Föreningen för utvecklingsfrågor

EU måste investera mer i Europas södra grannskap och vi måste inse att denna region är en del av oss. Det säger Utrikespolitiska Institutets direktör Mats Karlsson vid ett seminarium arrangerat av Föreningen för Utvecklingsfrågor.

Fyra år sedan protester och uppror sköljde över flertalet länder i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) har den arabiska våren övergått i höst. En region som andades framtidstro och optimism står nu inför nya utmaningar. Länder så som Libyen och Syrien har fallit ned i en spiral av våld och förfall, samtidigt som revoltens vindar inte längre blåser lika starkt i exempelvis Egypten.

Behövs mer samarbete
Mats Karlsson, tidigare verksam vid Center for Mediterranean Integration och numera direktör för Utrikespolitiska Institutet, menar att länderna i Europas södra grannskap inte har integrerats i tillräcklig utsträckning med Europa.

– Integration hänger ihop med omvandling. Om vi tittar på omvandlingen i Östeuropa och omvandlingen i det vi kallade u-länder så ser vi att det lyckas när länderna samtidigt integreras, och det har vi inte lyckats med i denna region.

Karlsson understryker dock att vi nu har en möjlighet att lyckas, ett tillfälle som måste utnyttjas för att i ett längre perspektiv förebygga konflikter. Han förespråkar en ökad integrering mellan Europa och MENA-länderna, ett högst aktuellt ämne med tanke på den översyn av EU:s grannskapspolitik som genomförs i år.

– Det kanske inte finns någon grupp av länder som var så efter moderniseringen och globaliseringen som det som kallades den arabiska världen. När de väl började förändrades, gick det så fort att vi i Europa inte var kapabla att leda detta i meningen att leda integrationen, säger Mats Karlsson.

Han menar att vi fick en miljö som inte lyckades minimera konflikterna och skapa den typ av värld som Europa lyckades med i Spanien, Grekland och Centraleuropa efter 1989.

– Den världen har vi inte skapat i Syd och jag menar att vi har ett historiskt ögonblick att göra detta nu, säger Mats Karlsson.

Tunisien – regionens ljus
Samtidigt som kaos härskar i flertalet länder i det södra grannskapet är Tunisien ett ljus i regionen. Det land som hamnade i världens blickfång när den arabiska våren inleddes rönte nyligen återigen uppmärksamhet då en kvartett av tunisiska organisationer tilldelades Nobels fredspris. Mats Karlsson välkomnar valet av kvartetten som visar att civilsamhället lever och har en viktig roll att spela.

– Vi bör satsa mer på biståndsinsatser som bygger relationer med civilsamhället.

Trots att Tunisien alltjämt är ett land med stora utmaningar belyser Karlsson att det likaså är ett land med en progressiv författning och en demokratisk samhällsprocess som innefattar dialog och folkomröstningar. Något som inte bör underskattas i en region där despoter på flertalet platser härskat utan hänsyn till folket.

Ökat utbyte av central betydelse
Flertalet gånger under seminariet återkommer Mats Karlsson till vikten av ökat utbyte mellan Europa och grannarna runt Medelhavet, inte minst ekonomiskt. Han förklarar att dessa länder skulle kunna verka som en tillväxtmotor i vår region och pekar på den outnyttjade potential som finns i MENA-regionens solenergi, som enligt Karlsson skulle kunna försörja Europa. En energipolitisk faktor av eventuell betydelse, inte minst för att minska Europas beroende av rysk gas. Det är därför av vikt att hitta investeringar och lösningar som gör export av solenergi lönsamt anser Mats Karlsson. Han förordar stöd till kunskapsbyggande på mellanhög nivå för att länder ska kunna mötas och diskutera tekniska frågor.

Utrikespolitiska Institutets direktör är samtidigt kritisk till EU:s hantering av grannarna i syd.

– Europa har sett problemen i regionen under så lång tid och ändå undlåtit att investera mer för ett utbyte med denna region. Trots misslyckanden som Ryssland och flyktingkrisen måste EU investera mer i grannskapspolitiken.

När seminariet går över i en frågestund breddas diskussionen till den vidare MENA-regionen, bortom länderna närmast Medelhavet. Irak och Jemen nämns innan fokus hamnar på Syrien. Mats Karlsson konstaterar krasst att där har utvecklingen beklagligt nog gått alltför långt och att det förebyggande skedet då en konflikt kan undvikas är förbi. I Syrien, och även i Irak, behövs istället hård diplomati. Karlsson riktar återigen kritik mot Europas och västvärldens agerande.

– Med bättre politik kunde vi förhindrat Jugoslaviens blodiga sönderfall, på samma sätt som vi kunde undvikit Syrien och Iraks fall. Vi kunde ha valt Tunisiens väg.

Av: Michael Nordenberg

Britta Holmberg, biträdande generalsekreterare på World Childhood Foundation, har under många år arbetat med utsatta barn i olika delar av världen.

Fåtöljkvällen börjar med att Britta ställer publiken frågan: Varför är det så många som tänker att barnhem är en bra lösning för barn i fattiga länder, när det inte ses som den bra lösning för våra barn?

Barnhem är varken i Sverige eller utomlands i grunden en bra lösning, men alternativen till att placera barn på institution prövas aldrig på allvar i låginkomstländer. Britta menar att det dels handlar om okunskap, men också på att vi kanske gör skillnad på våra och andra barn.

Britta fortsätter att berätta om hur problematiken kring barnhem förhåller sig till FN:s barnkonvention. Bland annat säger barnkonventionen att barn ska få växa upp i en familjemiljö, barn ska inte skiljas från sina föräldrar (om det inte är för barnens bästa) och att staten ska bidra med hjälp. Britta fortsätter att presentera FN:s riktlinjer för omhändertagande, som bland annat säger att fattigdom inte ska vara ett skäl för omhändertagande.

Det har forskats mycket och länge om barnhem, ända sedan 1930-talet. Tyvärr så är fattigdom det främsta skälet till att barn placeras på barnhem – alltså tvärtom från vad FN:s riktlinjer säger. Uppväxten på barnhem kan leda till många försämringar i barnens fysiska, kognitiva, känslomässiga och sociala utveckling. Det kan även leda till anknytningsproblem, där exempelvis hjärnskador kan uppstå på små barn. Dessutom kan vistelsen på barnhem leda till ökad risk för våld och övergrepp, samt generell försämrad hälsa och möjlighet till utbildning. Alla dessa problem för barn som växer upp på institution kan leda till en försvårad anpassning till samhället. Britta presenterar några av de många alternativ som både är bättre för de utsatta barnen, och är mer ekonomiskt effektiva för givare.

Men varför har vi i väst då denna positiva bild av volontärarbete och barnhem? En bidragande orsak till denna bild är enligt Britta berättelserna som sprids från volontärer via bloggar och andra kanaler. Volontärerna förmedlar en livsomvälvande upplevelse och möten med glada, tacksamma och flitiga barn i behov av kärlek mer än något annat – kärlek som skildras som ömsesidig mellan volontären och barnen. Som volontär upplever man att man gör skillnad samt påminns om vad som egentligen är viktigt i livet. Tyvärr utlämnas oftast barnens föräldrar från dessa berättelser, trots att de flesta barn på barnhem har föräldrar. Britta menar att alla dessa goda historier från volontärer hjälper till att legitimera barnhem som en bra lösning.

Fåtöljen avslutas med att Britta presenterar några av de strukturella problem som gör att barnhem ses som en bra lösning. Dels handlar det om att det har skapats ekonomiska incitament för att starta och bedriva barnhem, där ett exempel som nämns är ett barnhem i Thailand med 1000 betalande volontärer på endast 50 barn. De flesta barnhem i länder som Thailand finns i de områden där turister befinner sig och barn har dessvärre blivit en turistattraktion på många platser. Men det kanske allvarligaste problemet är att tillgång till utsatta barn har normaliserats och det finns tyvärr rapporter om övergrepp.

Text: Morgan Karlsson