Det är fredagen den 8 maj och vi har fått äran att välkomna Samuel Afrane, Hungerprojektets landchef i Ghana, till FUF-fåtöljen. Afrane inleder med att säga att han hoppas att vi alla hade kunnat peka ut Ghana, hans hemland, på kartan om vi fått frågan. Han skrattar därefter till, tillägger för säkerhets skull att landet ligger i Västafrika och tar sedan upp den västerländska tendensen att klumpa ihop de afrikanska länderna till en homogen enhet. Som exempel tar han ebolakrisen. Afrane befann sig i New York vid tiden för sjukdomsutbrottet och berättar att han möttes av skrämda blickar när han nämnde sitt västafrikanska ursprung. Han säger med allvar i rösten att Ghana inte hade ett enda ebolafall och att det faktiskt var större risk för en New York-bo att drabbas av sjukdomen, än för någon som befann sig i Ghana.
Afrane fortsätter presentationen med att prata om skillnaden mellan ”utvecklingsländer” och ”industrialiserade länder”. Han påtalar att det i Sverige, som räknas som ett utvecklat land, finns människor som inte lever på det sätt som vi vanligtvis förknippar med industrialiserade nationer, till exempel samerna. Ghana, berättar han, klassas idag som ett lägre medelinkomstland, men kontrasterna och skillnaderna i levnadssätt är stora.
Hungerprojektet är en världsomspännande ideell organisation och Ghana är ett av de åtta afrikanska länder där organisationen verkar. Arbetet i landet startade 1996 och man finns idag i 24 ghananska distrikt. Man opererar utifrån ambitionen att varje kvinna, man och barn ska kunna leva ett hälsosamt och självuppfyllande liv, karaktäriserat av självtillit och värdighet. Till grund för arbetet ligger FN:s millenniemål och Afrane betonar vikten av dessa åtta grundpelare.
Afrane går vidare och berättar om fyra av Hungerprojektets grundprinciper: partnerskap (partnership), självtillit (self-reliance), stärkande av kvinnors egenmakt (women’s empowerment) och lokalt styre (local governance). Partnerskap är en viktig del av organisationens arbete och Afrane anser det vara av största vikt att förena drivna människor med samma ambitioner och mål. Vid den andra principen, självtillit, dröjer han lite extra. Han kritiserar starkt organisationer som, enligt honom själv, väljer de ”enkla” lösningarna. Att förse människor med mat är bra, men att ge dem möjligheten att själva mätta sina magar är bättre, menar han.
På ämnet självtillit delar Afrane även med sig av ett exempel från sitt eget liv. Han berättar om sin uppväxt i en stor familj, där han är det sjätte i ordningen av hans pappas femton barn. På grund av syskonskarans storlek kunde fadern endast finansiera utbildning upp till grundskolenivå för vart och ett av barnen. Han är idag det enda av sina syskon som har en högre utbildning. Han arbetade ihop pengar för att kunna köpa böcker, vilka han läste hemma för att sedan skriva samma prov som de som satt i skolbänken. Han klarade examinationerna och kunde påbörja en universitetsutbildning. Självtillit, säger han, har tagit honom dit han är idag.
Afrane fortsätter med att förklara hur mycket hans mamma, som när hon kunde stack till honom små slantar och hela tiden fanns där som stöd, betydde för honom under hans uppväxt. Detta för honom in på den tredje principen som genomsyrar Hungerprojektets arbete: stärkande av kvinnors egenmakt. Han betonar vikten av att utbilda kvinnor i medborgerliga rättigheter, så att de kan slåss för rättvisa, hänvisa till lagen och veta var de ska vända sig om de blir utsatta för övergrepp, i eller utanför hemmet.
Den fjärde och sista principen i Hungerprojektets arbete är lokalstyre. Afrane visar en bild på ett så kallat epicenter, en byggnad som har byggts på en sådan plats att den är till nytta för flera byar på den ghananska landsbygden och rymmer en sjukvårdsklinik, ett konferensrum, en mikrofinansenhet och en dagverksamhet för barn. Uppförandet av epicenter, berättar Afrane, är en av Hungerprojektets metoder för att uppnå en holistisk utveckling av ett samhälle. Hungerprojektet är emellertid inte aktiva i varken byggandet eller drivandet av epicentren i sig, utan det är ett sätt för lokalbefolkningen att driva sin egen utveckling framåt.
Afrane berättar även om idén med så kallade animators, som organisationen använder sig av för att nå ut till lokalbefolkningen. En animator är en person som utbildas och sedan sprider sin kunskap vidare, främst när det kommer till jordbruk och odlingsmetoder. Att odla mer effektivt är ett sätt för människor att tjäna mer pengar på mindre arbete och är därför en viktig faktor i ett samhälles utveckling.
Afrane avslutar med att säga att utvecklingen i Ghana har gått, och fortsätter att gå, framåt. Man har bland annat lyckats minska barna- och mödradödligheten, reducerat fattigdom, förbättrat tillgången till hälso- och sjukvård och förbättrat utsikten för kvinnor på landsbygden. Han betonar dock att mycket finns kvar att göra, inte bara i Ghana, utan även i andra delar av världen, och framhåller vikten av att vi alla tar vårt gemensamma ansvar för världens utveckling. Han avslutar med orden:
– Do something in the world in which you find yourself. We all should have the vision of doing something to help this world to develop.
Av: Emmy Iwarsson
