Ebolautbrottet – svenska insatser och internationella organisationers roll i hantering av spridningen
FUF-fåtöljen gästades 16 september av Torbjörn Pettersson som är chef på Sidas Afrikaavdelning. Pettersson har tidigare bland annat varit landchef på svenska ambassaden i Tanzania, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén och ambassadör i Afghanistan. Under kvällens seminarium med ebolavirusets spridning som huvudtema valde Pettersson att fokusera på epidemins samhälleliga effekter. Avstannande tillväxt, minskad legitimitet för statsapparaten och kvinnors utsatta situation är några av effekterna som nämndes. I sitt seminarium utgick Pettersson främst från situationen i Liberia då Sveriges närvaro i landet är större än i de andra värst eboladrabbade länderna. Han underströk också att han själv inte har varit i Liberia och att utgångspunkten i seminariet därför är den information som han har fått i egenskap av chef på sidas Afrikaavdelning.
Redan i början av mars i år fick Sida information om ebolautbrottet i Västafrika. Det skulle dock ta flera månader innan vidden av sjukdomsutbrottet stod klar. Pettersson redogör för hur långsamt sjukdomen verkade spridas under juni och juli månad. Situationen bedömdes som allvarlig, men inte oöverstiglig. Snart nog fick Sverige och världen upp ögonen för den eskalerande katastrof som ebola orsakar. Allt fler insjuknade och sjukdomen spreds till större städer fulla av människor vilket ökade smittspridningen markant. Enligt Pettersson har omkring 4700 fall av ebola konstaterats i Västafrika varav 2400 hittills har lett till döden. Inom de kommande månaderna förväntas mer än 20 000 människor drabbas av ebola.
Det stora dilemmat i bekämpningen av ebola är bristande kommunikation, menar Pettersson. Sjukhusen i de drabbade länderna har brustit i sin verksamhet då de inte bett omvärlden om hjälp i ett tidigt stadium vilket bland annat försenat insatserna från WHO. Även kommunikation gällande allokering av material som tält och sängar har varit bristfällig. Vidare är fattigdom och svaga hälsosystem bidragande faktorer. I Liberia var hälsosystemen svaga redan innan ebolans utbrott, och sjukhusen har svårt att klara av sin dagliga verksamhet med den rådande epidemin. Överbelastningen på sjukhusen har lett till att befolkningen inte längre får den tillgång till enklare behandlingar av till exempel diarré och vaccinering mot vanliga sjukdomar som behövs. Utländska investerare och humanitära organisationer möts inte sällan av misstro i de drabbade länderna vilket har gjort att den hjälp och de system som funnits inte utnyttjats fullt ut.
Kvinnor och barn drabbas hårdast, förklarar Pettersson. Hela 75 procent av de som drabbats av ebola är kvinnor. En av anledningarna till det är att kvinnor i större utsträckning har ansvaret för familjen och därmed också tar hand om de sjuka. Inom familjen sprids smittan lätt och många barn har under de senaste månaderna blivit föräldralösa på grund av det smittsamma viruset. Inom kort, tror Pettersson, kommer skolsystemet att ha tagit stor skada då lärare och barn insjuknar. Tillväxten beräknas minska då det skett en inbromsning i produktivitet i alla sektorer. Bland annat saknas arbetskraft för att kunna skörda. Liberia har förlorat utländska investerare och bidragsgivare som troligtvis inte kommer tillbaka. Det har kommit stark kritik från stora bidragsgivare som menar att pengarna inte använts på bästa sätt då de system som finansierats under flera år så lätt kunnat brytas ned. Pettersson berättar att finansministeriet uppskattar att Liberias tillväxttakt halverats, detta till stor del på grund av de senaste månadernas oroligheter. Liberias statsförvaltning har tagit stor skada av katastrofen. Statsapparatens legitimitet hotas eftersom landets ledare inte kunnat begränsa spridningen av sjukdomen, något som förvärras ytterligare av underliggande faktorer som att ungefär 5-10% av befolkningen utgör den elit som har tillgång till större delen av landets makt och resurser.
Från Sveriges sida har Liberia via utvecklingssamarbeten sökt stärka statsapparaten, bygga vägar, öka säkerheten och stärka kvinnors ekonomiska oberoende och skydd mot sexuellt våld. Biståndet har fortsatt under ebolans utbrott, men under slutet av sommaren försvann många partners vilket försvårade arbetet. Implementeringen har därmed minskat, ungefär hälften av aktiviteterna kan inte längre genomföras. Pettersson menar att Sida har valt att stödja det mesta som går att stödja, däribland WHO, Plan och Röda korset. Sverige är en av de största bidragsgivarna till Liberia jämte USA.
De åtgärder som snabbt måste genomföras nu menar Pettersson är att få ordning på transporten av människor och material. Det handlar inte längre om pengar utan om hjälp från de drabbade ländernas grannländer att få fram de skyddskläder och sängar som behövs. Det är också viktigt att uppmuntra och stödja AU för att finna ett slut på ebolaepidemin. President Obama tillkännager idag (läs 16/9) att USA bistår de drabbade länderna med militär och medicin. 3000 personer utlovas.
Så vad händer nu? Pettersson berättar att ebolaepidemin enligt finansministern kommer att vara över om ungefär ett år. Det finns numera ett ”efteråt” att planera inför, avslutar han.
Av: Isolde Jobarteh
