För 50 år sedan förväntades de flesta av Afrikas länder att vara ekonomiskt oberoende inom ett par decennier. Hur kommer det sig att detta inte skett? Roel van der Veen, historiker och professor i internationella relationer vid Amsterdams universitet, menar i boken ”What Went Wrong with Africa – A contemporary History” att de afrikanska makteliterna saknar intresse av utveckling som på sikt hotar deras egna ställning och privilegier – arvet från de forna kolonialmakterna.

Anders Östman, utvecklingsanalytiker på Sida och aktuell med en översättning av van der Veens bok (Makt och vanmakt i Afrika – En samtidshistoria), gästade FUF-Fåtöljen för ett samtal om bistånd till auktoritära stater – bör demokrati och rättighetsutkrävande vara en förutsättning eller en ambition för bistånd? Här följer referatet:

—

Den 22 februari gick det första av fem fåtöljensamtal på temat bistånd av stapeln. Fåtöljen gästades denna kväll av Anders Östman, utvecklingsanalytiker på Sida, med anledning av hans översättning av Roel van der Veens bok ”What went wrong with Africa”. Den svenska titeln på denna bok är ”Makt och vanmakt i Afrika – En samtidshistoria”. Östman har arbetat många år på den afrikanska kontinenten för olika organisationer. Han kom till Eritrea för första gången 1976 och påpekar tydligt att han känner mycket starkt för Afrika.

Kvällen började med att Östman förklarar att denna kväll inte endast kommer att behandla frågor om bistånd utan även lite bredare ta upp vad som har skett och fortfarande sker i Afrika* när det kommer till styre och utveckling. Han delar sedan in sin föreläsning i fyra delar; Generellt om boken och vad hände med Afrika, Synen på Afrika, van der Veens begrepp Afrikanisering och tabun inom bistånd till Afrika.

Östman påpekar att han anser att boken fyller ett viktigt syfte då den till skillnad från andra böcker tar upp analyser om hur makten i Afrika används mer än att endast beskriva hur makten ser ut. Boken skulle därför enligt honom kunna användas i journalisters arbete.

Östman förklarar att ”Makt och vanmakt i Afrika – En samtidshistoria” försöker besvara frågan varför Afrika har utvecklats så pass ”lite”. Van der Veen menar på att detta är någonting som beror på interna orsaker och maktförhållanden. Boken utgör en samtidshistoria från självständigheten till idag för att förklara fattigdom i Afrika. Östman poängterar att afrikanska ledare inte är intresserade av att utveckla, de vill styra. Det bistånd som vi ger idag är riktat till att skapa utveckling men detta kan inte ske om en ledare i ett land inte är intresserad av generell utveckling utan mer av makten i sig. Processen från låg produktion till hög produktion har därför inte kommit igång.

Östman menar att Afrika är världens mest missförstådda kontinent. Det finns afrooptimister – universitet och biståndsgivare som tror att kontinenten går att förändra men som inte vill sätta sig i hur Afrika fungerar. Och så finns det afropessimister som inte tror på förändring. Östman tillbakavisar vad många hävdar är en uppgång i Afrika och pekar då på många ekonomiers kollaps på 80- och 90-talet. Han menar också att IMF och Världsbankens ansvar inte är lika stort som många påstår då ekonomierna redan hade kollapsat. Även om det går bra för många länder så står jordbruket kvar på status quo och detta skapar inget välstånd. Anders Östman menar att det är av största vikt att förstå länderna som man försöker hjälpa och inte ge något färdigt hjälppaket.

Gällande begreppet afrikanisering så är detta någonting som många reagerar väldigt stark på. Östman menar att det finns en stark skuldkänsla från Europa från kolonialtiden och att denna skuld är någonting som många Afrikanska ledare har spelat på. Han menar att det är viktigt att komma ihåg att andra delar av världen också har utsatts för fruktansvärda brott. Det går dock inte att beskylla koloniseringen för att Afrika ser ut som det gör idag, det beror mycket på hur ledarna i Afrika väljer att agera och prioritera i vartdera landet.

I slutet av kvällen tog Östman upp en del vad han kallar tabun inom biståndet. Först och främst menar han att utveckling ligger till grund för demokrati och mänskliga rättigheter inte tvärtom. Det är därför viktigt att försöka stärka ett lands utveckling och inte tro att man kan komma in och skapa demokrati på en gång, det krävs en social omvandling för att skapa demokrati och mänskliga rättigheter. Faktum kvarstår dock att demokratiseringen i Afrika har gått ganska långt. Östman pekar på att det bistånd som gett till governance inte fungerar då bistånd ges som om styrandet i mottagarlandet fungerade på samma sätt som i givarlandet. Det är också av största vikt att påpeka hur kultur påverkar ett samhälles utveckling, de kulturella mönster som finns i Afrika är enligt Östman inte gynnsamma för utveckling.

Anders Östman avslutade sin föreläsning med att säga att en annan sak som är viktig att hålla i minnet är att utveckling inte är ett objektivt begrepp. Bara för att inte utveckling sker på det vis som vi förväntat oss eller på det sätt som vi föreställer oss att det skall se så måste det inte nödvändigtvis vara fel på utvecklingen. Det kanske mer handlar om att vi måste omvärdera vårt begrepp och samtidigt försöka att på ett djupare plan försöka förstå de länder vi önskar hjälpa.

Helena Berglund – FUF:s seminariegrupp

* Afrika söder om Sahara