Föreningen för utvecklingsfrågor

Sidas generaldirektör Anders Nordström inledde dagens seminarium med att lyfta fram tre nya förutsättningar för dagens klimatpolitik, varav den första är ”nya utmaningar”. Klimatsituationen är allvarligare än någonsin och det är bråttom! Små miljöinsatser räcker inte – vi måste tänka stort.

Den andra punkten är ”Nya möjligheter”, där Nordström betonar att vi har helt andra kunskaper jämfört med för bara några år sedan, och att den globaliserade världen möjliggör en politisk mobilisering som tidigare varit omöjlig. Slutligen har vi ett ”Nytt ansvar”, på såväl individnivå som i regering och multilateralt. Klimatfrågan handlar inte bara om tekniska lösningar och pengar, utan etik, moral och våra värderingar.

Biståndsminister Gunilla Carlsson får sedan ordet och presenterar i stora drag klimatkommissionens rapport ”Closing the Gaps” som är resultatet av ett två år långt arbete. Hon betonar individen och hennes kapacitet att handskas med och anpassa sig till klimatförändringar och nya förutsättningar. ”Vi måste bygga anpassningsförmåga” säger Carlsson och förtydligar att utbildning, information, organisering och kunskap är viktiga ”mjuka” värden som främjar individens anpassning. Biståndsministern betonar också att vi måste lära oss att hantera och lösa kriser, vare sig det handlar om en livsmedels- finans- eller klimatkris.

Carlsson visar bilder från Bolivia, där skidklubben Club Andino Bolivianos skidliftar står stilla eftersom fjällen numera är kala, trots att det är högsäsong. Den bolivianska turistattraktionen Titicaca, världens högst belägna sjö, är kraftigt förorenad på grund av stigande vattennivåer och snabba vattenströmmar. ”Dessa problem finns i Sverige med” säger biståndsministern som har varit ute och paddlat kanot hela helgen. ”Vad händer när våra vatten stiger?”. Hon betonar att människor i Sverige måste se vad som händer i världen, för att kunna tänka globalt och handla lokalt.

Vidare måste klimatfrågan integreras i alla politikområden och specifikt i utvecklingsarbetet, menar Gunilla Carlsson. Fokus ska ligga på människan och inte på tekniska lösningar. Klimatpolitiken på lokal nivå ska stötta lokala organisationer och ta vara på den kunskap som där finns. Ansvarstagandet ligger på den nationella nivån, de gränsöverskridande problemen hanteras på regional nivå och på den internationella nivån ska man jobba med katastrofberedskap. Biståndsministern vill vidare etablera en samordningsmekanism för miljöarbetet i Sverige, EU och internationellt. Avslutningsvis betonar Carlsson att grunden är ett nytt tänk. ”Sverige har ett särskilt ansvar eftersom vi har kapacitet att göra mycket.”.

Margareta Wahlström, som suttit med i klimatkommissionen men också är assisterande generalsekreterare för katastrofriskreducering vid FN inleder med att poängtera att vi för 20 år sedan hade möjligheter och val som vi inte längre har idag. Detsamma gäller de val och möjligheter vi har idag jämfört med exempelvis 2050.

Vi har bråttom, konstaterar även Wahlström, men vi har dåliga psykologiska förutsättningar för att fatta beslut om framtiden. Hon konstaterar samtidigt att det även är svårt att få finansiering för preventionsåtgärder. I dagsläget ser det bara ut som att vi kommer att nå ett av milleniemålen. Detta, menar Wahlström, beror på våra institutionella förutsättningar. Att dela upp och särskilja frågor som bistånd, klimat och genus från varandra försvårar möjligheterna att arbeta effektivt med dem. För ett par år sedan tillsatte man miljöministrar för att hantera miljöfrågor, idag tillsätter man katastrofministrar för att hantera klimatfrågor. De sitter nära makten men har sällan några resurser.

Wahlström ser flera saker som behöver göras; skapa policies, stödja FN, skapa en överenskommelse om CO2-utsläpp, se till att inte anpassning blir en ”political orphan” (dvs. en fråga som ingen vill ta tag i) och se till att anpassning blir en central fråga så att vi kan nå resultat i Köpenhamn. Wahlström avslutar med att förtydliga att detta är ett gemensamt problem och ett gemensamt ansvar.

Från den Kenyanska organisationen Forest Action Network har Dr. Dominic Walubengo bjudits in. Han instämmer med rapportens slutsatser att handling måste ske snabbt, i stor skala, fokuserat och integrerat i alla sektorer samt att vi måste röra oss mot en ”low carbon economy”. Samtidigt påpekar han att det för Kenya är svårt att agera snabbt då befolkningstillväxten är ett stort hinder och man inte kan fokusera på någonting när allting är en kris.

Walubengo är besviken på de många pilotprojekt som startas men som aldrig följs upp och utvecklas. Han påpekar, liksom Wahlström, att det innebär många negativa konsekvenser när klimatförändringsfrågan hamnar under miljöministeriet och citerar en kollega från Uganda som säger att frågan om klimatförändring inte kan lämnas till en minister, ett ministerie eller en institution eftersom det är en fråga som berör alla.
Rapporten är relevant för Kenya meddelar Walubengo, och tar särskilt upp problemen med tillit. Tillit saknas till västvärlden, som inte håller sina löften till utvecklingsländerna, och till den egna regeringen som inte tros göra vad som är bäst för folket.

Att klimatförändringar drabbar på lokal nivå tycks glömmas bort av regeringen i internationella förhandlingar och det är dessutom sällan som man efter avslutade förhandlingar meddelar vad som förhandlats fram. Det enda som Walubengo tycker saknas i rapporten är en tidtabell på när framförallt Sveriges satsningar ska vara genomförda.

Paneldiskussionen som följde leddes av FUF:s ordförande Stefan de Vylder och panelen består av Anders Nordström, Sida, Anders Wijkman, miljödebattör, Maria Arvidsson, skogsstyrelsen och Lasse Gustavson, WWF. Talarna ges tre minuter var att inleda diskussionen innan publiken får möjlighet att ställa frågor.

Anders Nordström börjar och identifierar flera existerande problem; vi behöver bättre analyser, inte fler instrument, vi behöver resurser, effektivare bistånd, hitta win-win-situationer samt bli mer strategiska. Bistånd är inte lösningen, menar Nordström, men Sida kan vara en strategisk partner. Sist men inte minst behöver vi ta in klimatförändringar i agendan och inte göra satsningar vid sidan om. Vi måste lära av misstagen som gjorts inom hiv/aids-området.

Anders Wijkaman inleder med att deklarera att vi måste ha en systemsyn på klimatfrågan. Han har sett konsekvenserna för utvecklingen av små och stora katastrofer, men trots detta fortsätter t.ex. krisen för vattenresursbasen att negligeras. Det räcker inte att sänka koldioxidutsläppen och tro att allt ska lösa sig. Vi lever på myten att det finns oändligt med resurser och att jorden dessutom kan användas som en soptunna.

Anpassningen till den verkliga situationen får dock inte ske genom stand-alone-projekt, utan klimatanpassning måste integreras. Wijkman tycker att det är solklart vem som ska stå för notan: PPP (Poluter Pays Principle). Han uppmanar även Sida att försöka samordna sig och samarbeta med EU, trots att han vet att det finns många kritiska åsikter om EU som biståndsorganisatör inom Sida.

Maria Arvidsson poängterar att avskogningen står för 50 % av koldioxidutsläppen. Hållbart skogsbruk genererar inte bara arbetstillfällen utan bidrar även till en bättre miljö, vilket är lösningen på klimatproblematiken.

Lasse Gustavson tycker att den viktigaste slutsatsen är att vetenskapen nu har talat och att det är dags för politiken att handla. Han understryker att anpassning inte är lika lätt för alla. Dels har man olika förutsättningar, dels har man olika ansvar. En Burundier drar lika mycket på klimatet som en svensk TV på standby. Ett första steg, anser Gustavsson, är att ge pengar till de länder som kommer att sluta existera. Men det viktigaste steget är slå vakt om de ekosystemtjänster som naturen ger utan motprestation. Gustavsson nämner några av de överenskommelser som behöver nås i Köpenhamn i december: minska inhemska utsläpp med 40 % inom OECD till 2020, finansiering till lågfossilutveckling i u-länder, alternativ till fossilbränslen i BRIC-länderna, stoppa avskogningen, ordentligt stöd till anpassning i utvecklingsländer samt minska utsläppen med 80 % till 2050.

På grund av tidsbrist fick endast ett fåtal i publiken ställa sina frågor. Frågorna gällde bland annat a) vad som egentligen är nytt med kommissionens rapport och b) varför inte kultur används i klimatarbetet samt interna frågor om Sidas uppdelning av arbetsområden. Gunilla Carlsson menar att det är helhetssynen som är det nya. Politik är nationell och det är inte förrän nu som anpassning har blivit en global fråga. Maria Arvidsson tillägger att näringslivet är engagerat på ett helt annat sätt idag än tidigare, medan Anders Nordström menar att det är de tydliga målen och hur vi omsätter dem i praktiken som är det nya. Som svar på den andra frågan svara Wijkman att man genom Tällberg Forum använder kultur för att uppmärksamma och arbeta med klimatfrågan.

Klara Grenhagen & Ylva Christiansson
2 juni 2009

Forskaren och författaren Deepa Narayan inledde seminariet med att presentera sin bok med samma namn, Moving out of Poverty – en studie om att ta sig ur fattigdom, och det motsatta – att glida ner i ekonomisk utsatthet. Studiens bygger på både kvantitativa mätningar och kvalitativa utvärderingar. Den genomfördes i 15 utvecklingsländer och omfattade 22 studier i femhundra samhällen. Tidsperioden sträcker sig från 1995-2005 och man studerade båda sidor av fenomenet; människor som 1995 befunnit sig i fattigdom men tagit sig ur den samt det motsatta – personer som från att 1995 inte räknats som fattiga hade fallit ner i fattigdom 2005.

Deepa Narayan betonade att forskarna valt ett förutsättningslöst förhållningssätt genom att inte från början utgå ifrån en bestämd teori utan låta fattiga komma till tals på sina egna villkor och vittna om sin verklighet. Hon menade vidare att fördomar om fattigdom, som att det är folks ”eget fel” eller att det beror på annan karaktärssvaghet, är felaktiga – fattiga jobbar tvärtemot vad folk allmänt tror mer än andra. Utdelningen av arbetet blir helt enkelt mindre och flera deltagare i studien pekade på att man som exempelvis köpman i liten skala inte kan sätta priserna på marknaden utan att andra med mer makt dikter villkoren. Ansvarstagandet bland fattiga är enligt studien högt; 99 % betalade tillbaka de mikrolån de beviljats och 77 % av de som tagit sig ur fattigdom framhöll sin egen initiativförmåga som orsaken bakom detta. Studien är en av få som mäter den socioekonomiska resan både uppåt och neråt på samhällsstegen.

Den andra forskaren, Nora Dudwick, framhöll tre framgångsfaktorer i närmiljön som väsentliga för att fattigdomsbekämpning ska ge ett lyckat resultat; att andelen icke-fattiga utgjorde en betydande del av samhället (och därmed kunde hålla igång samhällsmaskineriet med konsumtion och investeringar), en urban miljö (en mer diversifierad arbetsmarknad i storstäder) samt kvinnors deltagande i arbetslivet för att ge fler inkomster till hushållet. På andra sidan skalan; bland orsakerna till varför människor hamnade i fattigdom dominerade försämrade ekonomiska möjligheter i form av jobb eller avtagande tillväxt samt frånvaro av en sjukförsäkring som möjliggör att sjukvårdskostnader kan betalas och i bästa fall täcka upp inkomstbortfall.

Med utgångspunkt i sin studie över Marocko poängterade Dudwick att invånarna svarat att en fast inkomst, från exempelvis pension eller fast anställning, var avgörande för att kunna planera sin tillvaro och inte bara hålla sig flytande. Andelen marockanska gästarbetare utomlands är också av mycket stor vikt – dessa kan skicka hem ett visst överskott av sitt arbete i Europa för att hjälpa familj och släkt i hemlandet. Det finns en aktiv entreprenörsanda men forskarna menade att mikrolånen många gånger var för små för att kunna lyfta familjer ur fattigdom – de skulle behöva ännu mer för att kunna bygga upp ett överskott i form av besparingar att ta av när sämre tider eller något oförutsett inträffar. Dudwick förvånades över att korrelationen mellan utbildning och framgång inte framträtt tydligare – hon nämnde exemplet om den marockanska dansösen Habiba som lyckats genomföra internationella turnéer trots de traditionella restriktioner som präglat den miljö hon vuxit upp i och det faktum att hon är analfabet.

Rekommendationerna från de båda forskarna är att fattiga måste få hjälp att bygga upp ett reservkapital, både för sin egen säkerhet och för potentiella framtida investeringar samt att samhället måste erbjuda någon form av socialt skyddsnät så att exempelvis sjukdom inte blir förödande för familjeekonomin och orsakar fattigdom.
28 maj 2009

Hans Magnusson, chef på Sidas avdelning för konflikt och postkonfliktsamarbete, besökte Latinamerikanska institutet för att tala om Sidas utvecklingssamarbete med Latinamerika. Föreläsningen belyste Sidas omorganisation och vilka effekter denna samt myndighetens nya landfokusering fått på utvecklingssamarbetet med Latinamerika. Den övergripande frågeställningen var: Hur ser Sidas samarbete med Latinamerika ut nu och framöver?

Sida är just nu inne i en omorganisation som påbörjades i och med Riksdagens godkännande av propositionen ”Sveriges politik för global utveckling” 2003. Då klargjordes det att de fattigas perspektiv samt ett rättighetsperspektiv ska genomsyra det svenska utvecklingssamarbetet. År 2007 beslutades även att Sida ska koncentrera sitt arbete på färre länder och har därefter gått från ca 70 samarbetsländer till ca 30. Det har även beslutats att samarbetet med Afrika och Asien ska prioriteras.

Varför initierades denna omorganisation? Enligt Magnusson beror omorganisationen på att utvecklingssamarbetet får en ny roll på sikt. ”Framöver kommer utvecklingsarbetet i mycket högre grad att handla om att förmedla kontakter och att samordna insatser. Därav har det uppkommit ett behov av en ny struktur som kan möta dessa nya krav. En konsekvens av detta är att de olika ansvarsområdena måste tydliggöras.”

Vilken är då målsättningen med Sidas omorganisation och utvecklingssamarbete? Sida har en vision för 2012:
• Att ha spetskompetens inom vissa områden
• Att det ska synas att Sida är en del av samarbetsländernas relation till Sverige
• Att uppnå konkreta resultat och att redovisa dessa
• Att vara en respekterad och ledande aktör och samarbetspartner
• Att skapa arenor för samarbetsformer
• Att vara en attraktiv arbetsplats

För att uppnå detta har man gjort ett antal strategiska val. Ett sådant val är att man, utöver att arbeta med färre samarbetsländer, även ska minska ner antalet samarbetsområden och istället skapa större program. Tanken är att man ska ha en programansats istället för en projektfokus. Detta innebär exempelvis att man ger stöd till en organisation som ska gå till hela organisationens arbete i syfte att stärka denna, istället för att som tidigare endast ge stöd till ett projekt inom en organisation. Man vill även stärka utvärderingsarbetet, bland annat genom att i högre grad föra en dialog med samarbetspartners och följa upp arbetet. Sidas närvaro ska också vara starkare i samarbetsländerna.

För att samla kompetensen och göra en fokuserad insats har man inom Sida skapat landteam. Sex av dessa arbetar med Latinamerika: team Bolivia, Colombia, Guatemala, Nicaragua, Honduras och ett regionalt team. Inom en snar framtid kommer dock dessa att minskas ned till 3 landteam plus det regionala samarbetsteamet. Utvecklingssamarbetet med Chile och El Salvador har redan avslutats. 2009 avslutas samarbetet med Peru och Haiti. 2010 avslutas även samarbetet med Honduras och Nicaragua. De länder som Sida kommer att fortsätta samarbeta med är alltså Bolivia, Guatemala och Colombia.

I Bolivia är två tredjedelar av befolkningen fattiga och en stor majoritet av dessa tillhör ursprungsbefolkningen. Landet präglas även av en utbredd diskriminering. Samtidigt sker nu en intressant förändringsprocess i landet. För att utvecklingen ska gå i rätt riktning krävs det dock politisk stabilitet och en sund ekonomisk politik påpekar Magnusson. I Bolivia arbetar Sida bland annat med demokratiutveckling och mänskliga rättigheter. Då utbildning ses som ett nyckelområde för att uppnå dessa målsättningar pågår ett arbete för att öka alla medborgares tillgång till utbildning, samt att förbättra utbildningens kvalitet. Stora resurser har även investerats i forskning i Bolivia.

I Guatemala är det 12 år sedan fredsavtalet skrevs under. Landet präglas dock fortfarande av stor ojämlikhet, där ursprungsbefolkningen och kvinnor är särskilt utsatta. Den guatemalanska staten är svag och straffrihet är ett stort problem. Landets hälsovård och utbildningssystem är dåligt utvecklade. Dessutom är våldsbrottsligheten en stor utmaning för landet. I Guatemala arbetar Sida med att främja en demokratisk samhällsstyrning, hälsa och ekonomisk utveckling på landsbygden. I Colombia arbetar Sida främst med demokratiutveckling och mänskliga rättigheter.

En person i publiken undrar hur uppdelningen i landteam har påverkat Sidas arbetssätt. Finns det inte en risk att de olika landteamen drar åt olika håll? Magnusson medger att det finns en risk för att organisationen inte lyckas förmå landteamen att arbeta på ett samlat sätt. ”Just nu, i den omorganisation som pågår, är risken som störst”, enligt Magnusson.

En annan person påpekar att ett Latinamerikanskt universitet som Sida samarbetar med, Earth, är ett elituniversitet. Vore det inte bättre ifall man samarbetade med ett universitet vars ambition är att främja ursprungsbefolkningens utbildning? Magnusson svarar att samarbetet med Earth handlar om att ge stipendier till fattiga studenter så att de får en möjlighet att studera på universitetet. Samtidigt håller han med om kritiken. Sida består av olika viljor och synsätt som inte alltid har tagit regionens bästa i hänsyn. Magnusson menar dock att omorganisationen förmodligen kommer att minska problem som dessa.

Erika Charpentier
29 april

Janne Roberts, EU-samordnare på Sida, talade om Sverige inför ordförandeskapet i EU. Han poängterade att ordföranderollen till största del kommer att handla om att få fram konsensuslösningar och driva redan existerande frågor framåt. Men utöver detta finns visst utrymme, ungefär 20 %, att föra fram egna frågor.

De frågor som Sverige kommer att prioritera inför ordförandeskapet läggs fast först i maj. Finanskrisen kommer dock att spela en central roll oavsett vilka prioriteringar Sverige vill göra och beslut rörande återreglering av finansmarknaden kommer att tas år 2010. En fråga som Sverige kommer att prioritera är klimat- och sysselsättningsfrågan. Hur ska man få upp sysselsättningsgraden utan att miljön tar skada? En annan viktig punkt är utvidgningsfrågan, hur man integrerar nya medlemmar i EU. Denna fråga är enligt Roberts ”inte het i Bryssel just nu”. Ett tredje ämne som kommer ges speciellt utrymme är Afghanistan. Roberts kommenterar att ”tricket är att få ut NATO, och få in FN”. Vidare konstaterar han att detta inte borde bli svårt, då NATO själva vill ut. Andra prioriteringar är energifrågan, terrorism, internationell brottslighet och forskningsfrågor.

Även inom specifika frågor fastställer Sverige vad man vill ska ligga som gemensamt fokus för diskussion. Detta har gjorts i biståndsfrågan, där områden som demokrati och utveckling, samstämmighet för utveckling, klimat och utveckling samt biståndseffektivitet kommer ange riktningarna för diskussionerna. Bland dessa ämnen gav Janne Roberts en del kommentarer:

– Samstämmighet för utveckling
För att åskådliggöra vad samstämmighetspolitiken handlar om illustrerade Roberts med ett exempel om protektionism och att det helt enkelt inte är vettigt att först ge bistånd, för att sedan ha en tullpolitik som slår ut de positiva effekterna biståndet skulle gett.

– Klimat och utveckling
I frågan rörande klimat och utveckling kommenterar Roberts att nya medlemmar i EU hamnat i en ännu värre ekonomisk sits i och med finanskrisen, något som kan komma att innebära att de nya medlemsländerna inte kan hänga med när ökade krav ställs kring minskningar av klimatpåverkan.

– Biståndseffektivitet
Biståndseffektivitet innebär att minska antalet givare per sektor, så att inte mottagarlandet drunknar i att behöva färdigställa hundratals olika rapporter. Roberts tar upp Nicaragua som ett exempel, som ska ha tagit emot ca 400 biståndsmissioner per år, något som lett till en ohållbar situation. Om färre länder är givare till ett land, undviks detta problem. En annan fråga som ska öka effektiviteten är att givarländer ska hjälpa mottagarländer så att de kan rapportera efter sina egna särkrav på redovisning. Om mottagarländerna förväntas redovisa enligt givarländernas redovisningskrav leder detta till ytterligare ineffektivitet. Att för Sverige driva en linje kring biståndseffektivitet går i linje med Parisdeklarationen, som till exempel innebär att länder ska vara ägare av sin egen utveckling och att bistånd ska anpassas efter ländernas egna system. Biståndseffektivitetsfrågan kommer enligt Roberts även att utvärderas i förhållande till den rådande finansiella krisen: ”Hur måste vi anpassa biståndseffektivitetsfrågan i ljuset av finanskrisen?”

Anne Eliasson