Föreningen för utvecklingsfrågor

Den 10 februari hade FUF:s seminariegrupp äran att bjuda in Christian di Schiena till fåtöljen. Di Schiena har tidigare arbetat vid bland annat FN:s World Food Programme, men är numera biträdande chef på enheten för insatser vid MSB. Dessutom var di Schiena operativ chef på MSB under hanteringen av tyfonen Haiyan i Filippinerna, vilket var i fokus under kvällens seminarium.

Di Schiena inleder med att berätta hur MSB arbetar; både nationellt och internationellt. Han förklarar hur MSB samverkar med internationella organisationer, främst med olika FN-organ så som UNICEF och UNHCR, men också hur förbindelsen till Sida och Sveriges regering fungerar. Vidare berättar di Schiena att MSB dagligen arbetar med i snitt 50 till 60 uppdrag runt om i världen. För närvarande är stort fokus riktat på Syrien och Centralafrikanska Republiken, även om det senare är ett område där arbetet är mycket komplicerat i dagsläget.

Seminariet övergår sedan till det som var temat för kvällen; Filippinerna och de svenska hjälpinsatserna före, under och efter tyfonen Haiyan. Di Schiena berättar i detalj hur arbetet planerades och genomfördes då katastrofen slog till mot Filippinerna i början av november förra året. Indikationer hade varnat för en stor tyfon redan tidigare, vilket gjorde att många invånare hade hunnits evakueras. Trots detta var det svårt att förutse exakt var och på vilket sätt den skulle drabba området. Di Schiena beskriver ett arbete där resurser snabbt mobiliserades och där logistiska lösningar fanns på plats inom en kort tid. Genom ett samarbete med försvarsmakten kunde de första planet med förnödenheter lyfta redan två dygn efter katastrofen ägt rum.

Väl på plats i ett krisdrabbat område berättar di Schiena om vikten av en bra samordning där olika aktörer ansvarar för olika områden. Han förklarar att det är mycket viktigt att få en lägesbild och utifrån denna kunna organisera arbetet. Risken är annars att hjälpen inte når fram, något som delvis kunde ses på Haiti efter jordbävningen år 2010 då flygplatsen blev överbelamrad av hjälpinsatser, som sedan inte kunde nå ut till de drabbade i landet.

När den akuta situationen med humanitär hjälp väl har passerat påpekar di Schiena vikten av att fortsätta arbetet också i den efterföljande uppbyggnaden och utvecklingsfasen. Risken finns annars att permanenta flyktingförläggningar får agera hem för människor, något som di Schiena själv har bevittnat i exempelvis Pakistan.

När publiken fått lyssna till di Schienas skildring av arbetet runt katastrofen Haiyan, fanns möjlighet att ställa frågor, något som många tog chansen till. Exempelvis lyftes frågan kring vilka erfarenheter som dragits från tidigare katastrofer, samt hur MSB arbetar med uppföljning och utvärdering av sitt katastrofarbete. Di Schiena klargjorde att det efter varje insats genomförs erfarenhetsseminarium där utvärdering av arbetet sker. Utifrån dessa skrivs sedan rapporter och åtgärdsplaner för lärdomar och framtida förbättringar. Även om Sverige alltid kan bli bättre, påpekar di Schiena att arbetet vid katastrofen i Filippinerna på många sätt var betydligt bättre organiserat än vid tidigare katastrofinsatser. Detta kan möjligtvis också hänföras till det faktum att Filippinerna tidigare varit utsatt för extrema väderkatastrofer, vilket gör att många redan har en beredskap och en viss erfarenhet av att hantera liknande händelser, även om Haiyan får ses som ett mer exceptionellt fall med tanke på dess styrka och förödelse.

En annan fråga som togs upp var också på vilket sätt privata aktörer kan agera partners och bidra till en mer effektiv krishantering. Di Schiena ser en stor potential då många privata företag har stor kompetens inom exempelvis logistik och kommunikation. Han medger dock att det just nu finns komplicerade, juridiska hinder som gör att samarbeten i många fall inte går att genomföra.

Vidare diskuterades frågan om vem som avgör när och på vilket sätt en insats ska genomföras. Di Schiena menar att det kan ske på olika sätt, men att det vanligaste är via bilaterala dialoger där länder ber om hjälp, via förfrågningar från FN, alternativt ovanifrån då MSB är styrda av Sveriges regerings agenda. Andra faktorer som också spelar in i avgörandet av insats är läget i området. Exempelvis finns tillfällen då politiska konflikter hindrar arbetet och då säkerheten är ytterst bristfällig, vilket gör en insats ogenomförbar.

Ytterligare en fråga som nämns är hur lång tidsberäkning som görs för ett uppdrag. Vi får veta att humanitärt stöd har en tidsram på mellan tre till sex månader, men att detta kan komma att ändras vid exempelvis utdragna konflikter. Vad som dock är viktigt är att ha en tydlig strategi för hur arbetet ska avslutas, något som ibland kan vara svårt då det kan uppstå gråzoner där läget är ovisst.

Avslutningsvis ställs frågan om vad som i dagsläget finns kvar av insatsen i Filippinerna. Svaret blir att all svensk personal har lämnat området, men att det fortfarande finns arbete kvar att göra och att experter från UNDP nyligen tagit sig till området för att analysera läget. Seminariet avslutades med applåder och ett stort tack riktades till di Schiena.

Av: Nikolina Stålhand

Jan Bjerninger samtalar om sin bok ”Det framgångsrika biståndet. Om svenskt utvecklingssamarbete i praktiken.”

Stämningen är god och lokalen ”Samvetet” i Lund full när Jan Bjerninger intar FUF-fåtöljen för att samtala om frågor ur sin bok. Jan tar oss med på en intresseväckande och inspirerande diskussion om bland annat kritiken som har riktats mot det svenska biståndet. Biståndet hämmar bland annat konflikter och minskar analfabetismen menar Bjerninger och ger flera konkreta exempel på detta.

Han gör skillnad på seriös kritik och vad han kallar vulgär kritik. Med vulgär kritik syftar han på den kritik som med hjälp av bland annat Timbro har fått stor genomslagskraft i media och som han menar drar slutsatserna först och ställer frågorna sedan.  Kritiken säger att det inte går att påvisa några konkreta resultat av svenskt utvecklingsarbete. Bjerninger menar att de har fel och han är trött på att låta grundlösa påståenden om svenska biståndet stå oemotsagda. Vidare talar han om vikten av att ta den seriösa kritiken mot biståndet på allvar, att lära av sina misslyckanden men också att lära sig av de goda resultaten. Han talar om vikten av att kunna ändra strategi under ett pågående biståndsprojekt. Det blir inte alltid som man tänkt sig helt enkelt.

Förväntningarna på det svenska biståndet är ibland orealistiska. – Sverige kan inte rädda hela världen. Sverige kan dock göra en betydande skillnad på lokal nivå även om vår del av det totala biståndet i världen är liten, menar Bjerninger.

Världens värsta misslyckande och dess största problem är att en miljard människor fortfarande lever i djup fattigdom. Samtidigt har aldrig förr så många människor så snabbt kunnat lämna den värsta fattigdomen, detta till viss del tack vare biståndet. Detta borde vi vara stolta över, menar Jan.

Jan avslutar med att uppmana till debatt om biståndet. Utvecklingsarbete är svårt och för att utvecklingssamarbetet ska kunna förnyas och för att erfarenheter ska kunna föras vidare mellan generationerna menar han att kritik och debatt behövs.

Av: Hanna Fjellström