Måndagen 29/9-14 hölls ett seminarium i Europahuset arrangerat av Föreningen för Utvecklingsfrågor och CONCORD Sverige där EEAS – den europeiska utrikestjänsten, vars uppgift är att ena och stärka unionens globala position – diskuterades.
Grunderna för EEAS lades i Lissabonfördraget. Efter att fördraget trätt i kraft bildades organet 2011 med uppdrag att sammanföra EU:s utrikespolitik med säkerhetspolitiken, i syfte att öka samstämmigheten i EU:s politik. Hur EEAS lyckats med sitt uppdrag har fått blandade betyg och seminariepanelen bestående av Marina Berg, chef för gruppen för EU:s utvecklingspolicy på UD:s EU-enhet, Geert Laporte, chef för tankesmedjan ECDPM (European Centre for Development Policy Management) samt Inger Wetterqvist, senior rådgivare inom demokratistöd på EEAS, diskuterade både de framsteg som gjorts och de utmaningar som kvarstår.
Panelen var rörande överens om att EEAS har förbättrat EU:s förmåga att agera enat i vissa avseenden. EU:s fokusering av biståndet genom Agenda for Change med dess nya fokus på värderingar, samt att bistånd inkorporerats med resten av EU:s utrikespolitik, är båda goda exempel på förändringar som kommit till efter de nya krafttagen för ökad samstämmighet.
– Nu är det lättare att påverka policyprocessen, men också tankarna bakom och implementeringen av utvecklingspolitiken, sade Marina Berg.
Geert Laporte ansåg dock att EU i utrikes- och utvecklingspolitiken fått en roll som ”payer, but not a player” – en aktör som betalar men inte är en global spelare på grund av splittrade viljor inom unionen. EU har förvisso stärkt sin position på den globala arenan genom EEAS, menade han, men förändringen sker mycket långsamt. Han tillade att EU:s problem inte bara är svårigheten att tala med en enad röst, utan även att EU:s medlemsstater enkelt kan spelas mot varandra i olika processer när det inte finns någon samstämmighet. Laporte uppmuntrade därför till öppenhet vad gäller de intressen som finns från EU:s sida i utvecklingsprocesser, och att tillåta en viss grad av flexibilitet i den normativa värdedrivna agenda där unionen har sin utgångspunkt.
En fråga som ställdes av moderatorn Susanna Wasielewski Ahlfors var om Sverige inte är tillräckligt villigt att ställa sig bakom EU i alla avseenden, utan ibland mer benäget att samarbeta med likasinnade länder. Berg svarade att det inte handlar om ovilja utan att Sverige valt att arbeta med en liten grupp länder för att få större genomslag i senare förhandlingar med alla medlemstater. Ingrid Wetterqvist höll med Berg och framhöll även att det måste finnas en generositet från Sverige, som betraktas som relativt framåtskridande i utvecklingsfrågor, att finna de ytor där förhandlingsutrymme finns gentemot andra medlemsstater och de lägen de befinner sig i.
– I EU måste samarbetet ske utifrån den minsta gemensamma nämnaren.
Vid frågan om det alltid är önskvärt för EU att tala med en enad röst nyanserade Wetterqvist diskussionen. Önskan av en enad röst bör inte eliminera de olikheter som finns inom Europa – det är de skillnaderna som skapar diskussioner samt föder förändring och framsteg. Snarare härstammar behovet av en enad röst från situationer där policyområden underminerar varandra och där samstämmighet krävs för effektiva resultat, sade hon.
Jakten på resultat är dock ett stort hinder för utveckling, varnade Laporte. Gruppen av likasinnade, där bland annat Sverige ingår, har stort inflytande över EU:s utvecklingspolitik och är starkt influerade av tankegångar som är positiva till resultatagendor. Medias och allmänhetens behov av mätbara resultat, samt deras motstånd till risktagande i utvecklingspolitiken, underminerar en långsiktigt hållbar utveckling, påstod Laporte.
Text: Sandra Ideskär, CONCORD Sverige
Glöm inte att spana in projektsidan www.bistandsdebatten.se/euivarlden där vi samlar allt som har med denna seminarieserie att göra.
