Föreningen för utvecklingsfrågor

10 december 2014 bjöd FUF in till ett möte med biståndsminister Isabella Lövin för att ta reda på mer om den nya regeringens planer på bistånds- och utvecklingsområdet.

Isabella Lövin inledde med att berätta om var vi står idag, och vart vi går under 2015 vad det gäller den svenska biståndspolitiken och pågående reformer. Vilka är de prioriterade områdena för utvecklingssamarbetet? Vi talade även om svensk samstämmighetspolitik.

Modererade och ställde frågor gjorde Lennart Wohlgemuth och Ylva Christiansson från FUF.

FUF-fåtöljen gästades 20 november av Per Jönsson som är Mellanösternanalytiker och associerad redaktör på Utrikespolitiska Institutet.

Per inleder seminariet med att kasta ut frågan: ”Hur många kände till Islamiska Staten (IS) för ett halvår sedan?” Förutom någon enstaka handuppräckning är tystnaden talande. För de flesta blev IS kända efter 10 juni då de fick stort medialt genomslag efter att de med framgång lyckats erövra stora områden av nordvästra Irak och därmed drivit bort både regeringsstyrkor och flera hundratusen civila.

Per fortsätter därefter med en jämförelse mellan dagens IS och islams historia. Likt profeten Mohammeds efterträdare Abu Bakr hade erövrat stora delar av dagens Mellanöstern, skulle IS ledare, Abu Bakr al Bagdadi, fortsätta att erövra land med målet att bilda den Islamiska Staten. IS, som är en extrem sunniislamitisk organisation, har som målsättning att skapa en ”Gudsstat” – ett kalifat, utan de befintliga nationsgränserna, med alla muslimer.

Det finns olika idéer om hur och var IS bildades. En del hävdar att alla de konflikter vi ser i Mellanöstern idag, bland annat de som IS står för, grundar sig i Frankrikes och Storbritanniens kolonialisering av området efter första världskriget. Andra menar att IS uppstod efter Rysslands invasion av Afghanistan, och en del påstår att de uppstod de ur al-Qaida i Irak efter USA:s invasion 2003.

IS är mycket skickliga och skiljer sig från andra jihadistgrupper eftersom de har en annan typ av gruppering. Man skulle kunna säga att Abu Bakar al-Bagdadi har lärt sig av al-Qaidas misstag. I både Syrien och Irak har de befintliga statsmakterna kollapsat. Detta har varit den främsta bidragande faktorn till IS framgångar i regionen. Även om de flesta sunnimuslimer är emot IS agerande och tycker att de gör fel, har de lyckats med något som ingen annan regering lyckats med på länge. De har på ett sätt skapat ett ”stabilare” samhälle genom att förse befolkningen i IS-kontrollerade områden med förnödenheter som olja och vatten. Sedan 2005 har Irak styrts av shiitiska regeringar som inte lyckats med detta.

IS strategi kan delas in i fyra led: militärt, religiöst, politiskt och ekonomiskt. Militärt utgörs strategin av att besätta och hålla territorium. Detta lyckas de med genom att vara rörliga mellan olika fronter och ha mycket skickliga ”överraskningsgrepp”, bland annat kapningar av lastbilar. Den religiösa strategin består av idén om att bygga en Gudsstat för alla sunnimuslimer, med en strikt tolkning av islam utan utrymme för ”avvikare”. En annan strategisk skicklighet består av den politiska strukturen man lyckats upprätthålla med både ”regeringar” och ”ministrar” och man har även alltid haft ett fungerande rättsväsen. Till sist har IS ekonomi utgjort en viktig del i deras framgång med både stabila skatter och intäkter. I början av IS utveckling bestod den största delen av intäkterna av donationer från shejker och andra privata bidragsgivare, men nu utgör dessa endast en liten del av deras inkomster. De stora intäkterna står IS för själva. De kommer från oljan och den svarta oljemarknaden som har skapats efter att de tagit över flera oljefält. USA försöker förhindra detta genom att bomba oljefälten, men detta hindrar inte IS från att erövra nya.

En av frågorna från publiken som avrundade fåtöljen löd: ”hur tycker du att man ska gå tillväga för att lösa den här situationen?” Enligt Per Jönsson borde FN:s säkerhetsråd ha gått in för att lösa konflikten i regionen för länge sen. Säkerhetsrådet är de enda som kan sätta stopp för IS framfart. Eftersom IS offensiv kan ses som ett hot mot internationell fred och säkerhet har säkerhetsrådet rätt att fatta bindande beslut om väpnad intervention.

Av: Sanna Saleemi

Den 24 november hölls ett seminarium arrangerat av Föreningen för utvecklingsfrågor (FUF) där panelen diskuterade handel och de nya frihandelsavtalen, de så kallade Economic Partnership Agreements (EPA), mellan Europeiska Unionen och afrikanska länder.

Centrala problem som lyftes fram var vilken betydelse internationell handel har för en hållbar utveckling i Afrika, samt huruvida EPA-förhandlingarna har gått till på ett balanserat och rättvist sätt som gynnar båda parter. Seminariepanelen bestod av Arne Bigsten, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg; Lennart Wohlgemuth, gästforskare i Afrikastudier på Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet; Sven Östberg, gruppchef för hållbar handel och företagande på Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik; samt Marja Wolpher, temahandläggare för mat, naturresurser och handel på Afrikagrupperna.

Arne Bigsten framhöll att Afrika gynnas av handel. Produktionen blir mer effektiv när den utsätts för konkurrens på den globala exportmarknaden, vilket i sin tur har en positiv effekt på ekonomisk utveckling. Problemet är att afrikanska länders export baseras på råvaror såsom olja, metaller och jordbruksprodukter och inte på förädlade varor. Denna industri attraherar inte utländska investeringar i någon hög utsträckning och främjar inte heller etablering på outsourcingmarknaden, något som har varit framgångsrikt i andra tillväxtmarknader. Den höga ekonomiska tillväxten som har bevittnats hittills i Afrika beror framför allt på att priserna på råvaror som exporteras har stigit. För att på riktigt kunna bekämpa fattigdom behöver Afrika tillväxt utanför den traditionella råvaru- och jordbruksmarknaden, vilket genererar efterfrågan på arbetskraft.

Marja Wolpher påpekade att afrikanska ministrar gemensamt har tagit fram en African Mining Vision, vilken syftar till att använda råmaterialen för att bredda utvecklingen i länderna. Denna betonar att verktyg som exempelvis exportrestriktioner och skatter kan användas som incitament till förädling, lokal produktion och diversifiering av ekonomierna. I dagsläget är många länder beroende av råvaruexporten, vilket gör att nyttan av dessa tillgångar lämnar kontinenten och inte kommer befolkningen till gagn.

Sven Östberg berättade att Sverige välkomnar EPA-förhandlingarna, vilka erbjuder rättssäkra och långsiktiga perspektiv för fri och obegränsad tillgång till EU:s marknad. Handel är nödvändigt för varaktig utveckling och kan vara ett effektivt redskap i bekämpningen av fattigdom, exempelvis genom handelshjälpen ”aid for trade”. Han påpekade även att handel inte bör ses i avskildhet, utan att en bredare utvecklingsstrategi är viktig som även riktar sig mot hälsa, utbildning, infrastruktur, god förvaltning och politiska åtgärder som försäkrar att de fattiga gynnas och säkrar en hållbar utveckling.

Problemet med EPA handlar dock enligt Lennart Wohlgemuth inte så mycket om innehållet i överenskommelserna, utan om hur EU har skött förhandlingarna. EU har agerat paternalistiskt och arrogant, vilket har skapat en stark motreaktion från afrikanskt håll. Handelsrelationen mellan Afrika och EU har sina rötter i den koloniala tiden och koloniala preferenser integrerades redan från början i EU-stadgarna. Syftet med EPA är att omförhandla dessa preferenser och att ingå frihandelsavtal.

Marja Wolpher ansåg att EPA-förhandlingarna började med bra intentioner, men att de sedan har saktats ned och komplicerats på grund av att EU, under påtryckningar av WTO, har inkluderat ytterligare liberalisering av investeringar och konkurrensregler i avtalen. Dessa var frågor som de afrikanska länderna redan lyckats förhandla bort från WTO-agendan, eftersom de ansåg att de kan inkräkta på deras policyutrymme och förmåga att ta suveräna beslut angående exempelvis exportrestriktioner. Enligt Wolpher gynnar EPA-avtalen endast större råvaruexporterande företag, medan konkurrensen från EU kommer att hota den lokala produktionen. Resultatet blir att EU, istället för att stödja och bygga regional handel, konkurrenssätter och hämmar den regionala handeln.

Alla parter var dock överens om att vägen framåt beror på hur EU fortskrider med implementeringen av avtalen. Wolpher tillade även att regionerna i nuläget splittras istället för att se möjligheter till samarbete. Lennart Wohlgemuth avslutade med att lyfta frågan: Europa har förlorat 10 procent av världsmarknaden. Avtalen var tvungna att ingås. Vad vinner Afrika på det? Vad vinner EU?

Text: Caroline Kölegård

Glöm inte att spana in projektsidan www.bistandsdebatten.se/euivarlden där vi samlar allt som har med denna seminarieserie att göra.