23 november, 2010, 09.30 – 12.00, Hörsalen Sida
Finns det någon plats för kultur i det internationella utvecklingsarbetet?
Vilka är de politiska riktlinjerna i Sverige och Europa? Vad är det för sorts kulturverksamhet som kan bidra till att uppfylla de politiska målen om minskad fattigdom, demokrati och mänskliga rättigheter? Hur kan vi använda kultur som ett verktyg i det internationella utvecklingssamarbetet? Vilken roll kan kulturlivet spela i Sverigefrämjandet?
Farhang och Föreningen för Utvecklingsfrågor bjöd med stöd av Sida in till ett seminarium där dessa frågor belystes. Aktörer från kulturområdet bidrog med konkreta exempel och diskuterade tillsammans med representanter för utrikes- och kulturpolitik hur vi kan utveckla kulturella aktörers roll i utvecklingsarbetet.
Medverkande:
Anita Theorell – tidigare chef på Sidas Kulturenhet.
Kurt Bratteby – Enhetschef avdelningen för relationsskapande Svenska Institutet.
Teshome Wondimu – Verksamhetsledare SELAM.
Lisa Fredriksson – Enhetschef Sidas avdelning Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Mika Romanus – Enhetschef Konst och Kultur på Kulturrådet.
Pia Hallonsten – Policyspecialist Sida, avdelningen för Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Rani Kasapi – Uppdragsledare internationella produktioner Riksteatern.
Tomas Brundin – Kansliråd vid UD:s enhet för utvecklingspolitik.
Åsa Lundmark – Enhetschef avdelningen för projekt och presentationer, Svenska Institutet.
Mikael Schultz – Kansliråd enheten för Kultur och Kulturskapares villkor, Kulturdepartementet.
Moderator: Maria Lewenhaupt
Internationellt utvecklingssamarbete: mål, metoder och kulturens plats
Pia Hallonsten, policyspecialist Sida, avdelningen för Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, talade om ”Förändring för frihet”-policyn. Yttrandefriheten identifierades som basen för kulturbiståndet. Hallonsten underströk att SIDA inte jobbar med kulturpolitik utan utvecklingsmål och ställde sig därefter frågan: ”Varför minskar kulturbiståndet?” Svaret var enligt Hallonsten en kombination av orsaker:
1) Regeringens beslut om landsfokusering.
2) Tematisk fokusering och en förändrad biståndsagenda.
3) Förändringar på SIDA där ingen kultur- och medieenhet längre finns.
Kulturen är inget prioriterat område i SIDA:s politik; det finns ingen spetskompetens på området. Däremot finns fler vägar att ta för den som jobbar med kulturbistånd.
Tomas Brundin, kansliråd vid UD:s enhet för utvecklingspolitik, inledde med att han ansåg det centrala inom området är frågan: ”På vilket sätt påverkar kultur människors liv?”. Kultur är enligt Brundin en ”kraftkälla för förändring”. Han klargjorde vad som han uppfattade nu styr kulturbiståndet och var det finns möjligheter att skapa kulturbaserade utvecklingssamarbeten:
1) Policy för demokrati och mänskliga rättigheter.
2) Policy för stöd til civila samhället.
Mikael Schultz, Kansliråd enheten för Kultur och Kulturskapares villkor, Kulturdepartementet, menade att det i kulturpropositionen är tydligt markerat att man bör verka för att främja internationellt och interkulturellt utbyte och kanske framför allt att samverka över politikområden. Schultz tog diskussionen vidare till regional och global nivå; han menade att kunskapen och medvetenheten om kulturens roll ökar inom EU genom ”Agenda för kultur” och UNESCO:s mångfaldskonvention vilken ska främja/värna kulturell mångfald, uppmuntrar till kulturutbyten etc. En FN-resolution uppmanar alla EU-länder att lyfta dessa aspekter.
Mika Romanus, enhetschef Konst och Kultur på Kulturrådet, talade om hur Kulturrådet arbetar med bland annat fristäder för förföljda författare. Hon såg stora möjligheter att utveckla samarbetena och menade att även om SIDA arbetar med utvecklingspolitiska mål, så måste detta inte ta fokus från kulturella uttryck.
Kurt Brattby, enhetschef avdelningen för relationsskapande Svenska Institutet (SI) berättade hur SI arbetar med att hjälpa Sverige nå utrikespolitiska mål. Detta genom vad Brattby kallade ”offentlig diplomati”. I uppdraget ingår att främja svenska intressen och utvecklingssamarbete med biståndspolitiska mål i fokus, där kultur är en viktig komponent. Även Brattby såg på kultur såsom en kraftkälla till förändring och menade att kulturen kunde användas som verktyg (i utvecklingssamarbete) utan att den konstnärliga friheten inskräks.
Därpå följde samtal mellan publiken och panelen. Schultz menade att det finns utrymme för förändring vad gäller kultur i biståndet då vyerna vidgas och kulturdepartementet inspireras av EU, UD skiftar från sändarperspektiv till aktörsperspektiv och Sverige uppmärksammar och följer de initiativ som tas runt om i världen. Hallonsten talade om vikten av att ta in kultur i nationella utvecklingsplaner.
Kultur som verktyg i det internationella utvecklingsarbetet? Hur mäta effekten av kulturprojekt?
Därpå följde ett samtal som belyste konkreta exempel av hur man kan bedriva kulturbaserade utvecklingssamarbeten.
Rani Kasapi, uppdragsledare internationella produktioner Riksteatern, talade om att främja internationell och interkulturell samverkan. Hon menade att integrationsstrategier skulle vinna på att ta avstamp i invandrargrupper där folk får en plattform att lägga engagemanget på. Hon berättade hur riksteatern använder barnteater som verktyg för utveckling. Teater som medel kan ta upp känsliga frågor på ett sätt traditionellt bistånd inte alltid kan. Teatern kan bli ett redskap för att nå utvecklingspolitiska mål eftersom Riksteatern och SIDA har gemensamma mål. Kasapi såg kapacitetsutveckling som ett centralt begrepp och exemplifierade med två olika exempel hur teater kan användas som redskap för utveckling:
1) ”Iranian Voices” – ett radioprojekt inom SIDA:s demokratiprogram som ett sätt att nå in i Iran och stärka demokratiska röster och stödja diskussionen.
2) ”African Cinderella” – pjäs med barnens rättigheter i fokus.
Teshome Wondimu, verksamhetsledare SELAM, såg musik och kultur som lika med mänskliga rättigheter våde i Sverige och samarbetsländerna. SELAM sökte uppfylla politiska mål genom att skapa förändring ”inifrån” och de ömsesidiga samarbetena som ökade interkulturell förståelse.
Wondimu menade att den statiliga nivån är avgörande för utveckling. Därför genomför han även lobbyprojekt mot statliga institutioner med olika samarbetspartners. Genom workshops och seminarier har de bland annat lobbat för upphovsrätt. Intresseorganisationer bör enligt Wondimu ta plats och ta debatten med politiker. Han upplevde ett stort allmänt intresse av att göra kulturen till ett viktigare verktyg i biståndssammanhang.
Åsa Lundmark, enhetschef avdelningen för projekt och presentationer, Svenska Institutet, inledde med att tala om att kultur i biståndet ger viktig kunskapsöverföring av konstnärliga processer och att budskapet om mänskliga rättigheter, yttrandfrihet etc. kommer till som ett extra plus. Enheten för reformsamarbete i Östeuropa inledde till exempel ett projekt mellan barnboksförfattare och illustratörer i Sverige och Georgien. Tack vare samarbetet skapades en ”win-win”-situation där svenska kulturarbetare tog med sig lika viktiga kunskaper hem som de själva hade bidragit med i Georgien. Hon menade även att detta var ett ”kostnadseffektivt” utvecklingssamarbete och höll med Kasapi om att man i en ”fredad kulturzon” kunde diskutera svåra ämnen, såsom HBT-rättigheter i Östeuropa.
Anita Theorell, tidigare chef på Sidas Kulturenhet, talade om hur man kan mäta resultat i kulturbistånd. Verklig resultatmätning kräver resurser och Theorell menade att t.ex. djupintervjuer var en bra metod. Ett exempel på ett mätbart projekt var stödet till kulturarv i Palestina där kulturmiljöer registrerades och insatser för att bevara arvet i femtio olika byar genomfördes där hela samhällen involverades.
Paneldeltagarna var överens om att representanter från det kulturella området borde diskutera med politiker och bjudas in till diskussioner om landstrategier. Kasapi menade att det behövs nya sätt att mäta resultat och så kallade ”mjuka värden”. Man måste ta fram nya sätt att redovisa resultat. Wondimu menade att även kulturvärlden måste bli bättre på att detta, att det är alltför stor koncentration på det konstnärliga uttrycket idag och att tid och resurser måste läggas på resultatredovisningen.
Hur går vi vidare?
Hur går vi då vidare, utifrån direktiven och de konkreta exempel som presenterats?
Lisa Fredriksson, enhetschef Sidas avdelning Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, berörde SIDA: s begränsningar vad hon kallade den ”nya biståndsarkitekturen”:biståndet ska bli mer effektivt, mottagarländernas prioriteringar ska vara vägledande och givare ska samordna sig bättre. Allt detta påverkar kulturbiståndet som traditionellt bestått av mindre projekt. SIDA:s ämnesfokusering härrör från regeringens policydokument och kultur är ingen egen sektor. Omorganisationer påverkar vidare jobbet för kulturbistånd och kultur är ett av de områden som inte har kvar ämneskompetens. Det finns därmed mycket som faktiskt begränsar kulturbiståndet.
Istället ses nu kultur som en del av yttrandefrihetsagendan, som däremot är mycket viktig i utvecklingssamarbete. Även om kulturbiståndet har dragits ner menar Fredriksson att till exempel mediastödet har ökat och att det alltså har skett ett skifte i fokus som på så sätt faktiskt kan stötta kulturen. Här finns stora möjligheter till nya, innovativa samarbeten.
Kurt Brattby menar att det behövs ett mandat från UD och regering för att man ska kunna fortsätta frågan om kulturbistånd. Precis som Fredriksson menar han att sektorfokuseringen påverkar frågan starkt. Det tycks vara av största vikt att faktiskt träffas, en dialog krävs mellan myndigheter och kulturarbetarna som vill engagera sig i utveckingsarbete. Han påpekade även att EU flyttar fram positionerna och Sverige måste bli mycket bättre på att söka projektpengar därifrån. Det finns flera sätt att arbeta med olika aspekter av mänskliga rättigheter som öppnar upp för kulturbistånd. Ökad effektivitet krävs, måluppfyllelse, transparens och ansvarsutkrävande måste bli bättre inom kulturbiståndet.
Moderator Maria Lewenhaupt sammanfattade seminariet med att panelen tycktes ha enats om att närmre dialog och samarbete skulle bidra till att man kan hitta nya vägar tillsammans för kulturbiståndet.
Tomaj Keyvani från Farhang välkomnar en fortsatt diskussion inom ramen för Föreningen för Utvecklingsfrågors verksamhet.
Andrea Josephson, FUF
23 november 2010