”Det framgångsrika biståndet” är inte en resultatsredovisning utan handlar om ”att skriva av sig erfarenheter” inleder Jan Bjerninger. Huvudsyftet med boken är att skapa en debatt kring behovet av att förnya det svenska biståndet, vilket kan göras genom att dra slutsatser om beslut tagna i det förgångna.
I början av samtalet lyfter Bjerninger fram tre tydliga exempel där det svenska biståndet har lyckats; miljölagstiftningen i Vietnam där en långsiktig dialog med vietnameserna ledde till stora framsteg, decentraliseringsprogrammet i Kambodja där ett kommunalt styre byggdes upp vilket nu har mer makt och mer resurser och till sist polisen i Nicaragua som har haft ett långt samarbete med svensk polis, vilket lett till att de nu har näst högst förtroende i hela Latinamerika.
Jan Bjerninger efterfrågar en levande biståndsdebatt. Han menar att det bland annat behövs en diskussion kring budgetstöd, likt den viktiga diskussion som uppkom kring bistånd till Mali. Biståndet till Mali ifrågasattes trots landets fungerande demokrati, eftersom opinionen i landet är för kvinnlig omskärelse. I slutändan beslutades det att biståndet till Mali skulle fortsätta, av den anledningen att det behövs en förståelse för att vissa processer och förändringar tar tid och att de inte nödvändigtvis påskyndas genom strypandet av budgetstöd.
Ytterligare en diskussion som Bjerninger efterfrågar är den om hur vi bekämpar korruption. Till exempel måste vi ställa oss frågan vad nolltolerans mot korruption egentligen innebär, och hur vi samtidigt kan blunda för den nepotism som sker inom Sveriges gränser.
Dessutom ifrågasätter Jan Bjerninger Sveriges påstådda roll som ledande inom politik för global utveckling. Han frågar sig hur högt biståndet egentligen prioriteras när ansvaret helt läggs hos biståndsministern.
Bjerninger vill även se att de frågor som väcks av biståndskritikerna lyfts fram. Ett exempel på kritik som borde ges mer utrymme är den risk som uppstår när givarländer försöker påskynda vissa processer i mottagarlandet, vilket kan leda till ett försvagande av utvecklingslandets demokrati.
Vidare understryker Jan Bjerninger vikten av biståndsförvaltningens kunskap i sakfrågor. Han påvisar krisen i SIDA under 2010 och 2011 då en dåligt fungerande verksamhet ledde till att många sakkunniga kvinnor i 35 till 40-årsåldern avgick, vilket ledde till att viktiga resurser gick förlorade och kontaktnät bröts.
Bjerninger efterfrågar dessutom mer yrkesteknisk biståndskunskap, vilket han menar endast kan erövras genom bland annat fältarbetserfarenhet och språkkunskaper. Detta är dessutom kunskaper som måste hållas levande genom en stark fältorientering; kunskap om fattigdomens mångdimensionella karaktär och hur fattigdom är specifik för sin lokala miljö.
Slutligen ger Jan Bjerninger sin syn på biståndets framtida roll. Först och främst efterlyser han att ekosystemets degraderade tjänster och produktionsförmåga tas på större allvar. För det andra lyfter han fram problematiken med snedprioriteringar. Han menar att lågprioriteringar av vissa områden i sin tur kan leda till minskad demokrati och populistiska partiers ökade makt. Avslutningsvis, i optimismens anda, understryker Jan Bjerninger att biståndet, trots den kritik han hitintills lyft fram, också lett till viss förändring.
Under diskussionen som följde på Jan Bjerningers presentation, lyftes de tekniska förändringar som skett inom svenskt bistånd under senare år fram; hur den moderata regeringen vill undvika ”pratbistånd” och istället uppmuntrar konkreta, snabba resultat som går att tydligt påvisa.
Det blev tydligt under fåtöljen-samtalet att man vill se att en seriös diskussion tar plats i media istället för ministrarnas ”ihåliga uttalande” om hur svenskt bistånd borde se ut. Behovet av en seriös biståndsdebatt och avsaknaden av motdebattörer i media var ett återkommande tema under samtalet. Vissa hävdade att det skett en demoralisering i branschen och att en återuppbyggnad kommer ta tid.
Dessutom diskuterades det huruvida förväntningarna på Gunilla Carlsson ersattes av besvikelse vid hennes tillträde som biståndsminister. Medan vissa hävdade denna känsla av besvikelse, menade andra att Gunilla Carlsson måste ges erkännande för sitt engagemang för kvinnor och barn i utvecklingen.
Till sist följde en diskussion kring hur biståndet ska göras hållbart och Jan Bjerninger med andra förespråkade grön teknik – en kortsiktigt kostsam lösning, men som på lång sikt är högst nödvändig. Dessutom underströks vikten av att lyfta fram de metoder som används av lokalbefolkningen i utvecklingsländer för att anpassa sig till klimatförändringar – något som är otroligt viktigt att satsa på, vilket Sverige till viss del lyckats med. Många enades om att mer framåtblick och hållbart tänk behövs och att även vi i väst har ett egenintresse i detta.
För den som är mer intresserad av Jan Bjerningers syn på det svenska biståndets framtid, köp och läs hans bok ”Det framgångsrika biståndet”!