Under hösten 2015 antogs de nya målen för hållbar utveckling, Agenda 2030. Det är en agenda som har ökad ambitionsnivå och ersätter de tidigare milleniemålen. UNCTAD (United Nations Conference on Trade and Development) beräknar kostnaden för att uppfylla dessa mål till 4500 miljarder dollar per år, vilket är ca 30 gånger så stort som det årliga biståndet i världen. För många kan det verka som en orimligt stor summa pengar. Sidas chefsekonom Annika Sundén hjälpte oss förstå varifrån pengarna kommer och hur Sida bidrar.
Enligt Sundén kommer biståndet fortsatt spela en viktig roll, framför allt i länder med få andra finansiella flöden. Globalt har dock biståndet krympt som andel av de finansiella flödena. Sundén menar att det är viktigt att ha i åtanke att de olika flödena inte är utbytbara, utan fokuserar på olika områden. För grundläggande behov, som utbildning och hälsa kommer offentliga aktörer vara fortsatt viktiga. För vissa infrastrukturgap finns det dock projekt som lämpar sig för samarbeten mellan privat och offentlig sektor. Det främsta målet för organisationer som Sida är att minska fattigdom i världen. Företag har däremot vinst som sitt primära mål, men ett sätt att uppnå lönsamhet kan vara att arbeta hållbart. Genom att hitta dessa gemensamma intressen öppnas dörrar för samarbete menar Sundén.
På grund av att företag och banker bedömer risker som för höga är de inte alltid villiga att låna ut pengar och investera i olika projekt i världen. I sådana lägen kan Sida utlova garantier som reducerar riskerna för företagen. I större projekt som rör infrastrukturen kan det vara svårare att få företags investeringar att räcka till. Det optimala vore då skatteintäkter. En väldigt viktig del i Sidas arbete är att kämpa för att bygga upp fungerande skattesystem i mottagarländerna för att de på längre sikt ska kunna finansiera sig själva. Även i den frågan krävs samarbete med företag för att förhindra skatteflykt. Sundén menar att exempelvis pensionsfonder kan passa bra i infrastrukturprojekt eftersom de söker investeringar med lång avkastning.
En växande andel av världens pengaflöden är remitteringar, dvs. pengar som skickas från utländska arbetare i rikare länder hem till någon i deras hemland. Ett problem med att överföra pengar är att det ofta är dyrt och krångligt. Ett mål skulle därför vara att göra dem billigare att skicka. Givare kan arbeta med projekt för att remitteringar ska investeras i utvecklingsprojekt. Diasporan har ofta en önskan att investera i sitt ursprungsland men vet inte hur. Sundén tror därför att en idé att jobba vidare med kan vara att upprätta till exempel särskilda diasporaobligationer som investeringar i fattigare länder.
Referat av: Isabel Evensen Landström