektivet inte prioriteras, utan att man snarare har ett uppifrånperspektiv.

Holm (m) påpekar att alliansen bestämmer om biståndet tillsammans, det är inte så att moderaterna ensamt beslutar om detta. Regeringen utgår också ifrån ett fattigdomsperspektiv inom biståndspolitiken. Man genomför även en ökad satsning på Afrika. Även Turkiet är ett viktigt mottagarland, där man satsar på mänskliga rättigheter och närmandet mot EU. Holm anser inte att det är några problem med att ha skuldavskrivningar som en del av biståndet. Han påpekar även att få länder som mottager svenskt bistånd har ett fungerande demokratiskt system, därmed är det viktigt att främja demokratisering.

Lindhe (v) hävdar att den moderata biståndspolitiken är tydlig. Man har 1 procent som går till bistånd på pappret, men detta gäller ej i realiteten. Det saknas exempelvis stora summor för att nå fattigdomsbekämpningsmålen. Det är en dubbelmoral att vi bidrog till att bomba Irak och Afghanistan genom vår vapenexport till bland annat USA, för att sedan bidra till att bygga upp länderna genom att ge bistånd.

Kihlberg för in diskussionen på ett annat spår genom att påpeka att det är mycket tal om att det ska finnas ett partnerskap mellan givare och mottagare. I realiteten dikterar dock IMF och Världsbanken ofta villkoren. Är detta ett problem?

Lindén (kd) hävdar att det är skillnad mellan Sidas arbetssätt och EU:s. Kritiken som har kommit mot frivilligorganisationer på sistone är också orättvis. NGOernas arbetssätt bygger ofta på en dialog med mottagarsamhällena, därmed bör dessa få mer resurser.

Ceballos (mp) säger att man från afrikanskt håll har uttryckt att man inte är redo för många av de avtal som IMF och Världsbanken vill skapa. Därmed krävs det en stor lyhördhet för detta. Fattiga länder känner sig ofta tvingade att skriva avtal för att inte mista biståndet.

Lindhe (v) anser att man ser på flera punkter att detta ”partnerskap” endast finns på pappret. Ofta för man fram villkor på privatiseringar och liberaliseringar, vilket det inte är mycket debatt om i Sverige. Sverige stöder denna politik. Lindhe anser att man måste låta mottagarnas önskemål styra, man måste lyssna till dessas behov.

Lundgren (c) anser att det är viktigt med en bra dialog när vi ska åstadkomma förändring. Det nationella ägarskapet måste därmed respekteras. Det finns idag en obalans i strukturerna. Det är dock viktigt att länder lyckas komma bort ifrån sitt biståndsberoende. Fattiga länder måste få ordning på sitt jordbruk och därifrån gå framåt. Det är viktigt att stärka det parlamentariska inflytandet.

Även Holm (m) anser att det är viktigt att ha inställningen att man är partners. En del av biståndet går idag till budgetstöd, vilket mottagarlandet sedan förfogar fritt över. Men kan dock inte komma ifrån att äganderätt krävs, att en fungerande marknad är viktig och att dessa värderingar är viktiga. Huvudutgångspunkten bör dock vara att länderna inte ska bli biståndsberoende.

Härstedt (s) anser att det ska finnas ett substantiellt partnerskap, men också att våra skattepengar måste användas effektivt. Kina satsar alltmer på lån och gåvor till Afrika, vilket innebär att IMF och Världsbanken får konkurrens som långivare. Härstedt tror dock inte på det kravlösa förhållningssättet, däremot krävs det mer överenskommelser.

Publiken släpptes sedan in för att ställa frågor. En man i publiken ville ha en kommentar från (c) om det faktum att man har skrivit in i sitt partiprogram att bistånd ska kunna gå till militära insatser. Lundgren svarade att militärer är bäst på att röja minor, men att resultatet och utvecklingsperspektivet hela tiden ska vara i fokus.

Avslutningsvis tilläts panelens deltagare att göra en kort slutplädering. Lundgren (c) talade om att det är viktigt att se biståndet i ett större sammanhang. Man måste åstadkomma möjligheter för människor att förändra sin situation. Det är ett mål att 1 procent ska gå till biståndet, men det är också viktigt att komma ihåg att biståndet ökar när svensk ekonomi går bra.

Lindén (kd) ansåg att NGOer måste få ett större erkännande. Frivilligorganisationer har bland annat möjlighet att ha en närvaro på gräsrotsnivå, något som varken Sida eller UD har. Biståndsprojekten måste också utvärderas ännu bättre. En viktig del för att uppnå utveckling i världen är också att företag tar större socialt och etiskt ansvar.

Lindhe (v) hävdade att det finns allvarliga kvalitetsbrister i biståndet eftersom biståndet inte går till rätt saker.

Härstedt (s) ansåg att många områden är viktiga och behöver diskuteras. Ett sådant område är bistånd kontra säkerhet. Det behövs en levande diskussion om biståndets villkor. Man kan också ifrågasätta biståndsministerns tal om demokrati och mänskliga rättigheter om man ser till fallet Pakistan dit svenskt bistånd fortfarande går.

Även Holm (m) ansåg att det är viktigt att se biståndspolitiken som en helhet. Handel är viktigt, liksom äganderätt, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Handeln är viktigt för att vi på sikt ska kunna lämna som biståndsgivare.

Ceballos (mp) avslutade med att säga att frivilligorganisationerna bör få en större del av biståndet. Det finns också en del motsättningar i den svenska politiken för global utveckling (PGU), eftersom man skickar tillbaka människor till Afghanistan och Irak trots de förutsättningar som där råder.

Se även själva rapporten, bakgrundsmaterial och presskommentarer.

Sammanfattat av Erika Charpentier, praktikant FUF

Temadagen ”Att arbeta för en rättvis värld” anordnades av FUF och Forum Syd den 19 januari 2008, och riktade sig framförallt till unga som vill jobba för en rättvis värld, ideellt eller professionellt. Temadagen hölls på Klara konferens mellan 13-17 och innehöll information om hur man genom FUF och Forum Syd kan engagera sig för en rättvis värld. I mitten av dagen anordnades ett organisationsmingel, där deltagarna kunde tala med representanter från ett tiotal organisationer som jobbar med internationella frågor. Dagen avslutades med en paneldiskussion om klimatförändringarna, med särskilt fokus på västvärldens ansvar kontra utvecklingsländernas roll.Temadagen inleddes med ett inspirationstal av Laila Naraghi som är aktiv i SSU och som även är och har varit aktiv inom en mängd olika organisationer samt talat inför FN:s generalförsamling. Naraghi talade om hur man kan engagera sig för att förändra världen. Hon konstaterade att världen är väldigt orättvis och att det därmed är lätt att bli uppgiven. Man kan dock vända denna ilska och istället använda den som en drivkraft för förändring.

Naraghi konstaterade att det finns tusentals olika vägar att gå för att engagera sig för en rättvis värld, men att det är viktigt att man hela tiden har med sig tre saker:
1. Att man vågar se hur världen faktiskt ser ut – att man ser orättvisorna samt sin egen roll i det. Exempelvis kan man fundera över hur den egna konsumtionen påverkar människor på andra sidan jorden. Naraghi och hennes vänner använde ilskan över att det inte fanns något att göra för ungdomar i Oskarshamn som en drivkraft för att starta ett nattcafé i hemstaden.
2. Att organisera sig och att på så sätt se hur man tillsammans kan förbättra världen. Det finns en otrolig styrka i att gå samman och arbeta ihop med andra som vill jobba mot samma mål.
3. För det tredje krävs det kärlek, omtanke och engagemang. Det krävs ett positivt mål och en kärleksfull inställning till det man vill åstadkomma. De goda värden som finns i världen måste försvaras.

Gör man bara detta framhåller Naraghi att det går att skapa en rättvis värld. Många av de förändringar som sker i världen drivs fram av just unga. Alla förändringar utgår dock ifrån en själv, såsom Gandhi uttryckte det: ”You must become the change you want to see in the world”. Man ska också vara medveten om att det duger att försöka.

Den efterföljande paneldiskussionens deltagare var Arne Forstenberg , Generaldirektör och initiativtagare till Global Focus och Mirjam Palm , Klimatsamordnare på Sida. Moderatorer var Turid Tersmeden , ansvarig för FUF:s studerande- och seminarieverksamhet och Heidi Huusko , handläggare på Ungdomsfonden och koordinator för LSU:s Afrikasamarbeten.

Paneldiskussionen började med att Tersmeden presenterade deltagarna och upplägget på diskussionen.

Mirjam Palm talade sedan om hur klimatförändringarna drabbar de fattiga samt om Sidas arbete med frågan. Palm talade om att upp till 250 miljoner människor riskerar att drabbas av ökad klimatstress. Där det redan idag är problem med torka kommer det att bli torrare, och där det idag är omfattande skyfall kommer det att regna mer. Afrika är särskilt utsatt och riskerar att drabbas av en enorm vattenbrist, vilket i sin tur kan leda till en ökad migration, fler konflikter mm. Glaciärerna i Himalaya har också börjat smälta, vilket kan leda till en ökad mängd störtfloder och fler katastrofer. När glaciärerna försvinner får man även utökade problem med tillgången till rent vatten för människor i Asien. Många människor har under de senaste decennierna tagit sig ur fattigdom, men klimathoten innebär att dessa förbättringar kan gå om intet då människor riskerar att halka tillbaka i djupare fattigdom.

Palm anser att man måste använda sig av alla verktyg man kan finna för att vända denna utveckling. Ett sådant instrument är finansiella styrmedel. Redan har temperaturen höjts med 0,7 grader och målet är att temperaturen inte ska höjas med mer än 2 grader totalt sett. Det är därmed tydligt att det krävs stora insatser för att inte överskrida den nivån.

Målet med Sidas verksamhet är att bidra till att förbättra människors levnadsvillkor. Utifrån det målet är det för Palm tydligt att klimatfrågan och klimatförändringarna måste sättas i fokus. Ett viktigt mål för Sida är att bidra till en reducering av växthusgaserna. Under senare år har man runt om i världen insett att man inte kommer att nå de mål man har fastställt, därmed är en viktig uppgift framöver även att analysera hur vi hanterar effekterna av den globala uppvärmningen. Därmed måste hela Sidas arbete anpassas till de klimatförändringar vi ser.

Sidas strategi är att integrera klimatarbetet på olika plan och i olika verksamheter. Man måste använda sig av olika verktyg och se till frågan inom olika politiska områden, såsom stad, landsbygd, vatten, energi etc. Även regeringen har insett att klimatfrågorna är viktiga, och området är tillsammans med områdena demokrati och MR samt jämställdhet prioriterade i budgetpropositionen.

Arne Forstenberg talade därefter om dagens klimatsituation samt hur Global Focus uppkom. Forstenberg framhöll att vi under 50 år har förbrukat 50% av de globala energiresurserna. Därav krävs att Nord ändrar sina system, samt att länderna i Syd måste hoppa över den fossilintensiva fasen i den ekonomiska utvecklingen. Fakta som dessa var anledningen till att Global Focus uppkom. Organisationen vill verka för ett globalt perspektiv på klimatfrågan, något som ofta saknas då officiella företrädare allt som oftast har ett nationellt perspektiv.

Arne Forstenberg var tidigare ordförande för Utrikespolitiska föreningen i Uppsala och arbetade då bland annat med att anordna seminarier. I dessa sammanhang mötte han en person som arbetade på WWF och som tänkte på klimatfrågan i ett globalt perspektiv och som talade om Kinas fossilintensiva utveckling. Efter ett senare möte med denna person fick Arne samt några till intresserade ett uppdrag – att fundera ut hur man kan arbeta med dessa frågor. På så sätt föddes idén till Global Focus.

För uppkomsten av organisationen var dock idéerna viktigast. Man identifierade intressanta områden där man faktiskt kunde påverka, såsom att svenska pensionsfonder investeras i Kina och Indien i kol, gas, olja och cementföretag. Men genomförde även en granskning av riksdagspartiernas klimatpolitik och fann då att partierna inte hade någon sådan. Därefter har man försökt hjälpa partierna att utforma och implementera en sådan politik. Global Focus har även genomfört en uppsatstävling för att få fram nya klimatlösningar, med deltagare från Sverige och Kina. Global Focus har idag även verksamhet i Kina, och under 2008 kommer man att expandera till fler länder.

Diskussionen fortsatte med att moderatorerna ställde ett antal frågor till panelens deltagare:

Finns det målkonflikter mellan miljöfrågor och utveckling/fattigas rättigheter?

Palm medgav att sådana konflikter existerar. Klimatkommissionens mål är att minska utsläppen av växthusgaser, medan man inom biståndet ofta glömmer bort klimatfrågorna. En ökad samverkan mellan dessa områden krävs därför, samt en ökad debatt om hur klimatfrågor och utvecklingsfrågor hör ihop. Forstenberg ansåg att det inte går att skilja dessa områden åt, eftersom allt hänger ihop. Klimatproblemet är ett globalt problem som måste behandlas globalt. Vi måste skapa ett samhälle som är mindre beroende av fossila bränslen och vi har 8-10 år på oss att minska trenden. I hela samhället måste man ge hög prioritet åt dessa frågor.

Vem bär då ansvaret för klimatförändringarna – Nord eller Syd?

Palm ansåg att i-länderna är orsaken till klimatförändringarna, vilket man historiskt sett har erkänt. Men vi måste även hantera framtiden. De fattiga länderna kommer att drabbas hårt och i-länderna har då en skyldighet att bistå utvecklingsländerna i deras svårigheter. Forstenberg konstaterade att det inte finns några globala institutioner som kan hantera dessa frågor, vilket är ett problem eftersom det krävs ett globalt ansvarstagande. Det personliga ansvaret hos var och en är snarare att driva frågan gentemot de stora institutionerna, något som har större effekt än att man exempelvis byter sina glödlampor. Det borde även startas fler organisationer som arbetar med klimatfrågan.

Vad hände egentligen på Bali? Skedde det framgångar och vilka var utmaningarna?

Palm var med på FN:s klimatkonferens på Bali för att bevaka utvecklingsländernas intressen i förhandlingarna. Syftet med mötet var att verka för en gemensam global överenskommelse om utsläppen. Kyotoprotokollet är ett exempel på ett sådant verktyg och Australien gick med på att delta i detta på Bali, vilket föranledde stora applåder. Under förhandlingarna på Bali siktade man dock på nya verktyg för att minska växthusgaserna ännu mer. Det man egentligen kom överens om på Bali var att börja tala om att skapa gemensamma regler för detta. 2009 ska man ha utarbetat siffror för hur mycket man ska minska utsläppen samt hur denna minskning ska fördelas på landsbasis. Palm konstaterade att det finns starka krafter som verkar emot sådana avtal (såsom USA), därmed var Bali ändå en framgång anser hon. Forstenberg sade att det är en lång process kvar för att man ska kunna nå ett avtal om 2 år. År 2007 har det talats mycket om klimatet, men nu är det dags för faktisk handling. Forstenberg uttryckte en förhoppning om att valrörelsen i USA leder till en stor förändring då det tillsätts en ny regering. Sverige kommer att ha en nyckelroll i att skapa det nya klimatavtalet i och med att vi kommer att ha ordförandeskapet i EU 2009. Därmed har vi en enorm möjlighet att påverka utvecklingen.

Vad kan man själv göra för att förändra utvecklingen?

Enligt Forstenberg är det bra att organisera sig för att skapa en förändring. Det är även viktigt att möta andra som har andra perspektiv och kunskaper inom ämnet. Ett annat tips är att skriva en uppsats i detta ämne. Palm ansåg att man bör skaffa sig kunskap om klimatfrågor. Sedan kan man exempelvis engagera sig inom ramen för ungdomsorganisationer som arbetar med dessa frågor.

Moderatorerna frågade även vad Forstenberg hade för syn på hur Sida arbetar med klimatfrågan.

Forstenberg ansåg att det skulle vara intressant om Sida blev en aktör som främjade ungas engagemang och nytänkande. Sidas möten bör vara så inkluderande som möjligt för att kunna inkludera en mängd olika aktörer och perspektiv. Sida bör främja öppna processer i beslutsfattandet. Ny teknologi möjliggör exempelvis att människor på andra sidan av jorden kan delta i Sidas möten. Palm sade då att Sida redan gör en del av dessa saker.

Avslutningsvis uppmanade Forstenberg till ett ökat engagemang för miljön. Om man vill förbättra världen är det klimatet man ska arbeta med. Klimatet kommer att vara den stora frågan i åtminstone 25 år till enligt Forstenberg, och det är väldigt kul att vara med i den processen!

Temadagen avslutades med att moderatorerna tackade panelens deltagare för ett intressant samtal, samt tackade publiken för sitt deltagande under dagen.

Erika Charpentier, FUF-praktikant