Fotboll – vems privilegium?
Fotbollsyra kommer att prägla mediebilden av Sydafrika under sommaren. En nation som med stolthet ska stå värd åt Världsmästerskapen i en sport som kan kallas nationalsporten bland landets svarta befolkning. Det är inte bara Sydafrika som känner stolthet utan hela Afrika, eftersom det är första gången en afrikansk nation står som värdland för ett arrangemang med så hög status och som genererar en så stor omsättning pengar.
Förhoppningen bland många sydafrikaner var just att VM skulle leda till många nya arbetstillfällen och en chans för fattiga att sälja mat och prylar i samband med matcher. Men tyvärr är verkligheten en annan.
Stora snabbmatskedjor har vunnit kontrakten att sälja mat till alla fans, ingen oberoende korvsäljare tillåts i närheten av arenorna. Kostanden att bygga de jättelika fotbollsarenorna som måste ge plats åt minst 40 000 åskådare, enligt direktiv från FIFA, har överstigit alla kalkyler och lämnat djupa hål i statskassan. Biljetter till många av matcherna är så dyra att få låginkomsttagare, en grupp som de flesta sydafrikaner tillhör, kommer kunna följa matcher annat än på tv.
Ja, det finns anledning att fråga om sport kan vara ett verktyg för ekonomisk-demokratisk utveckling eller som det tycks verka nu mest gynnar de redan priviligerade.
Förvisso finns det en rad exempel på att en fattig grabb från något afrikanskt land kämpat sig till ett bättre liv genom sporten och visst kan sport ena en nation om den som lägger pusslet gjort ett grundläggande förarbete. Jag tänker på Nelson Mandelas smarta drag inför VM i Rugby i Sydafrika, då han vann många motsträviga vita hjärtan in i Regnbågsnationen.
Den brittiska journalisten John Carlins bok INVICTUS om Mandelas suveräna förförelse som enade en söndertrasad nation är värd att ha med sig som följeslagare i sommar. Men läs även korrespondent Ola Sälls artikel i Svenska Dagbladet om korruptionen i samband med byggandet av fotbollsstadion i Nelspruit (http://www.svd.se/sportspel/nyheter/korruption-i-vms-spar_4701791.svd ) och fundera på VM: s baksida i ett land med ett ledarskap som glömt bort varför de sitter vid makten.
Desmond Tutu tyckte att OS i Kina skulle bojkottas när förtrycket mot oppositionen i Burma rasade som värst. Kina stödjer aktivt diktaturen i Burma. Vi vet hur det gick. Ingen bojkott, Peking fick genomföra sin propagandakupp och demokratin är inte i sikte vare sig i Kina eller i Burma.
Bojkotter, både ekonomiska och i sport-sammanhang var effektiva i kampen mot apartheid, men halvhjärtade slagord nu, då Västvärlden mest ägnar sig åt ”business as usual”.
Ingen tvekan att VM är både kul och bra för Sydafrika, men att jippot skulle vara av någon avgörande motor för behovet av snabbare och mer rättvis utveckling i Sydafrika det betvivlar jag. Igår kom två gymnaiseelever fram till mig då jag gick över Medborgarplatsen och frågade; Vi gör en undersökning, ska du titta på VM på tv, spelar det någon roll för dig att Sverige inte är med?
Mitt svar, jag ska titta på alla matcher jag kan och det är helt och hållet likgiltigt om Sverige är med eller inte. Jag är ingen fotbollsfan men jag älskar Sydafrika och hoppas att det trots allt ska bli en folkfest att minnas och ta kraft ur för de utmaningar som ständigt är närvarande.
Marika Griehsel,
frilansjournalist och dokumentärfilmare
