Fikat är serverat och lokalen är fylld med intresserade studenter då Peter Winai gästar FUF-fåtöljen i Lund för att berätta om sin kommande bok. Han har tidigare gästat för att prata om organhandel och nu vill han lyfta blicken mot volontärturismen – som han kallar en ny reseindustri.
I den ännu inte släppta boken får vi följa den fiktiva Sheila, en förskolefröken i Manchester som lever ett bohemiskt liv och en dag får ett erbjudande om att åka som volontär till Sydafrika. Perplex, men ivrig, tackar Sheila ja till volontärplatsen, en resa som hon kommer att ångra.
Med boken vill Winai lyfta fram det problematiska i situationer som denna, och han intresserar sig för brytningen mellan det kommersiella och det ideella i frågan. Även om kärnan i volontärarbete är just arbete, så lyfter han fram alternativa motiv till varför så många väljer att packa väskan och åka på volontärresor. Winai menar det i själva verket ofta handlar om att köpa upplevelsen av att ha gjort något gott, samtidigt som man fyller sitt CV med ännu en merit.
Å ena sidan kan resorna leda till kulturella möten och bygga förståelse mellan olika kulturer, vilket lyfts fram som en av de positiva effekterna. Å andra sidan riskerar volontärturismen att slå ut lokal arbetskraft, eftersom resenärerna betalar för att utföra ett jobb. Dessutom har många volontärer ingen särskilt kompetens för det arbete de utför.
Han engagerar publiken med frågor och livliga diskussioner förs om problematiken kring volontärresandet. En kvinna i publiken berättar om en personlig upplevelse av en volontärresa. För hennes del blev det inte något kulturellt utbyte, eftersom människorna som jobbade för volontärorganisationen själva var från västvärlden. Andra i publiken lyfter det koloniala perspektivet i situationen, och svårigheterna i att skilja på kommersiella och ideella aktörer. Den särskilda problematiken med barnhem nämns också. En problematik som handlar om att barnen på barnhemmen ofta missunnas djupare relationer till förmån för en serie tillfälliga relationer med volontärer.
Winai avslutar med att också lyfta sårbarheten hos den resande, som sällan känner till företagens motiv och kompetens. Detta belyser han i boken, där Sheila hamnar i situationer hon inte hade förutspått då hon reste iväg.
The Sustainable Development Goals (SDGs) are a step in the right direction when it comes to including persons with disabilities in international development cooperation. But still, the group is often invisible in development discourse. During the seminar, panellists highlight the importance of making disability a cross cutting development issue and argue, for example, that there are lessons to be learnt from the LGBTI community.
People with disabilities are often forgotten when planning development projects, despite the fact that approximately one billion of the world’s population have some form of disability. Furthermore, 80 percent of persons with disabilities live in developing countries (1). Whilst the Millennium Development Goals (MDGs) made no specific reference to this group – and hence contributed to the exclusion of persons with disabilities in MDG projects – the Sustainable Development Goals (SDGs) are described as an opening for a change in the field.
– This is a paradigm shift. The SDGs are much more inclusive and takes a much broader view of the challenges, says Kajsa B. Olofsgård, the Swedish ambassador for Agenda 2030.
Since the UN reached out to and included many different stakeholders in the development of the goals, including people with disabilities in the SDGs became natural. Charlotte V. McClain Nhlapo, advisor on disability for the World Bank Group, explains that while some organisations and individuals wished to see a separate goal for people with disabilities, she had a different opinion.
– If you can find ways of mainstreaming the issue into existing goals there is a chance of better traction, McClain Nhlapo argues.
Elvira Kivi, International Officer at the Swedish Association of the Visually Impaired (Synskadades Riksförbund), also emphasises the need for mainstreaming disability issues during the panel discussion.
– I would like to see that disability becomes a cross cutting issue that all organisations have to consider, just like you have to answer to how you as an organisation are dealing with gender equality, climate change or HIV, says Kivi.
There is a general consensus in the panel that people with disabilities often become invisible in the development discourse. Lisa Sjöblom, Secretary General of Forum Syd, says that organisations working with development generally fail to address the rights of people with disabilities. The panelists also agree that it is important to remember that a disability is just one side to a person. Moreover, a person can experience marginalisation on the basis of ability, but also as a woman or as a member of an ethnic minority group, and so on. Sjöblom therefore stresses the importance of acknowledging that power structures can also exist within marginalised groups.
– Sometimes you are so focused on your own marginalisation that you do not see the structure within that group, Sjöblom reasons.
When asked if the disability movement could learn something from the LGBTI community, most of the panelists agree that there are lessons to be learnt. Malin Ekman Aldén, Acting Director General of the Agency for Participation (Myndigheten för delaktighet), argues:
– If you look at the LGBTI movement as such, they have strong leaders in all parts of society; in politics, enterprises, civil society, etc. We need more advocates, but maybe the reason we do not have more advocates is due to discrimination (2).
Regarding the fact that Sweden considers itself to be a champion for persons with disabilities, Ekman Aldén does not think this self-image is entirely accurate. Rather, she thinks that Sweden has fallen behind.
– The UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (3) has led to a major shift. Other countries are now employing a rights based perspective, while Sweden still applies a social perspective.
Another issue being raised during the seminar is that of perception. Peter Anomah-Kordieh, Programme Officer at the African Union of the Blind, explains that when pushing for the above-mentioned convention, one of the key challenges was changing decision makers’ perceptions of people with disabilities, thereby opening up for discussions about their rights. On the same note, Elvira Kivi’s concludes:
– Nothing about us without us. It is not about supporting a weak group – the group is strong. It is within the support system that the weakness lies.
Summary by Karin Klerby
1. WHO and The World Bank Group, 2011: World report on disability. Malta.
2. Referring to inaccessibility, writer’s remark.
3. All states that ratify the Convention on the Rights of Persons with Disabilities are obliged to submit regular reports to the Committee on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD); a UN body of independent experts which monitors implementation of the Convention. The CRPD examines each report and makes suggestions and general recommendations to the state in question.
Martina Lindberg, idag strateg vid Försvarsmaktens högkvarter inom jämställdhet och jämlikhet, men tidigare processledare för 1325 och jämställdhetsintegrering i utbildningsverksamheten vid Försvarshögskolan, gästade den 24 oktober FUF-fåtöljen för att prata om hur man jobbar med integrering av jämställdhetsperspektiv inom internationellt försvarsarbete.
Lindberg inledde sin föreläsning med att ge en historisk återblick över hur och när jämställdhetsinriktat arbete påbörjades på den svenska och internationella försvarsarenan. Resolution 1325 antogs av FN:s Säkerhetsråd år 2000. Den kom till under en period då det var krig på Balkan och när folkmordet i Rwanda fanns i färskt minne. Grundtanken med resolutionen är att kvinnor och flickor drabbas på ett annat sätt av krig än vad män och pojkar gör. Styrkan med resolutionen är att den är allomfattande, erkänd av samtliga FN-stater och specifikt inriktad på kvinnor och flickors utsatthet i konflikter. Svagheten med resolutionen är att den inte leder till några konsekvenser för den stat som inte följer den och att den är väldigt bred. Ett annat problem är att den ibland blir förbisedd eftersom den enbart fokuserar på kvinnor och flickor, vilka ofta är exkluderade från förhandlingar och beslutsprocesser.
Vad innebär då resolution 1325 för Försvarsmakten? Lindberg berättar att den används för att integrera jämställdhet i alla beslut, både i Sverige och internationellt. Inom det svenska försvaret används tre jämställdhetsperspektiv:
• Rättighetsperspektivet: att alla ska kunna delta på lika villkor.
• Personalförsörjningsperspektivet: bättre jämställdhet i organisationen.
• Operativa förmåge-perspektivet: varje individ ska kunna verka utifrån sin fulla potential.
Försvarsmakten tillsätter genusrådgivare på olika operativa nivåer för att tillämpa de tre perspektiven. Avslutningsvis förklarar Lindberg att vissa händelser har kommit att påverka arbetet med ett integrerat jämställdhetsperspektiv inom Försvarsmakten. En händelse är Sveriges militära insatsstyrkor i Afghanistan, vars könssegregerade samhälle bidrog till att utveckla genusarbetet eftersom man såg stora fördelar med att arbeta på det sättet. Ett ökat ryskt militärt hot har också blåst liv i debatten om reformering av försvaret och hur Sverige ska applicera jämställdhetsperspektivet.
Sverige jobbar både nationellt och internationellt för att uppnå de Globala målen. Det nationella genomförandet samordnas av Finansdepartementet och inkluderar kommuner och landsting, statliga myndigheter och Regeringskansliet. För det internationella arbetet kring målen ansvarar Utrikesdepartementet. Till nästa samtal i vår serie om Sveriges ansvar för Agenda 2030 har vi bjudit in Magnus Lennartsson, nybliven chef för enheten Global Agenda på UD.
Hur samordnas UD:s Agenda 2030-arbete med de tematiska prioriteringarna inom biståndet och den feministiska utrikespolitiken? Hur ser samarbetet med Finansdepartementet ut? Hur kan svenska myndigheter, civilsamhälle, företag och allmänheten engageras i arbetet med Agenda 2030?
Efter en inledning av Magnus Lennartsson ställer Lennart Wohlgemuth (FUF) och Hanna Hansson (Concord) frågor. Tid kommer även att ges till frågor från publiken.
När: Måndag 7 november kl. 18.00-19.30 Var: FUF:s kansli, Karlbergsvägen 66A, Stockholm Hur: Anmäl dig HÄR (OBS! Då antalet platser är begränsat uppskattar vi om enbart de som med säkerhet vet att de kommer att komma anmäler sig. Anmäler du dig och får förhinder – meddela oss på fuf@old.fuf.se asap så att vi har möjlighet att ge annars outnyttjade platser till folk på väntelistan).
Det har gått ett halvår sedan Aung San Suu Kyis parti National League for Democracy tillträdde makten i Burma/Myanmar. Eftersom Burma i årtionden styrdes av militärjuntan har förväntningarna på den nya demokratiskt valda regeringen varit stora. Trots att många demokratiska reformer gradvis har genomförts så kritiserade FN nyligen regeringen i Burma för systematisk diskriminering av minoritetsgrupper i landet, framförallt den muslimska minoritetsgruppen rohingya. Flertalet rapporter berättar om etnisk rensning och brott mot mänskligheten och tusentals rohingyas har flytt Burma i överfyllda båtar i hopp om att kunna starta ett nytt liv i något av grannländerna.
Till terminens andra FUF-fåtölj kommer Johanna Kvist, informationsansvarig vid Burmakommittén, för att tala om hur det ser ut för rohingyas i dagens Burma och hur internationellt utvecklingssamarbete bör förhålla sig till å ena sidan en demokratiskt vald regering, å andra sidan den pågående förföljelsen av minoritetsgruppen.
NÄR? 1 november kl. 18.00-19.30 VAR? FUF:s kansli, Karlbergsvägen 66 A, Stockholm HUR? Anmäl dig HÄR
