Föreningen för utvecklingsfrågor

Den 15 maj 2013 anordnade FUF:s seminariegrupp ett fåtöljen-samtal på temat skatteflykt med Kristina Fröberg, verksam vid Forum Syd där hon arbetar med kapital-, och skatteflyktsfrågor. Hon är medförfattare till boken Bringning the millions back – How Africa and Europe can end illicit capital flight.

Mer specifikt har Kristina arbetat med hur globala ekonomiska ramverk påverkar utvecklingsländer. Hennes intresse för dessa frågor uppstod då hon insåg att det faktiskt finns pengar för att uppnå mål om bland annat mänskliga rättigheter, men att dessa försvinner i så kallad olovlig eller olaglig kapitalflykt.

Innebörden av kapitalflykt är att pengar från utvecklingsländer överförs till rika länder via skatteparadis utan att detta redovisas eller beskattas någonstans. Kapitalflykten beräknas vara 10 gånger så stor som det sammanlagda biståndet som går till utvecklingsländer. Sett till de ekonomiska flödena konstaterar Fröberg att mer pengar går från utvecklingsländer till rika länder genom till exempel återbetalning på skulder och kapitalflykt än vad om överförs från rika länder till utvecklingsländer genom bistånd, utländska investeringar och lån. Skulle man lyckas åtgärda den olagliga kapitalflykten, vilket utgör den största delen i flödet som går från utvecklingsländerna, skulle man kunna åstadkomma mycket.

Den sammanlagda summan av kapitalflykten utgörs uppskattningsvis till tre procent av korruption, 30-35 procent av illegal handel med till exempel vapen och 60-65 procent består utav multinationella företag som inte vill betala skatt. Fröberg påpekar dock svårigheterna i att göra dessa beräkningar då pengarna inte finns redovisade någonstans.

Fröberg väljer att lyfta fram ett antal exempel på företag som undkommit beskattning genom att föra över pengar till skatteparadis utan att deklarera någon vinst, bland andra SABMiller och Glencore. Hon pekar samtidigt på att småföretag i de länder där dessa företag verkar ofta betalar mer i skatt än stora multinationella bolag.

Det finns idag omkring ett 70-tal skatteparadis runtom i världen. Dessa kan utgöras av ett land, en region eller en stad med det gemensamt att de har ett eget juridiskt regelverk, hård banksekretess, inga eller låga skatter samt att de inte kräver att företaget har någon substantiell verksamhet genom exempelvis produktion eller personal. För att föra ut pengar ur ett land använder sig företagen av ett dotterbolag registrerat i ett skatteparadis som de sedan handlar med till felaktiga priser. Till exempel kan det gå till på det viset att ett företag säljer en vara till en femtedel av marknadspriset till ett dotterbolag i Schweiz för att sedan sälja vidare produkten och på så vis göra en vinst på fyra femtedelar.

Denna typ av handel är olaglig, men vad som är olagligt och inte kan ibland befinna sig i en gråzon. Skatteflykt är alltid olagligt medan undandragande av skatt och skatteplanering kan hamna i gråzonen. Även om denna senare typ av skatteflykt kan kvalificera sig som laglig kvarstår det etiska dilemmat.

Då det närmast kan beskrivas som en industri av revisorer och liknande som arbetar med att komma runt systemet råder det ojämna styrkeförhållanden mellan företag och stater när det kommer till att kontrollera pengaflödet.

Genom att minska kapitalflykt kan man öka ländernas skatteintäkter samt öka inhemska investeringar. Forskning har visat att skatt ofta går till investeringar i infrastruktur som sjukvård med mera. Dessutom är skattesatsen i ett land ofta inte det avgörande för utländska investeringar. Det är snarare infrastruktur och stabilitet som anses vara viktigt för detta. Kriminell verksamhet och korruption blir mindre lönsam samt lättare att upptäcka och spåra med minskad kapitalflykt. Regeringar kan även bli mer ansvariga gentemot den egna befolkningen då minskad skatteflykt kan stärka bandet dem emellan. Attityd från företag att betala skatt påverkar även attityden och viljan hos befolkningen att göra detta. Ett annat skäl till att stoppa kapitalflykt är att detta leder till en mer rättvis konkurrens på den fria marknaden då små företag som betalar skatt annars har svårt att konkurrera. Minskad kapitalflykt kan även bidra till att minska klyftor mellan fattiga och rika genom att skatteflykt tenderar att bidra till ökade inkomstklyftor.

För att komma till rätta med de problem som är relaterade till skatteflykt finns en rad åtgärder som har visat sig vara mycket effektiva. Ökad transparens hos multinationella företag och så kallad land-för-land-rapportering där företagen redovisar vinster, skatter, tillgångar och kostnader i varje land där de är verksamma gör det möjligt att upptäcka var pengarna hamnat någonstans och på så vis komma åt dessa. Ett nytt EU-direktiv för utvinningsindustrier och banker gör det möjligt att se vilka betalningar företaget gör till regeringar och jämföra detta med de tillgångar som finns i staten, vilket motverkar korruption. Swedfund, som investerar svenskt bistånd i utvecklingsländer, kan även bidra genom att säkerställa att investeringar sker i företag som kan anses vara föregångare. Ett annat effektivt sätt att komma åt skatteflykt är ett ökat informationsutbyte mellan länder bland annat genom multilaterala och automatiska informationsutbytesavtal dit alla länder är anslutna. Då utvecklingsländer har mycket begränsade resurser för att arbeta med dessa frågor behöver de stärkas i sin kapacitet att göra detta till exempel genom att stärka skattemyndigheter i fattiga länder samt genom ökade resurser till FN:s skattekommitté.

I Sverige pågår just nu en växande rörelse som arbetar för att göra något åt de omfattande problemen med skatteflykt. Mer att läsa om detta hittar man på finnskatten.nu. Ett sätt att försöka påverka utvecklingen är att sätta press på den egna regeringen att göra något åt dessa frågor.

Religion som möjlighet och problem i utvecklingssamarbetet

En personlig tro är en självklar del i livet för många människor i dagen värld, vilket påverkar deras sätt att handla, tänka och relatera till fenomen vi ställs inför, ibland kan det vara en tillgång ibland ett problem, i den nuvarande samhällsutvecklingen. Diakonia, FUF och Svenska Missionsrådet bjöd därför in till ett samtal kring denna problematik.

Moderator var Ulrika Modéer, styrelseledamot i FUF, medverkade i panelen gjorde:

Petter Jakobsson, författare till dialogskriften, föremålet för diskussionen, ”Religion som tillgång i utvecklingssamarbetet”.  Skriften har arbetats fram utifrån den frustration som de religiösa ramorganisationerna på utvecklingsområdet kände, att de inte fick ett erkännande för det utmärkta arbete de utförde på grund av de religiösa förtecknen. Petter arbetar nu med folkbildning och mobilisering på Diakonia, med en bakgrund som pastor i Svenska Missionsförbundet.

Maria Andersson, generalsekreterare på RSFU (Riksförbundet för sexuell upplysning). Maria har tidigare varit engagerad i RFSU:s påverkansarbete kring sexuell och reproduktiv hälsa.

Josephine Sundqvist, doktorand i religionssociologi vid CRS (Centrum för studier av religion och samhälle) vid Uppsala universitet. Josephine har gjort en studie som rör globalisering, religion och välfärd med en analys av religiösa organisationer roll i samhället och den sociala ekonomin, bl.a. en studie i Tanzania kring arbetet i hälsosektorn. Hon har intresserat sig för religionens påverkan på samhället och dess roll för samhällsförändringen och forskningens perspektiv på det hela.

 

Petter Jakobsson konstaterade att Sverige ligger efter när det gäller tankegångar och analyser på området, men konstaterade också att de religiösa utvecklingsorganisationerna ändå gör ett bra arbete, trots den ostrukturerade upplevelsen, som framkommit vid analysen av religionens roll i utvecklingsarbetet. Redan från början har det funnits en spänning mellan utvecklingsteorier och religion och därför behövdes en analys.

Det fortsatta arbetet har nu mindre fokus på de religiösa organisationernas roll, utan mer på att alla, sekulära såväl som religiösa, behöver höja sin kompetens för att göra ett bättre arbete. Det religiösa perspektivet finns ju alltid där och kan inte bortses ifrån. Kunskap om religionens perspektiv i utvecklingsarbetet borde därför vara lika självklart att föra på tal, som när vi tar in gender och genus i analysen. Religionen är nummer ett, av identitetsskapande faktorer, i de flesta länder.

Vi har svårt att i det offentliga samtalet föra religionen på tal, kompetensen måste höjas för att vi skall bli bättre på det området. Det finns en risk att vi annars handlar reflexmässigt och därmed utför ett sämre arbete, genom att vi tänker och handlar som alla andra, utan en egen reflektion. Ord, handling och kompetens måste samverka. Det mest väsentliga vid en värdediskussion är att det finns någon direktkanal intill det som skall beröras. De religiösa samfunden har det lättare genom sina organisationer, som når ut till de mindre byarna, än storföretag på plats, som har svårare att få gehör där.  Numer har det skett en förskjutning i maktbalansen mellan moder- och systerkyrkor och i syd och nord, i takt med att Europa blivit lite mer ointressant vad gäller bistånd, i förhållande till övriga världen. Det har därför blivit krångligare med dialogen och relationerna, ett förhållande som också borde bli föremål för en analys framöver.

Det finns ett minfält av krångel på området som måste redas ut, bl.a. hur de insamlade eller givna medlen kan användas för religiösa ändamål. Sekulära organisationers medel har använts för att uppföra religiösa byggnader, då de utgjorde den nödvändiga och naturliga samlingslokalen. Detta underlättade återuppbyggnadsarbetet, men kan ifrågasättas.  I nuläget är det inte möjligt för kyrkobyggnader, men möjligt när det gäller moskéer. Vi behöver ha en dialog om detta, för att snabbt kunna utföra bästa möjliga utvecklingsarbete vid krissituationer.

I de diskussioner vi bedrivit har hittills inte de övriga trossamfunden varit inkopplade. Det har funnits en inbjudan men de har avstått av brist på resurser.

 

Maria Andersson gav tre perspektiv för arbetet inom sitt intresseområde:

1. Vi måste börja se religiösa ledare som de makthavare de är.
2. Vi måste se och handla utifrån bra och dåliga exempel, som vi har erfarenhet av.
3. Vi måste ta reda på hur vi kan föra en dialog för att på bästa sätt kunna diskutera frågorna.

Makthavarperspektivet innebär att vi måste samarbeta och förankra vårt handlande med de religiösa ledarna. För vissa betyder det mycket vad t.ex. en imam tänker och tycker. Med rätt perspektiv på tankegångarna blir detta handlingssätt inte konstigare än annat förändringsarbete. Religiösa ledare är nyckelpersoner. Därför behövs en analys av vilka personer som är viktiga och var de står. Det kan se olika ut.  Från början, en femton tjugo år sedan, såg RFSU inte vikten av att förankra sin verksamhet i dessa kretsar. Det tog därför mycket längre tid innan det gav någon effekt. RFSU deltar inte självt i arbetet utan det sker via andra samarbetsorganisationer på plats.

Vi måste tänka efter vilken dialog vi kan föra med dem. Jämställdhetsarbete, ungdomars- och kvinnors rättigheter eller annat, är det i regel inte så svårt att få gehör för. Däremot är det värre om diskussionen rör abort, homo-, bi- och transpersoners förhållanden. Olika organisationer har olika roller. Det är lättare att föra diskussioner om sexuell- och reproduktiv hälsa, mödravård och mänskliga rättigheter, om inte en ren HBT-organisation för samtalet på området. Se de religiösa ledarna och deras samfund som de makthavare de verkligen är.  Vi som organisationer och samfund kan bygga bryggor för samtal, för att kunna förändra och få en annan utveckling.  Alla stenar måste vändas är en lämplig strategi. Det är lättare att föra samtal på bynivå. Ofta har ledarna där ett stort socialt engagemang och vill förbättra omständigheterna för sina församlingsmedlemmar. Ibland kan det, som i ett exempel från Tanzania, vara en fördel att göra imamen till företrädare för projektet, än att själv ta på sig ledarrollen. Respekt för religiösa ledare kan, som i ett fall i Georgien, leda till att situationer urartar, eftersom polisen där inte vill stoppa präster, även om de motdemonstrerar.

Religionen är oftast emot det som RSFU arbetar för och organisationen måste då se utmaningen mot de socialkonservativa krafter som kan vara på gång. Se och utveckla språket för dialogen. Termer som minskad fattigdom, människovärde, rätt att bestämma över den egna kroppen kan vara lättare att få förståelse för i samtalet. Det gäller att använda metoder och uttryck som får dem att omvärdera sin hållning på ett välförankrat sätt. Det är bättre än metoder som normalt får dem att reservera sig och bli oppositionella. Slå dem inte i huvudet med sanningar. Se värdet med dialog, redan i det pedagogiska arbetet med yngre generationer, stå själv för det ni själva uttrycker och tänker.

 

Josephine Sundqvist behandlade främst tre begrepp:

1. Moderniseringstanken inom utvecklingsforskningen
2. Religionsbegreppet
3. Det civila samhället

Inom utvecklingsteorin är moderniseringstanken mer eller mindre utbytt mot att se utvecklingsperspektivet underifrån. De fattiga måste själva få ägandeskap över sin utveckling. Utvecklingsområdet har blivit mer komplext. Det sätt som vi levt på i väst kanske inte håller ur ett globalt perspektiv. Därför har också hela moderniseringstanken ifrågasatts i utvecklingsforskningen. Vi måste också se vad vi grundar begreppen på. Om det är på förlegade förhållanden eller utifrån den verklighet vi ser idag. Många sociala rörelser idag har en religiös bakgrund och därför är det intressant att diskutera religionernas betydelse. I det sammanhanget uppkommer frågan om representation och legitimitet, vem kan vara talesperson. Ofta ser vi på begreppen utifrån ett västerländskt perspektiv i tron att religionen har spelat ut sin roll i samband med ekonomisk utveckling och tillväxt.

Religionsbegreppet har betydelse beroende på vilken roll det får i meningsskapandet. Det blir komplext i förhållande till vad vi väljer att definiera oss som. Beroende på vad vi väljer kan vi hamna bland de marginaliserade eller höra till flertalet och bli en maktfaktor. Maktordningar samverkar. Därför måste vi ta reda på vilken roll religionen spelar för en meningsskapande identitet.

Det finns inte ett enda citat för att definiera det ”Civila Samhället”. Det finns många teorier och definitioner av begreppet. Ur ett politiskt perspektiv kan man i huvudsak se tre strömningar: en marxistisk, en konservativ och en liberal. Vi har i väst försökt efterlikna ett civilsamhälle som vårt eget och inte sett det inflytande som det religiösa sammanhanget har. Vi måste därför se vad det är som mobiliserar människor i de samhällen vi rör oss, vilka aktörer, typ av agenda och vilka allianser som finns där bakom.

Av: Birgitta Zachrisson

Tisdagen den 3 juni välkomnade FUF:s seminariegrupp Peter Winai till FUF-fåtöljen för att prata om svensk vapenexport utifrån sin nya spänningsroman ”Ingreppet”.

Peter Winai har en bakgrund som utredare och konsult och har bland annat arbetat för Försvaret, SIPRI, Folke Bernadotteakademin och Polisen. Denna bakgrund har lett till hans intresse för frågor rörande svensk vapenindustri och till att han sedermera bestämde sig för att skriva en politisk spänningsroman på ämnet – något som han ansåg saknades.

Winai berättar att huvudintrigen i boken är att orderingången på svenska vapen sjunker och att utvecklingen av försvarsindustrins nya system för terrorismbekämpning riskerar att avbrytas. De svenska vapentillverkarnas hemliga brödraskap bestämmer sig då för att genomföra ”ingreppet” genom att iscensätta ett hot från islamistiska terrorister mot Rosenbad för att få opinionen försvarsvänlig.

Lärdomar som Winai har dragit genom åren och som färgar handlingen i boken är dels att svensk vapenindustri inte uteslutande är svensk (British Aerospace äger till exempel stora delar av den), dels att samhället består av olika grupperingar/skikt som medvetet hålls åtskilda eftersom, menar Winai och påpekar samtidigt att han har blivit alltmer konspiratorisk med åren, ”det inte är meningen att vi ska veta om allt”.

Winai fortsatte sedan sitt anförande genom att dra paralleller mellan sin bok och verkligheten genom att lyfta händelsen då ett ryskt spionplan tidigare i våras flög in mellan Öland och Gotland. Han ställde sig frågan hur det kommer sig att händelser som denna beskrivs så olika i olika fora. Enligt Winai finns en linje i denna diskussion som handlar om att starka ekonomiska intressen omgärdar vapenhandeln och att insynen här är obefintlig. Denna händelse skulle därför, i likhet med ”ingreppet” i romanen, kunna ha varit riggad för att driva opinion.

En central frågeställning i vapenexportdiskussionen menar Winai är vem som har pengar att driva frågor. Han menar att frågan om ett dåligt försvar får olika innebörder om den drivs som en öppen demokratisk process, eller om vinstintressen styr. En central utgångspunkt menar Winai alltid bör vara att frågan styr svaret. Om frågan i detta fall rör om det i Sverige finns ett så kallat ”rysshot” är upprustning svaret. Men rör frågan fred och frid ligger svaret på en annan nivå och rör sådant som demokratisering, stabilitet i närmiljön, mat för dagen och så vidare – med andra ord sådant som till exempel Sida arbetar med. Var försvarsmakten kommer in i detta arbete är enligt Winai ofta en grumlig fråga – något som kan bero på att det är svårt att inkludera försvaret i dessa processer. En annan förklaring skulle enligt Winai kunna vara att det finns intressen av att det ser ut på detta vis.

Winai diskuterade vidare att politiken bakom svensk vapenhandel sker bakom stängda dörrar – ytterligare en lärdom som han har dragit av sina år inom svenskt försvarsarbete och som färgar boken. Han menar att det måste finnas ett visst mått av transparens inom den svenska vapenexporten även om sekretess samtidigt är nödvändigt. Ekonomiska intressen styr handeln, men går det att ihop att som Sverige exportera vapen och samtidigt förespråka demokrati och utomlands?, frågar sig Winai och menar att det är att driva två parallella linjer. Om man ska tala om fred, ska man inte tala om nedrustning då? Detta är enligt Winai en kärnfråga samtidigt som han menar att det inte är möjligt för Sverige att ensidigt nedrusta och hamna ”off guard” i relation till andra länder – något som visar på komplexiteten i den svenska vapenexportens vara eller icke vara.

Av: Anna Sjöberg Tibblin

Onsdagen den 22:a maj bjöds Anders Wijkman in till FUF:s kansli för att gästa fåtöljen och bland annat kommentera sin senaste bok Bankrupting Nature.

Wijkman inledde med att uttrycka sin förvåning över den bristfälliga debatt som finns kring utvecklingsfrågor och ungas engagemang. Världen har blivit mer integrerad och relationerna mellan nord och syd allt viktigare, men detta är inte i fokus på den politiska agendan.

Motivet för Bankrupting Nature och den tidigare boken, Den Stora Förnekelsen, har varit det växande gapet mellan den traditionella ekonomin och naturen och mellan finansmarknaden och den reella ekonomin. Wijkman menar att separation mellan ekonomin och miljön förut har kunnat vara försvarsbar men inte är det idag och att den rådande kommersiella tillväxten och ökande konsumtionen inte är hållbar. Det finns andra, mer hållbara sätt att organisera ekonomin men det anses hotfullt att ifrågasätta systemet eller att ”gå utanför boxen”.Vi står inför en prövning. Vi lånar av naturen, av vår framtid. Resursutrymmet fortsätter att krympa i takt med klimatförändringarna och de svenska hushållen belånas. Utöver  detta kvarstår den sociala utmaningen med ökade inkomstskillnader och arbetslöshet då samhället digitaliseras och jobb försvinner utan att ersättas. Wijkman betonar att tillväxt inte automatiskt leder till nya jobb och ifrågasätter kapitalismens möjlighet att övergå till en hållbar ekonomi. En alternativ modell bör därför diskuteras, hur skulle den se ut? Penningekonomin är lätt att räkna ut men miljön är desto svårare/inte lika förutsägbar.

Fortsättningsvis kommenterar Wijkman den politiska situationen och menar att klimatförhandlingar är verkningslösa till följd av en kortsiktig marknad och kortsiktig politik. Hittills har man försökt att undvika att medeltemperaturen stiger med över två grader och försökt minska den totala temperaturökningen fram till 2011. Detta har man inte lyckats med men man siktar på ett nytt avtal år 2015.

Wijkman anser att det är viktigt att forskare och beteendevetare släpps in i debatten och ges uppmärksamhet då det är dessa som sitter på de riktiga svaren och lösningarna, och inte nödvändigvis nationalekonomerna. Han tycker att fler naturvetare bör sitta i riksdagen. Forskarna behövs för att generera vilja och sätta press på politiken att erkänna problematiken, medan beteendevetarna behövs för att skapa dynamik i debatten och för att få människor att förstå och ta till sig fakta.
Det behövs ett nytt system som inte bygger på kommersiell tillväxt utan istället fokuserar på att utveckla välfärdsmål, sen får tillväxten bli som den blir. Det behövs även regeringschefer i EU som driver på frågan med en tydlig politik och pekar med hela handen.

Wijkman avslutar med att den vita medelklassen direkt måste drabbas av krisen för att något ska hända och tror att vi känner mer välbefinnande om vi tar större ansvar.